Sida 154
Ahlqvist
1822, 2:dra d. 1825 och 1827), enligt C. G. Styffe "ett af de omsorgsfullaste arbeten af denna art, som vår literatur eger". I synnerhet under sin riksdagsmannatid sysselsatte han sig flitigt med arkivforskningar. Frukter af dessa föreligga i Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia ur Presteståndets archiv (i tre häften) af S. P. Bexell, A. Ahlqvist och A. Lignell -- af hvilket arbete A. utgaf första häftet, omfattande riksdagarne från 1523--1649 -- samt i Tjenstemännen vid församlingarna och läroverken uti Kalmar stift (Clerus Calmariensis), 3 delar. I detta af A. och prosten N. I. Löfgren gemensamt utgifna verk, ombesörjde den förre alla biografier från äldre tider och författade ensam den 3:dje delen (Ölands presterskap). "Vi ha", säger P. "Wieselgren, "knappt för våra ypperste statsmän och generaler, om de ej som riddarhusmedlemmar blifvit föremål för samlares uppmärksamhet, så noggranna och fullständiga uppgifter, som man här får väl ordnade rörande fattiga kapellaner och kyrkoherdar med 30--70 tunnor säd i lön." Utom dessa större arbeten utgaf Ahlqvist flere mindre skrifter. -- 1825 kallades han till medlem af Götiska förbundet, inom hvilket han antog namn efter den forne öländske sjökonungen Mysing. -- Samlingarna till Ölands historia och Clerus Calmariensis förvaras i Upsala universitets bibliotek.
Ahlqvist, August Engelbrekt, finsk språkforskare och skald, föddes den 7 Aug. 1826 i Kuopio, der han äfven genomgick skola och gymnasium. Han blef student vid Helsingfors universitet 1844, tog kandidatexamen 1853, utnämndes till docent i de finska språken 1859, och (efter Elias Lönnrot) till professor i samma ämne 1863.
Liksom så många andra bland Nordens framstående män är äfven August Ahlqvist en kojans son. Från hembygden, det till natur och befolkning rent finska Savolaks, hvarest han vuxit upp i innerligt samlif med Finlands natur och det finska folket, medförde han en säker uppfattning af sin nations hela sätt att lefva, tänka och känna samt en glödande fosterlandskärlek. Som student ställde han sig snart med ungdomsfrisk ifver bland de män, som på den tiden gåfvo den vaknande nationalkänslan uttryck genom sträfvandet att höja den stora massan af finska folket till intellektuelt och politiskt sjelfmedvetande. Deras sträfvan gällde främst språket, såsom nationalandans renaste uttryck och medlet att bereda tillträde till högre kultur. Finska språkets vetenskapliga utforskande och praktiska utbildning blef sålunda Ahlqvists lefnadsmål. Första frukten af hans tidigt började literära verksamhet voro några öfversättningar till finskan, bl. a. af Runebergs Idyll och epigram och Molnets broder samt C. J. L. Almqvists Kapellet och Grimstahamns nybygge. År 1847 uppsatte han jämte några likasinnade studenter Suometar, den första tidning, som på finska behandlade högre kulturfrågor. Samtidigt började A. egna sig åt språkvetenskapliga forskningar. Redan 1846 och 1847 genomvandrade han östra delen af Österbotten samt finska och ryska Karelen, dels för att ur folkets mun samla qväden och sagor, dels för att undersöka munarterna; men åren 1854--58 tillbragte han nästan helt och hållet på forskningsresor bland de finske stammarne i Östersjöprovinserna, landskapet Olonetz samt östra Ryssland och Sibirien. Under mödor och försakelser af alla slag vistades han då bland stammar, af hvilka några ännu stå på jägarens kulturståndpunkt, samt återvände med en rik skörd af etnografiska och lingvistiska iakttagelser. Sina resor skildrade han på ett underhållande, ofta humoristiskt sätt i sina på finska skrifna Reseminnen från Ryssland, 1859. Åren 1861 och 1862 var Ahlqvist i Tyskland och Ungern, likaledes i vetenskapligt syfte. Den första frukten af dessa färder blefvo flere grundliga lingvistiska specialarbeten: Votisk grammatik, 1855, Anteckningar i Nord-tschudiskan (= Vepsiskan), 1859, Läran om verbet i Mokscha-mordwinskan (specimen för docentur), 1859, Versuch einer Mokscha-mordwinischen Grammatik, 1861, m. fl. verk, som äro vigtiga, särskildt genom den belysning de gifva den jämförande finska språkforskningen. En längre tid har han varit sysselsatt med en utförlig komparativ framställning af finska grammatiken, som sannolikt kommer att blifva epokgörande för vetenskapen på detta område och hvaraf utdrag ingått i "Acta societatis scientiarum fennicæ" 1871--74. Af stor betydelse är Ahlqvists De vestfinska språkens kulturord (1871), der han genom jämförande språkforskning söker belysa finnarnes äldsta kulturståndpunkt och andra folks inflytande på deras utveckling. Alla dessa arbeten stå i närmaste samband med Ahlqvists verksamhet som akademisk lärare. Han har dessutom genom författande af läroböcker för skolan och universitetet, genom öfversättningar, afhandlingar samt publicistisk verksamhet arbetat för den nationella bildningen, och han har dervid, i enlighet med sin sjelfständiga karakter, kraftigt uppträdt mot de ensidigheter, som kunnat yppa sig hos en del finskhetsifrare. Sedan 1872 utgifver han på finska en egen tidskrift, Kieletär ("Språkets genius"), som utkommer i fria häften och innehåller lingvistiska uppsatser samt literär kritik -- den sistnämnda utmärkt genom träffande omdöme och ypperlig, om än nog skarp humor, samt synnerligen lärorik äfven i språkligt afseende.
Men icke blott för finska språkets, utan äfven mera omedelbart för finska nationalandans utveckling har A. verkat. Han är nämligen en skald af första ordningen. Liksom hela hans personlighet är en rent finsk typ, äro ock hans dikter trogna uttryck af den finske anden. Hans skaldegåfva är lyrisk, tonen allvarlig, men fri från hvarje tecken till sentimentalitet. De känslor han uttalar äro sådana, som lefva i ett djupt, manligt sinne. Ahlqvists diktsamling Säkeniä ("Gnistor"; först utg. i 2 häften, åren 1860 och 1868; ny upplaga i ett häfte 1874) är det klaraste intyget om hvad han förmått verka för det finska språkets utveckling, liksom de i metriskt afseende äro frukten af
Källa: Project Runeberg ·
