Sida 604
Askaby nunnekloster
den tempererade zonen (utmärkt af de tidiga, i täta gyttringar samlade, små hyllelösa, skild-könade blommorna samt den enfröiga vingfrukten). Det är således de yttre lefnadsför-hållandena, som verkat bestämmande för de gröfre dragen af fruktifikationsapparaterna; analogien visar sig starkare än affiniteten. Öfvergången till familjens egentlige typ bildar manna-asken (Ornus) från södra Europa. - Asken växer vild i södra och mellersta Sveriges lunder och skogar, hälst på något fuktig, myllrik mark. För öfrigt är hon utbredd öfver nästan hela Europa. Som planterad är hon ett af våra allmännaste trädslag och tyckes förr hafva varit ett verkligt favoritträd. Numera har hennes odling mycket aftagit, hvartill väl orsaken ligger deri, att asken senast af alla svenska träd slår ut sina löf och tidigast förlorar dem. Ganska allmänt odlas deremot en varietet, hängasken (var. pendula), med låg krona samt utåt och nedåt riktade,, långa grenar. Hon lämpar sig väl till bersåer samt i trädgrupper och ses i synnerhet ofta på kyrkogårdar. Någon gång träffar man äfven planterad en annan varietet, med helt och hållet odelade blad (var. simpUcifoUa). - Asken lemnar ett hvitt, hårdt och segt virke, som mycket användes till allehanda redskap och verktyg, hjulaxlar, tröskverkskuggar o. d. Barken användes förr i medicin (t. ex. mot frossa); äfven bladen påstås hafva medicinska verkningar. - Att asken redan i de allra äldsta tider var ett omtyckt träd, tyckes framgå deraf, att hon flerfaldiga gånger omnämnes i den nordiska mytologien (vi påminna om asken Yggdrasel, verldsträdet), äfvensom af de många betydelser, som ur hennes namn utvecklat sig; ordet askr betydde nämligen i det gamla språket äfven ask (bytta), fartyg, spjut, krigare, s. A.
Aska, växtaska, kallas den vid en växts förbränning qvarblifvande hvita eller gråaktiga återstoden, som utgöres af oorganiska salter och fri kiselsyra. Olika växter lemna qvali-tativt och qvantitativt olika aska. Stundom varierar beskaffenheten hos askan efter en och samma växtart allt efter beskaffenheten af den jordmån, på hvilken växten uppdragits, och de växtdelar, som förbränts. Askan innehåller ämnen, som i vatten äro dels lösliga, dels olösliga. De lösliga utgöras af alkali-inetallernas karbonater, klorider och sulfater; de olösliga af fri kiselsyra eller s^likater, f östater och sulfater af kalcium och magnesium. I mindre mängd ingå i askan jern och mangan; sällan förekommer der lerjord. I haf s växters aska finnes till ringa mängd jodmetaller. p. T. c.
Vulkanisk aska kallas ett askliknande, grått eller gulaktigt, af fint söndergrusade vulkaniska bergarter bestående pulver eller stoft, som, tillika med vattenånga samt större eller mindre stycken af pimsten och lava m. m., vid vulkaniska utbrott ofta uppkastas ur krateröppningen. Stundom föres detta fina stoft vidt omkring af vinden, och der det nedfaller betäckcr det marken stundom till en eller flere fots djup. Derigenom ödeläggas icke sällan vidsträckta områden. Se Vulkan. E. E.
Aska. 1) Kontrakt i Linköpings stift, omfattande pastoraten Ekebyborna och Ask; Vinnerstad; Motala; Vestra Stenby; Hagbyhöga med Fifvelstad och Orlunda; Vestra Ny (Nykyrka); Hvarf och Styra. - 2) Härad och tingslag i Östergötlands län, omfattande socknarna Ask, Vinnerstad, Motala, Motala köping. Vestra Stenby, Hagbyhöga, Fifvelstad, Orlunda, Vestra Ny, Hvarf och Styra samt delar af socknarna S:t Per, Strå, Allhelgona, Bjälbo, Hof, Ekebyborna och Kristberg. Städerna Vadstena och Skeninge ligga på gränsen mellan Aska och Dals härad. Arealen 43,659 hekt (87,318 tnld). 311V4 fm. mtl (1825 års jordebok). 19,619 innev. (1874). - "Aska hserad", som har sitt namn efter Asks socken, omnämnes tidigast 1293. Det omfattade under medeltiden äfven Nässja och Örberga socknar, som nu tillhöra Dals härad. Häradets äldsta tingsställe var Sjö-kumla i V. Stenby socken, men allt sedan 1370-talet har det varit i Motala.
Askaby nunnekloster, tillhörigt clsterciens-orden, var beläget inom nuvarande Askeby socken, Bankekinds härad i Östergötland, 1% mil ö. om Linköping. Dess grundläggningsår är okändt, men i klostrets gamla handlingar åberopas en af påfven Lucius III (1181-1185) utfärdad skyddsbulla, hvaraf synes, att detta kloster var ett ibland de äldsta i Sverige. Dess moderkloster var Vreta. Ehuru A. aldrig uppnådde samma betydelse som våra största kloster, hafva många bland landets förnämsta personligheter omfattat det med synnerlig välvilja. Bland dess äldste välgörare kunna räknas drot-set Nils Turesson (1351), den heliga Birgittas moder, hertigarna Erik och Valdemar samt riddaren Karl Ulfsson af Tofta. Äfven konung Magnus och hans gemål Blanka ihågkommo klostret i sitt testamente, och under unionstiden försummade ingen af regenterna eller riksföreståndarna att i särskilda skrifvelser tillförsäkra klostret sitt hägn, hvarvid det äfven merendels erhöll rättighet att uppbära konungens saköre af sina underlydande. Påfliga aflats-och skyddsbref utdelades likaledes frikostigt, och klostret var ofta i behof af sådant understöd. De kunglige fogdarna i närheten djerf-des nämligen stundom göra intrång i klostrets rättigheter, och sjelfva konung Albrekt trädde en gång dess rätt för nära, då han ville sätta en af sina tyskar till prest i S:t Olofs kyrka i Norrköping, ehuru denna, liksom Svinstads kyrka i Östergötland, blifvit lagd under klostret för att återupphjelpa detta ifrån det förfall, hvari det råkat efter en år 1377 utbruten vådeld. Ännu långt senare knotade Norrköpings borgare öfver detta sitt beroende af klostret. För öfrigt var konung Albrekt klostret särdeles bevågen, hvilket han bevisade såväl derigenom att han efter nämnde brand befallde hvar och en i hela riket, "som åt sitt eget bröd", att till klostrets uppbördsman erlägga en örtug penningar, hvartill äfven samtliga rikets råd uppmanade allmänheten, som äfven derigenom att han befallde fogdarna att bättre skydda klostret, som, enligt abbedissans klagan, led af våldgästning och beskattning, sedan det efter
Källa: Project Runeberg ·
