Sida 9
A
A är den första bokstafven i alla indoeuropeiska språks alfabet utom i den vanliga runföljden, der det innehar det tionde rummet. Det är tillika det renaste och klaraste af alla språkljud och har på ljudskalan sin plats mellan I och U, med hvilka vokaler det omvexlande förekommer dels i olika språk af samma stam i beteckningar af lika eller närstående begrepp, t.ex. Sanskr. agni, Lat. ignis, Littau. ugnis (hvilka alla betyda eld), Sv. ugn, dels i ett och samma språk vid ordböjning (finna, fann, funnen) eller ordbildning (bindel, band, bundt). Svenskan eger ett kort och öppet a, t. ex. i grann, kall, samt ett långt och slutet, t. ex. i gran, kal. I de nyare språken och icke minst i vårt eget, särdeles i våra landskapsmål, visar a benägenhet att sjunka och fördunklas till mer eller mindre grumliga ä- (e-) eller å-ljud, t. ex. svärt för svart, värm för varm, ligge för ligga, å l. åv för af, sått för satt. Dock är vårt modersmål ännu så rikt på rena och välljudande a, att det näst italienskan är det mest klangfulla och sångbara af Europas språk.
Ursprungligen var A äfven det musikaliska alfabetets första bokstaf. Det var nämligen den djupaste för musikaliskt ändamål använda tonen ända till fram emot det 11:te århundradet, då en djupare ton G (Gamma), tillkom, och först på 1500-talet hade tonsystemet erhållit den utveckling, att man på skalan nådde djupet af stora C, som då blef utgångspunkten för vårt nuvarande tonsystem, i hvilket A är det sjette steget på den normala durskalan (C dur). -- ♯ höjer A till Aiss, ♭ sänker det till Ass. -- A är äfven namnet på det nottecken, som utmärker tonen A, hvarvid A = kontra A; A = stora (grofva) A; a = lilla (ostrukna) A; ā = ettstrukna A; ¯ā = tvåstrukna A o. s. v. Likaledes utgör A namnet på den sträng, tangent eller pipa, som angifver tonen A.
Såsom symboliskt tecken har A en vidsträckt användning och betyder då i allmänhet det första, det ursprungliga, det bestämda. Så betecknar A på ett mynt, att det blifvit slaget på landets förnämsta myntningsort, t. ex. på ett franskt: Paris, på ett preussiskt: Berlin o. s. v. (Om A på romerska mynt se nedanför). -- I Lloyd’s Register är A tecknet för ett fartyg af första klassen, hvarvid A1 betyder, att det derjämte har fullständig utrustning; i motsatt fall nyttjas tecknet A2. -- Såsom gammalromerskt taltecken är A = 500 och ¯A = 5000. -- I Algebran nyttjas a, likasom alfabetets närmast följande bokstäfver, till tecken för bekanta storheter, då deremot de obekanta betecknas med x, y och z. -- I Logiken använder man bokstafven A för att i allmänhet beteckna ett föremål för tänkandet: ett ting, en egenskap. A = A är formeln för det s. k. tavtologiska omdömet, t. ex. en häst är en häst, hvarjämte A dessutom för korthetens skull brukas såsom tecken för ett universelt-affirmativt omdöme, t. ex. alla menniskor äro dödliga, i motsats till bokstafven E, som betecknar ett universelt-negativt omdöme, t. ex. intet djur är förnuftigt. -- Slutligen ha vi att märka uttrycket ”A och O”, grek. Α (Alfa) och Ω (Omega) eller α och ω (den första och den sista bokstafven i det grekiska alfabetet), ett talesätt, som förekommer i Joh. Uppenb. 1: 8 och betyder ”Begynnelsen och Änden”, början och slutet, det första och det sista, allt i allom. Snart öfvergick det att beteckna begreppet för den Evige, den Allomfattande, hvadan också ΑΩ nyttjades i den äldsta kristna konsten såsom Kristi monogram.
Källa: Project Runeberg ·
