Sida 558
Arndt, Ernst Moritz
var en from och kraftfull qvinna, utmärkt för välgörenhet. Under hennes styrelse blef Port Royal, som af henne reformerades i strängt asketisk riktning, medelpunkt för den jansenistiska rörelsen och för en synnerligt liflig skriftställareverksamhet på det teologiska och vetenskapliga området.
Arnault [arnå]. 1) Antoine Vincent A., fransk skald, kallad det första kejsardömets tragiker, föddes i Paris 1766. Han deltog i sitt lands och sin tids politiska strid, innehade någon titt höga ämbeten, vistades en annan tid i landsflykt och dog 1834 i Godeville nära Havre, allmänt aktad af alla partier för sin ädla karakter. A. framträdde 1791 med sorgespelet Marius à Minturnes, som väckte ett ovanligt bifall. Bland hans öfriga tragedier märkas Lucrèce (1792), Cincinnatus (1793), Les Vénitiens (1199) och Germanicus (1817). Högre än Arnaults dramatiska arbeten skattas hans fabler (Fables et poésies, 1812; Fables nouvelles, 1833). Ett af hans bästa arbeten är Souvenirs d'un sexagénaire (1833), hvilket, liksom hans dikter i allmänhet, utmärker sig för ypperliga karaktersteckningar. Arnaults språk är enkelt, kraftigt och icke sällan en skön form för sann patos. Hans Oeuvres utkommo 1824-27. - 2) Lucien Émile A., den förres son, f. 1787 i Paris, d. derstädes 1863, skref äfven dramatiska arbeten, bl. a. Régulus (1822) och Gustave Adolphe (1830).
Arndt l. Arnd, Johann, en bland den evangelisk-lutherska kyrkans ypperste lärare och icke utan skäl kallad reformationens reformator, föddes 1555 i Ballenstedt i furstendömet Anhalt. Efter fullbordade elementarstudier besökte han universiteten i Helmstedt, Wittenberg, Strassburg och Basel. Han ämnade först blifva läkare; men en svår sjukdom, för hvilken han var nära att duka under, kom honom att bestämma sig för kyrkans tjenst. Till en början fick han anställning som diakonus och skollärare i sin födelsestad, men förflyttades inom kort till kyrkoherdebeställningen i Badeborn. Hans bestämda uppträdande i en teologisk stridsfråga ådrog honom emellertid landsfurstens misshag, och han afsattes från sitt ämbete. På denna afsättning följde dock snart en ärofull kallelse till Quedlinburg, der A. i 9 år verkade såsom en outtröttlig församlingslärare. Han utbytte sedan denne plats mot predikantbeställningen vid Martinskyrkan i Braunschweig. Der beträdde han en ny bana, skriftställarens, säkerligen utan att sjelf ana till hvilken stor välsignelse han derigenom skulle blifva för århundraden. Han började nämligen i Braunschweig (1605) utgifvandet af sin allbekanta bok Om den sanna kristendomen, som blifvit öfversatt och otaliga gånger upplagd på nästan alla europeiska språk (i nyare tider äfven på tamuliska) och som näst Bibeln - och möjligen äfven Thomas a Kempis' "Om Kristi efterföljelse" - torde vara den mest spridda uppbyggelsebok i verlden. Den efterföljdes snart af flere andra, såsom hans Paradis lustgård, hans Andliga skattkammare, Förklaring öfver psaltaren m. fl. Från Braunschweig kallades A. till pastor och konsistoriiledamot i Eisleben, hvilken plats han dock redan några år derefter utbytte mot generalsuperintendenturen i Celle, hvilken höga befattning han i allo visade sig fullt vuxen och med oförminskad kraft skötte till sin död, d. 11 Maj 1621. J. H. B.
Arndt, Ernst Moritz, tysk patriot och skriftställare, f. 1769 på Eligen, d. 1860 i Bonn. Hans fader, som hade varit lifegen, härstammade från Sverige, men var vid sonens födelse inspektor på godset Schoritz. A. var någon tid lärjunge vid Stralsunds lärda skola, men lemnade denna af fruktan att blifva förvekligad och studerade på egen hand; 1791 blef han student i Greifswald och sedan i Jena. Efter slutade studier tillbragte han halftannat år på resor i Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike och Belgien, blef vid hemkomsten (1800) docent i historia vid Greifswalds universitet och gifte sig, men miste sin hustru s. å. Befordrad till adjunkt, utgaf A. 1803 Germanien und Europa samt Geschichte der leibeigenschaft in Pommern und Rügen (Historia om lifegenskapen i Pommern och på Rügen), på grund hvaraf adeln anklagade honom hos Gustaf Adolf. Han begaf sig då till Sverige och lyckades vinna gunst hos konungen, som 1806 lät upphäfva lifegenskapen i Pommern, utnämnde honom till e. o. professor och gaf honom anställning i regeringskansliet i Stralsund. A. utgaf nu sin berömda Reise nach Schweden ("Resa genom Sverige", 1804-06) samt 1:sta delen af sitt hufvudverk Geist der zeit, i hvilket han bittert angrep den franska revolutionen och Napoleon, hvarför han också nödgades, efter slaget vid Jena (1806), fly till Sverige. Här tillbragte han tre år, sysselsatt med en tysk öfversättning för Pommerns räkning af svenska lagen. Ehuru afsatt och förklarad i akt af Napoleon, sedan han utgifvit 2:dra delen af "Geist der zeit", begaf A. sig efter 1809 års revolution från Sverige till Berlin. Efter freden mellan Frankrike och Sverige 1810 återfick han sin plats i Greifswald, men tog inom kort afsked och begaf sig till Petersburg på inbjudning af den berömde baron Stein, hvilken önskade hans biträde. 1813 återvände de bägge till Tyskland, då den stora folkstrid utbröt, som A. sedan ett årtionde hade sökt att upptända. Han upplefde nu det största året i sitt lif. Han skref dikten Was ist des deutschen vaterland? och efter slaget vid Leipzig flygskriften Der Rhein Deutschlands strom, aber nicht Deutschlands grenze samt utgaf 3:dje delen af "Geist der zeit", deri han yrkade ett enadt Tyskland, en fri riksdag och riksförfattning, en riksöfverdomstol, enhet i mynt o. s. v. Han hade af ministern Hardenberg fått löfte om anställning i Preussens tjenst och slog sig ned i Köln; men löftet glömdes, när man ej längre behöfde honom.
Sedan A. 1815-1816 gjort en resa till Danmark, bosatte han sig 1817 i Bonn och gifte om sig med en syster till Schleiermacher samt fick ändtligen 1818 (hvilket år hans Erinnerungen aus Schweden utkommo) börja sin verksamhet såsom professor vid dervarande universitet. Men då A. s. å. i 4:de delen af "Geist der zeit" hade
Källa: Project Runeberg ·
