Sida 596
Aseptin
hvilkas toppceller genom att i sig utveckla askosporer visa sig vara svampens asci. Efter befruktningen försiggår en liflig utveckling äfven hos de närmast befruktningsorganen befintliga mycelietrådarna, i det att de utsända en mängd sterila hypher, som mer eller mindre fullständigt omsluta de ascusbildande hypherna och tillsammans med dessa bilda det (frukten hos de högre växterna motsvarande) organ, som af allmänheten tages för att vara svampen i sin helhet. Resultatet af askosporernas groning är alstringen af nya mycelier. - Jämte askosporerna ega dessa svampar mycket ofta äfven sporer af annat slag. På myceliet hos de flesta af dem utvecklas nämligen omedelbart och utan någon förutgången befruktning ett (eller efter några författares mening till och med flere) slags sporer, hvilka ej alstras genom fri cellbildning, utan genom celldelning. Äfven de på detta sätt uppkomna sporerna, konidierna, ge vid groningen upphof åt nya mycelier. - Såsom allmänt kända svampar, tillhörande Ascomycetes, må nämnas: murklan, tryffeln och mjöldrygan. De vigtigaste af askomyceternas underafdelningar äro Discomycetes, Tuberaceæ och Pyrenomycetes. V. W.
Asconius, Q. Pedianus, romersk grammatiker på Claudii tid, bördig från Patavium (Padua), har författat antiqvariskt värdefulla kommentarier till några af Ciceros tal. De kommentarier till de Verrinska talen, som tillskrifvas A. (Psevdo-Asconius) härröra från en senare tid. J. F. J.
Ascosporeæ, bot. Se Ascus.
Ascot [a'skott], hed i det engelska grefskapet Berks, l mil s. v. om Windsor, 5 mil från London. I Juni ega der årligen rum kapplöpningar ("Ascot-races"), hvilka jämte de i Epsom, Newmarket och Doncaster äro de mest berömda i England.
Ascus (af Grek. askós, säck), "sporhylsa", bot., är benämningen på en cell, som genom fri cellbildning i sig alstrar sporer. Anledningen till namnet ligger deruti, att dessa celler oftast äro mer eller mindre säckformiga. De uti asci bildade sporerna kallas askosporer. Dessa sporers form är mycket vexlande - från klotrund ända till nålformig (t. ex. hos mjöldrygesvampen). I afseende på spormembranens beskaffenhet råder en öfverensstämmelse så till vida, att den alltid utgöres af tvänne skikt: ett yttre, exosporium, och ett inre, endosporium. Antalet sporer i hvarje ascus är vanligen 8, ej sällan 4, men stundom äfven ett annat. Så finnes hos lafslägtet Megalospora endast en enda spor i hvarje sporhylsa, under det att hos en del andra lafslägten, t. ex. Sarcogyne, sporernas antal i en ascus kan uppgå till 100 och derutöfver. - Asci och askoporer förekomma uteslutande hos Ascomycetes och Lafvarna, hvilka båda växtgrupper derför också af några författare (först af Cohn) sammanstälts i en afdelning under namnet Ascosporeæ. V. W.
Asdinger. Se Vandaler.
Asdod, af grekerna kalladt Azotos, en af filisteernas fem furstestäder, säte för Dagons dyrkan. Apostelen Filippus predikade der evangelium. A. är numera en obetydlig by och kallas Esdud.
Aseitet (Med.-Lat. aseitas, tillvaro i och af och genom sig sjelf), sjelfständighet. Inom filosofien betecknar aseitet den egenskapen hos Gud, att han i sig sjelf har grunden till sin existens.
Aselenisk (af Grek. nekande a och selene, måne), utan måne.
Aselli, Kaspar, eg. Gaspero Asellio, en af dem bland det 17:de århundradets anatomer, hvilkas storartade upptäckter väsentligt bidrogo att störta medeltidens åsigter inom naturvetenskaperna. Han föddes omkr. 1581 i Cremona samt blef professor i anatomi och kirurgi vid universitetet i Pavia. Sin mesta tid synes han hafva tillbringat i Milano, der han hade praktik som läkare och der han också gjorde den upptäckt, som förevigat hans namn. Dittills hade man trott, att den i matsmältningskanalen förarbetade födan upptogs af tarmarnas vener, och att dessa förde henne till lefvern, der hon förvandlades till blod. En dag, d. 23 Juli 1622, då A. i sällskap med några vänner höll på med att undersöka en öppnad lefvande hund, fann han på dennes tarmar och tarmkäx ett det skönaste nät af en mängd hvita strängar. "Häpen afstannade jag min undersökning" - berättar han sjelf -, "stod tyst en stund, hvarunder i mitt sinne hvälfde sig de många meningarna om tarmvenerna. Försigtigt stack jag hål på en sträng, och genast framsprang derur en hvit vätska, liknande mjölk. Jag kunde knappt tillbakahålla min glädje. Jag ropade till de närvarande som fordom Archimedes: Hevreka! Jag har funnit de rätta," Hvad A. fann, var chylus-kärlen eller, såsom han till följd af deras mjölklika innehåll kallade dem, venæ lacteæ, och dermed var ett nytt slags kärl funnet. Förut kände man endast tre slag: arterer, vener och nerver, ty dessa sistnämnda höllos också för kärl och ansågos hysa "lifsandarna". - Det fulla värdet af sin upptäckt insåg dock ej A. Han trodde nämligen, att chylus-kärlen gingo till lefvern, och således förblef detta organ ännu en tid ansedt såsom blodberedningsorgan. Asellis upptäckt fullkomnades emellertid kort derpå af fransmannen Pecquet, svensken Olof Rudbeck och dansken Thomas Bartholinus. Bg.
Asellus aquaticus, zool. Se Vattengråsugga.
Aseptin (af Grek. nekande a och sépsis, förruttnelse), med., medel mot förruttnelse. Borax eller borsyradt natron har sedan äldre tider varit ett folkmedel mot det slags mögelbildningar i huden, hvilka vanligen kallas lefverfläckar. Att borsyran, den ene beståndsdelen i borax, i sådana fall var det verksamma ämnet genom förmågan att döda hvarjehanda mikroskopiska organismer och således äfven den svampbildning, som förorsakar lefverfläckar, det har först blifvit kändt sedan H. Gahn uppfann det s. k. aseptinet. Detta, som utgöres af borsyra, kan fås dels i pulverform, dels i lösningar, mer eller mindre koncentrerade. Hvad
Källa: Project Runeberg ·