Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

af en vicekonung, som tillsättes af vahabiternas konung.

Arabin l. Arabin-syra, kem. farmak., utgör i förening med kalk samt en ringa mängd magnesia och kali det gummi, som i handeln kallas Arabiskt gummi och Senegalgummi (se dessa ord). Arabin finnes äfven i en stor mängd andra växtämnen, men förekommer hos dem i någon mån förändradt. Om arabiskt gummi upplöses i kallt vatten och lösningen göres svagt sur med klorvätesyra, så framkallar alkohol i en dylik lösning en fällning af arabin (arabinsyra), som genom förnyad upplösning i vatten, tillsättning af litet klorvätesyra och fällning med alkohol kan erhållas fullkomligt ren. Man kan ock få denna syra genom att låta en lösning af 1 del gummi i 5 delar vatten, gjord svagt sur med klorvätesyra, underkastas verkan af en dialysator, då den i gummit innehållna kalken i förening med klor (klorkalcium) utträder genom dialysatorns membran och lemnar qvar en lösning af arabinsyra. Torkadt, är rent arabin en amorf, glasartad, genomskinlig, men i fuktigt tillstånd mjölkhvit massa, som reagerar svagt sur. Ännu fuktigt, löses arabinet lätt i kallt vatten, hvilken lösning, enligt Neubauer, icke fälles af alkohol, men af mineralsyror och salter. Torkadt arabin är ej längre lösligt i vatten, icke ens vid kokning: det endast sväller upp; men tillsats af någon bas återställer genast lösligheten. Torkadt vid +100°, håller arabinet ännu vatten och motsvarar sammansättningen C²⁴ H²² O²², under det att arabin, torkadt vid +125-130°, är sammansatt enligt formeln C¹² H¹⁰ 0¹⁰. Vid längre uppvärmning till +150° blir arabin, likasom dess kalksalt (arabiskt gummi), olösligt, i det att arabinet omsättes till cerasin eller metagummisyra. O. T. S.

Arabis, bot., växtslägte af nat. fam. Cruciferæ, Tetradynamia Siliquosæ L., innefattande småväxta örter med mer eller mindre rent hvita blommor och trådsmala skidor. Fyra arter finnas vilda i Sverige. Ej sällan odlas A. albida Stev. (A. caucasica W.) för sin mycket tidiga rika blomning och det vackert hvitludna, tätt tufvade örtståndet, som gör växten lämplig till infattning af rabatter. S. A.

Arabisk konst. 1) Det ligger imuhammedanismens bildfientliga väsende, att dess bildande konst måste vara inskränkt till arkitektur och arkitektonisk dekoration, och att till och med denna senare måste söka sina motiv från växtverldens och det rent fantastiska liniespelets område. Den arabiska arkitekturen var bunden vid folkets religiösa behof, som i flere afseenden ej äro olika de kristnes. En församlingssal (mihrab) för de bedjande, med ett heligt rum (kiblah) för koranens bevarande, en stor gård med en brunn för pilgrimernas tvagningar samt smäckra torn (minareter), från hvilka musulmanerna med höga rop kallas till bönen, äro de delar, som tillhöra en arabisk eller öfver hufvud taget en muhammedansk moské, till hvilken stundom sluter sig en grafbyggnad för stiftaren af moskén (turba).

Ursprungligen utgjordes moskén af en stor fyrkant, hvars alla sidor intogos af kolonngångar. men hvars midt, i hvilken brunnen befann sig, var öppen. Midt emot ingångssidan var kolonngången något bredare, och der var församlingssalen med kiblah. Sådan var grundformen i t. ex. den bekanta Kaaba i Mekka. Men knappt hade araberna kommit i beröring med det byzantinska riket, förr än de tillegnade sig den byzantinsk-kristna centralbyggnaden med dess kupolanläggning och gjorde den till grundform för sina moskéer, endast med få förändringar, t. ex. anläggandet af en kringmurad gård med brunn utanför kyrkan och uppresandet af minareter kring densamma.

Af några egentligen konstruktiva nybildningar voro araberna ej mäktiga, men dess mera af ett fantastiskt utbildande af det dekorativa, och detta ehuru det hade fallit på deras lott att först begagna den bågform, som blef omskapande för hela den senare medeltidens byggnadskonstruktion, nämligen spetsbågen, hvilken genomgående förekommer i arabiska byggnader (första gången använd i Kairo), utan att någonsin få konstruktiv betydelse, ehuru den ofta nog användes i deras komplicerade kolonn- och pelar-byggnader. Jämte spetsbågen uppstod hos dem äfven den runda hästskobågen och den svängda spetsbågen, som kallas kilbågen (kölbågen, sadelbågen).

För takbyggnaden använde araberna än trätaket (i likhet med de fornkristna basilikornas), än kupolhvalfvet (i likhet med den byzantinska centralbyggnadens). Kupolen förmedlades med den bärande fyrkanten på ett egendomligt sätt, nämligen genom att förvandla hela kupolen eller pendentiven till celler, som leda öfver från fyrkanten till polygonen och cirkeln - så kallade stalaktithvalf.

Arabernas kolonner äro vanligen smala, liknande blomsterstänglar, och bära ett kapital, hvars form är lånad från blomsterverlden, t. ex. en sig öppnande stiliserad lilja e. d.

Arabernas ornamentik är väsentligen planornamentik. I oändliga, lekande svängningar fyllas väggarna af en mängd jämnt fördelade, rika, än rent geometriska, än om stiliserade blommor påminnande ornament, arabesker, hvilka erinra om de väl bekanta orientaliska mattorna och liksom dessa blixtra i den rikaste och mångfaldigaste färgprakt. Denna prakt herskar dock endast i det inre; det yttre är vanligen strängt och oartikuleradt.

När araberna blefvo eröfrande, förde de sin konst ut öfver verlden från Ganges till Pyrenéerna.

I sjelfva Arabien finna vi i Mekkas Kaaba den primitiva, äkta nationella moskéformen. De arabiska byggnaderna i Palestina visa oss det vacklande, som uppstår vid den första beröringen med de kristne: El Aksa-moskén på Moriah med 5 (sedan 7) skepp imiterar den kristna basilikabyggnaden, likasom kalifen Valids moské i Damaskus. I Egypten uppstår spetsbågen, första gången känd i den s. k. Nilmätaren i gamla Kairo (från 719 eller 821). Bland Egyptens moskéer intaga Amru-moskén (643) och Ibn Tuluns moské (885) betydelsefulla rum. Från 1000-talet stamma kalifernas mau-