Sida 796
Barnsäng
skolundervisningen. De små sysselsättas vexelvis med samtal, lekar och sånger samt med åtskilliga sinnrikt uttänkta arbeten (ritning, läggning med pinnar, flätning, utstickning, modellering m. m.). Med hvarje anstalt af detta slag bör vara, men är icke alltid, förenad en trädgård (detta är anledningen till namnet), i hvilken barnen dels få leka, dels sysselsättas med att gräfva, plantera m. m. Den förste barnträdgården ("kindergarten") anlades 1837 af den tyske pedagogen Fr. Fröbel. Idén, som i början rönte likgiltighet och motstånd, omfattades sedan med stigande intresse. Sällskap ("Fröbel-vereine") bildades, hvilka främjade saken genom penningeunderstöd, barnträdgårdars anläggande, skrifters utgifvande äfvensom genom upprättande af seminarier för bildande af lärarinnor ("kindergärtnerinnen"). Ett sådant seminarium finnes i Berlin och ett i Gotha, hvars föreståndare, A. Köhler, ifrigt verkat för idéns utbredning. Äfven utom Tyskland hafva dessa anstalter omfattats med lifligt intresse, i synnerhet i England och Nord-Amerika. I förstnämnda land finnes en för saken nitiskt arbetande förening ("Fröbel-society for the promotion of the kindergarten system"). I Köpenhamn grundades en barnträdgård 1872 af teol. kand. Juel Hansen.
Om nyttan af barnträd gårdar äro meningarna delade. Under det att Fröbel och hans anhängare deri se en upptäckt, som öppnat en ny æra för pedagogiken, förmena motståndarna, att dessa anstalter verka hämmande på barnens sjelfverksamhet och på deras mottaglighet för den egentliga skolundervisningen. Bland dem, som genom skrifter verkat för ifrågavarande sak, må nämnas Fröbel, Middendorf, Diesterweg, Auguste Hertz, Marquart, Pösche, fru v. Marenholtz, A. Köhler och Seidel ("Katechismismus der kindergärtnerei", 1863).
Barns utsättande var i de äldsta samhällena en ganska vanlig handling. Hos forntidens egypter hörde det till ordningen för dagen, och Gamla Testamentets böcker ådagalägga, att hebreerna under fångenskapen följde denna sedvänja. Moses blef, som bekant, utsatt af sin moder (2 Mose b. 2). I Grekland, liksom i Egypten, såg man i folkökningen en fara för staten, och såväl Plato som Aristoteles försvarade utsättandet af barn, i synnerhet af lytta. I Rom påbjöd Romulus, att alla gossebarn och det förstfödda flickebarnet skulle uppfödas, hvaremot de yngre flickebarnen skulle utsättas. I 3:dje årh. efter Roms grundläggning hade det blifvit lag, att alla barn skulle uppfödas och blott vanföra qväfvas. Barns utsättande var dock ännu mycket vanligt, ja det t. o. m. ökades, i samma mån som lyxen undergräfde välmågan. Ännu under Justinianus (527--565) förekommo ofta utsättningar. Den gamla verlden fick emellertid plikta för sin grymhet i detta hänseende, derigenom att folkmängden aftog för hvarje dag. "Gudarnas orakel upphöra", säger Plutarchos, "emedan det på de öde landsträckorna icke finnes folk för att åhöra dem".
Man får emellertid icke tro, att alla utsatta barn voro prisgifna åt en säker död. Derigenom att lagen bestämde dem till slafvar hos de personer, som upptogo dem, funno de skydd i menniskornas egennytta. Justinianus upphäfde emellertid denne lag, och derefter måste kyrkan åtaga sig de utsatta barnen samt uppfostra dem, om ingen annan ville göra det. Denna börda blef henne dock snart för tung, och hon sökte derför att få densamma öfverflyttad på kommunerna eller på godsegarna. Dessa tre parter tvistade i århundraden om denna fråga, och den nyckfulla jurisprudensen gaf rätt än åt den ene, än åt den andre.
Äfven forntidens nordboar plägade utsätta barn. Straxt efter födelsen lades barnet på marken och fick ligga der, till dess fadern hade afgjort om det skulle uppfostras eller utsättas (ut berast). Bevekelsegrunderna till utsättandet voro många och olika: än svårare lyten eller svaghet hos barnet, än föräldrarnas fattigdom och oförmåga att fostra det, vidare oenighet mellan man och hustru eller inom slägten med anledning af den förbindelse, hvaraf barnet var en frukt, olycksbådande drömmar eller andra onda förebud o. s. v. Endast i den händelsen att föräldrarna voro mycket fattiga ansågs utsättandet för oskyldigt; i andra fall nämnes det som en högst tadelvärd, fastän fullkomligt laglig gerning. Liksom hos grekerna och romarna afsåg utsättandet icke alltid att bringa barnet om lifvet: ville någon upptaga det, var man i de flesta fall nöjd dermed. Derför insveptes barnet icke sällan i en duk, fick en fläskbit i munnen och nedsattes mellan trädrötter eller stenar. Fattigt folk, som i regeln icke ville döda barnet, utan endast befria sig från omkostnaderna för dess uppfostran, iakttog sannolikt i allmänhet dessa försigtighetsmått. Det ansågs för en ädel gerning, t. o. m. som en pligt, att upptaga och uppfostra utburna barn. Mödrarna plägade göra invändningar, ja ofta stora ansträngningar för att rädda sina barn, hvaremot fäderna voro mera känslolösa. (Jfr t. ex. "Gunlög ormtungas saga".) Genom kristendomens inflytande upphörde småningom denna råa sed.
På Island vågade missionärerna icke genast förbjuda utsättandet, emedan den gamla trons anhängare funno ett sådant förbud vara orimligt, just då man genom förbudet att äta hästkött hade gjort det svårare för de fattige att skaffa sig uppehälle. I Norge belades barns utsättande med strängt straff genast efter kristendomens införande. I Sverige förbjöds utsättandet vid slutet af 12:te årh.
Utsättandet af barn har emellertid aldrig blifvit fullt utrotadt; ännu i våra dagar förekommer detta brott. Lagen bestämmer i alla land hårdt straff derför, och den nye svenske strafflagen (af år 1864) belägger det med straffarbete från 6 månader ända till 10 år. De högre straffgraderna ådömas, då barnet genom utsättandet lider kroppslig skada eller ljuter döden.
Barnsäng (Lat. puerperium) kallas närmast den tid, under hvilken en barnaföderska, efter skedd förlossning, har att intaga sängen. Denna tid bör i normala fall utgöra 9--10 dygn och kan ej utan fara förkortas. I vidsträcktare
Källa: Project Runeberg ·
