Sida 493
Arbetslön
Såsom dragare kunna äfven tjurar (i enbet och med sele till anspann) samt kor användas: de förra hufvudsakligen för att hålla dem länge afvelsamma och de senare der ett mindre antal samt icke synnerligt ansträngande körslor ifrågakomma. På mindre gårdar, såsom torp o. s. v., skulle det medföra icke så ringa besparingar, om man inöfvade kor som dragare, i stället för att hålla dragoxar, hvilka endast skulle användas vid plöjningen af några tunnland jord och för några få skogs- eller qvarnresor under året. Minskningen i mjölkafsöndring under de dagar, då korna användas såsom dragare, är obetydlig i förhållande till värdet af deras dragkraft. Jfr Utfodring. C. A. L.
Arbetshus äro anstalter, der menniskor hållas till arbete. Så benämnas understundom straffanstalter för förbrytare, särdeles af mindre groft slag. Arbetshus eller tvångsarbetshus har man ock kallat förbättrings- och tuktanstalter för tiggare och lösdrifvare. Slutligen förekomma i fattigvårdssystem arbetshus med ändamål dels att lemna sysselsättning och vård åt i någon mån, men ej fullt arbetsföra personer, dels och framför allt att vara ett medel, hvarigenom personer, som ej nödvändigt behöfva fattigvård, skola afhållas att begära sådan, då fattigvården i arbetshuset är förenadt med arbete och sträng tukt (workhouses i England). Ehuru saken förekommer här och der i de skandinaviska landen, använder man der vanligen andra namn derför. C. G. H.
Arbetsinställning. Se Arbetareföreningar och Arbetslön.
Arbetslön är den ersättning, som arbetaren erhåller för sitt arbete. I denna mening talar den nationalekonomiska vetenskapen om en arbetslön äfven för den, som arbetar för egen räkning. Vanligen menar man dock med arbetslön den ersättning, som en arbetsgifvare lemnar den eller dem, som arbeta i hans tjenst. - Arbetslönen kan bestå af penninglön eller lön i natura-produkter. Ofta är den en blandning af båda, såsom då arbetaren äter husbondens bröd, men derjämte erhåller en viss penningsumma. I afseende å sättet för lönens beräknande skiljer man mellan stycklön och tidlön, af hvilka det förra sättet i regeln åstadkommer större flit hos arbetaren, men ofta på bekostnad af noggranheten i arbetet. För att intressera arbetaren för arbetets resultat både till qvantitet och qvalitet, gifves honom stundom andel i vinsten (s. k. kommissionssystem). - Arbetslönens storlek är olika under olika tider och på olika orter samt i olika yrken och beror af förhållandet mellan å ena sidan den arbetareskara, som på en viss tid och ort och i ett visst yrke söker arbete och å den andra på efterfrågan efter arbetare af detta slag. Arbetslönens lägsta möjliga gräns är, åtminstone i längden, hvad som minst behöfves för underhållande af arbetare med familjer, jämnt så stora, att samma förhållande må bibehållas mellan tillgång på och efterfrågan af arbetare. Man har af lätt begripligt skäl kallat denna arbetslön den nödvändiga. Man har äfven benämnt honom den naturliga, till följd af en åsigt att menniskorna, särskildt de fattigare klasserna, hafva en naturlig benägenhet att fortplanta sig till den yttersta gräns, tillgången på nödvändiga underhållsmedel gör möjligt - en åsigt, som alls icke kan erkännas såsom alltid riktig. - Arbetslönens högsta gräns utgöres af det värde, som arbetet har för arbetsgifvaren. Ju produktivare det är, dess större arbetslön kan derför gifvas.
Under det en förfluten tid ej sällan sökte att genom lagstiftning (t. ex. lönetaxor) eller andra konstlade medel nedtrycka arbetslönen, har detta århundrade varit vittne till en stor mängd förslag och försök till densammas höjande. Af ringa praktisk betydelse är den någon gång framställda fordran, att ett minimum af arbetslön skulle bestämmas genom lag - en fordran, som, om dess genomförande försöktes, aldrig kunde gagna, men väl skada arbetarna. Vigtigare äro försöken att till arbetarnas fördel ändra konkurrensförhållandena. Dit höra angreppen mot maskinerna, såsom de der skulle minska behofvet af arbetare - något som erfarenheten visat i allmänhet vara öfvergående - samt fordran på förbud emot eller inskränkningar uti fabriksarbetet af barn eller qvinnor, inskränkningar, för hvilka, framför allt hvad angår barn, äfven andra skäl kunna anföras. - Det mest använda sättet att genomdrifva en förhöjning i arbetslönen är arbetsinställningar, s. k. strikes. Att dessa under vissa förhållanden kunna, åtminstone för en tid, medföra förhöjning i arbetslönen, har erfarenheten visat. Huruvida de ej på längd och i stort taget leda till skada för det lands industri, der de mera allmänt förekomma, och derigenom äfven för arbetsklassen, är en annan fråga, som, ehuru omtvistad, synes böra besvaras jakande. Det är emellertid numera tämligen allmänt erkändt, att öfverenskommelser om arbetsinställningar ej böra i och för sig af lag förbjudas, men att deremot kontraktsbrott af arbetarna vid arbetsinställningens genomförande, eller åtgärder att tvinga äfven andra arbetare att upphöra med arbetet, ej kunna tålas. De strider, som uppstått mellan arbetarna - vanligen sammanslutna till arbetareföreningar - å ena sidan och arbetsgifvarna, hvar för sig eller sinsemellan förbundna, å den andra, samt de skador och förluster, som båda parterna deraf lidit, hafva föranledt försök att slita tvisterna genom medlare eller skiljedomare, utsedda af parterna sjelfva. Särskildt i Tyskland höjas röster, som påyrka inrättandet af s. k. "arbeitsämter", hvilka, jämte andra uppdrag, äfven skulle blifva skiljedomstolar mellan arbetsgifvare och arbetare. Dessa förslag lida dock ännu a£ mycken oklarhet.
Enligt modernt socialistisk åskådning borde arbetets hela resultat, efter afdrag af värdet å de i och för produktionen förstörda kostsamma nyttigheter, tillfalla arbetarna. Hvad hälst kapitalisten får af arbetsresultatet, får han - säges det - på arbetarnas bekostnad, och borde derför icke betraktas såsom något annat än ett deras plundrande. Socialistiska arbetareföreningars mål måste således vara att tillintetgöra kapitalräntan. Detta tänker man sig kunna genomföra genom all produktions öfvertagande af
Källa: Project Runeberg ·
