Sida 395
Anilin
773 Anhausen - Anilin. 774
Anhausen, by i Würtemberg. Se Aahausen.
Anhinga, zool., den amerikanska arten af slägtet Plotus, en af de foglar, som hafva alla tårna förenade genom simhud (Totipalmatæ). Vid de tropiska landens floder och insjöar lefver nämnda slägte såsom ställföreträdare för de vid Skandinaviens kuster förekommande skarfvarna och har en byggnad, som i det närmaste öfverensstämmer med dessas. De förstnämndes hals och stjert äro dock längre. Till näbben liknar Plotus mera en lom. Plotus är dessutom i ännu högre grad än skarfvarna en utmärkt dykare och simmare, i hvilka hänseenden han troligen icke öfverträffas af någon annan fogel. Den i Afrika förekommande arten har af hottentotterna fått ett namn, som betyder "ormhalsfogel", antydande både halsens form och den snabbhet, hvarmed fogeln hugger sitt rof, hvilket hufvudsakligen utgöres af fiskar. F. A. S.
Anholt, dansk ö midt i Kattegat. 1 1/2 (dansk) mil lång, 1 mil bred. 1/3 qv.-mil. 176 innev. (1871). Från den låga och sandiga ön utskjuter åt ö. det 1 1/2 mil långa, farliga "Österrev", vid hvars östra ände finnes ett fyrskepp, "Knoben". - Från 1809 till 1814 var A. i engelsmännens våld. 1811 försökte förgäfves en dansk flottilj af kanonbåtar att återtaga henne. - I danska literaturens historia spelade ön Anholt en rol, då konferensrådet Rostgaard, som på Holbergs tid var hennes egare, lät anklaga nämnde författare såsom smädeskrifvare, derför att han valt Anholt till hufvudskådeplats för händelserna i den komiska hjeltedikten "Peder Paars". C. R.
Anhydrid (af Grek. nekande a och hydor, vatten), kem., "vattenfri", kallas i kemien en vattenfri oxid (bas eller syra) till skilnad från ett hydrat. P. T. C.
Anhydrit (jfr Anhydrid), miner., kallas ett i mineralriket förekommande vattenfritt kalciumsulfat (Ca SO4). Det bildar blåaktiga eller rödaktiga kristalliniska massor, mera sällan utbildade kristaller. A. förekommer vanligen tillsammans med gips och bergsalt. I Sverige är anhydriten funnen i Falu grufva. P. T. C.
Ani, ruinstad i ryska asiatiska guvern. Erivan, vid floden Arpatsjai. Det blef 961 de armeniske konungarnas residens och snart en af Asiens praktfullaste herskarestäder. Enligt sagan hade det 100,000 hus och 1,001 kyrkor. Efter 1040 blef det många gånger eröfradt af olika folk och förlorade derigenom mycket af sin glans, till dess det slutligen, 1313, fullständigt förstördes genom en jordbäfning. En mängd praktfulla ruiner vittna ännu om dess forna storhet.
Ani, zool., en art af slägtet Crotophaga, gökartade foglar, utmärkta genom hög, hoptryckt näbb, hvars öfre kant är skarp och lågböjd och hvars längd är ungefär lika med längden på den öfriga delen af hufvudet. Slägtet tillhör Brasilien och Guyana. Af dess tre arter är Ani den mest utbredda och kända. Han är en orädd fogel, som gifver sig tillkänna genom sitt föga melodiska, men dess kraftigare skrik. Han lefver i flockar liksom våra kråkfoglar och plockar maskar i jorden eller letar till och med efter parasit-insekter på nötboskapens hud. Märkvärdigast är dock dessa foglars sätt att häcka, i det nämligen flere par slå sig tillsammans och bygga ett stort gemensamt bo i ett träd. Anifogeln skall vara mycket seglifvad, hvilket gör, att han ofta undkommer jägaren, fastän han blifvit träffad. F. A. S.
Anianpelto, ansenlig by och marknadsplats i Asikkala socken i Tavastland, vid Päjänes södra strand. Hamn för ångfartygen på nämnde sjö.
Anicet-Bourgeois [anise´-boursjåa´],Auguste, fransk dramatisk författare, f. i Paris 1806, d. i Pau 1871. Han fick en högst torftig uppfostran och anställdes 1821 såsom skrifvare hos en advokat. 1825 uppfördes på Théatre Gaîté hans första melodram, hvarefter han helt och hållet egnade sig åt literaturen. Hans arbeten, som uppgå till omkring 200, äro dels dramer och s. k. folkskådespel, dels vådeviller och lustspel, komiska operatexter, tragedier o. s. v. Oftast hade han medarbetare, hvilka utförde hans utkast. Äfven med Alex. Dumas d. ä. samarbetade han. Så t. ex. har A.-B. största andelen i dramerna Térésa, Angèle och Cathérine Howard, hvilka bära Dumas' namn. Öfver 20 af hans stycken hafva uppförts i Sverige. Bland dessa må nämnas Angelique Duval ("Marianne"), Catherine Howard, Gottfrid Schlager och hans hustru ("La mendiante"), Latude eller Trettio års fångenskap. En liten demon ("La joie de la maison"), Enkans man ("Le mari de la veuve"), Lilla Fadette ("La petite Fadette") och Den svarte doktorn ("Le docteur noir").
Anicetus, påfve 157-168. På hans tid uppkom en strid mellan den österländska och den vesterländska kyrkan angående påskens firande. Den österländska kyrkan, med biskop Polycarpus af Smyrna i spetsen, försvarade det judiska bruket att äta påskalammet på en bestämd månadsdag (den 14:de Nisan) och att fira minnet af Kristi lidande och död den derpå följande dagen samt på tredje dagen derefter Kristi uppståndelses högtid, hvilken således kunde infalla på hvilken dag i veckan som hälst. Den vesterländska kyrkan åter förkastade den judiska seden att äta påskalammet och firade påsken (långfredagen och påskdagen) på bestämda veckodagar, så att uppståndelsens fest alltid inföll på en söndag (nämligen den första söndagen efter den första fullmåiien efter vårdagjämningen). Striden afgjordes först på mötet i Nicæa 325, i enlighet med den vesterländska kyrkans åsigt. J. H. B.
Aniello, Maso (eg. Tomaso). Se Masaniello.
Anil (af Lat. anilis, af anus, gammal qvinna), käringaktig.
Anilin (af anil, portugisiskt namn på indigo), kem., en organisk bas, sammansatt efter formeln C6 H5 . NH2, upptäckt 1826 af Unverdorben, som fann honom bland de produkter, hvilka bildas vid upphettning af indigo, och kallade honom kristallin. År 1833 upptäckte Runge anilins förekomst i stenkolstjäran och kallade basen kyanol (blåolja), emedan den med klorkalk gifver en vacker, blåviolett färg. Identiteten mellan kyanol och kristallin ådagalades af Fritzsche 1841, som benämnde basen anilin. Dess beredning af nitrobenzol upptäcktes 1842 af Zinin.
Källa: Project Runeberg ·
