Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

bosatta i stad eller efter prester. Istadarätt erkände dock denne lag obegränsadt i nedstigande slägtskap, men i första sidolinien endast till och med andra led från arflåtarens föräldrar. Först Förordningen af den 19 Maj 1845 gjorde likheten i arfsrätt för man och qvinna allmän så för stad som land och oberoende af stånd. På samma gång infördes oinskränkt istadarätt i första sidolinien. Se Arfskifte. Arfsordning. E. V. N.

Arfsynd kallas den från våra första föräldrar ärfda onda beskaffenheten i menniskonaturen.

Arfsyndens tillvaro bekräftas af mensklighetens historia (hvarken naturtillståndet, som t. ex. Rousseau förordar, eller en högt uppdrifven kultur, såsom Greklands och Roms, eller ens de kristna folkens, har kunnat befria derifrån) samt af den dagliga erfarenheten och erkännes mest just af de ädlaste menniskor, hvilka hunnit längst i striden deremot. Denna allmänna utbredning af syndaförderfvet kan ej förklaras endast ur felaktig uppfostran eller ur makten af onda exempel, utan har sin enda tillfredsställande förklaringsgrund i alla menniskors härstammande från sådana stamföräldrar, hvilkas natur blifvit syndig.

Den kyrkliga läran om arfsynden hvilar på den åsigten, att menniskoslägtet är ett lefvande helt, hvars delar stå i ett inre organiskt sammanhang med hvarandra. Då den första menniskan icke blott är en bland de många individerna i menniskoslägtet, utan äfven en personlig utgångspunkt för utvecklingen af slägtets totalorganism, så är synden genom henne inkommen icke blott såsom ett exempel, utan såsom en verksam begynnelse, som utöfvar en desorganiserande inflytelse på hela utvecklingen. Den sedliga naturgrund, som är hos individen icke blott medskapad, utan medfödd, är för hvarje efterföljande slägte betingad genom de föregående. I mångfaldiga hänseenden bekräftar det sig, att de efterkommande, likasom de njuta frukterna af förfädernas välgerningar, också få lida följderna af deras fel; men allra mest gäller detta om sjelfva den syndiga beskaffenheten, ty intet annat har så djupt som synden ingripit i och inverkat på den menskliga naturen och lifvet.

Arfsynden består (negativt) i förlusten af Guds beläte (näml. det s. k. "tillfälliga": ljuset i förståndet, heligheten i viljan och renheten i känslan, tillsammans kallade den ursprungliga rättfärdigheten) samt (positivt) i tillvaron af en ond begärelse. Menniskans hjerta är vändt från Gud till det ogudliga och fåfängliga. Detta ogudliga är det egna, till lifsprincip upphöjda jaget; ty all synds egentliga väsende är sjelfviskhet. Dermed är icke förnekadt, att menniskan i sitt naturliga tillstånd kan på verldslifvets område utveckla stora andeliga nådegåfvor; men hon är oduglig till det högsta goda, till Guds rike. Denna beskaffenhet tillkommer alla, "som naturligen födas"; således gör endast Kristus, såsom öfvernaturligt aflad och född, derifrån ett undantag. Ur arfsynden såsom källa härflyta de olika verksynderna. - Arfsynden har icke (såsom manikeerna påstodo) ursprungligen hört till menniskans väsende, ej häller har genom henne detta väsende blifvit till sina grundbestämningar upphäfdt (Flacius' åsigt); utan hon är en tillfällig bestämning, som gifvit en annan beskaffenhet och riktning åt det menskliga väsendet. Derför, om hon ock, såsom erfarenheten visar, är i detta lifvet outrotlig (hvilket metodisterna förneka), kan menniskan dock i ett annat lif befrias från henne. Detta sker genom kraften af Kristi försoning, i hvilkens giltighet för alla arfsyndens allmänna tillräknelighet finner sin motvigt: om det ock icke är frivilligt, som vi nu hafva henne, så är det vår viljas fria val, om vi genom otro förkasta den utväg, som gifvits oss till befrielse derifrån.

Detta naturliga förderf erkännes af flere hedniska författare (Thucydides, Cicero m. fl.). I bibeln förekommer icke ordet arfsynd; i stället begagnas uttrycken kött, köttsligt sinne, den gamla menniskan o. s. v. Sjelfva saken omtalas t. ex. 1 Mos. 5: 3; 8: 21; Ps. 51: 7; Joh. 3: 6; och allra tydligast i Rom. 5: 12-19, der Paulus bland annat anför dödens (syndastraffets) allmänlighet såsom ett bevis på arfsyndens allmänlighet. Hos de äldre kyrkofäderna förekomma i detta ämne blott enstaka yttranden; en systematiskt utbildad lära om arfsynden, förberedd genom den af Tertullianus utvecklade traducianismen, framställdes först i början af det 5:te årh. af Augustinus under hans bekanta strid inot pelagianismen. I medeltiden gjorde sig inom kyrkan den förmedlande åsigt allt mera gällande, som blifvit kallad semi-pelagianism. Denna hyllas ock i sjelfva verket af den katolska kyrkan.

Protestantismen har slutit sig till den augustinska läran om arfsynden och på det eftertryckligaste uttalat sig för densamma på flere ställen i de symboliska böckerna (t. ex. Augsb. bek. art. 2, Apol. art. 1, Konk.-form. l, Heidelb. kat, 7 och 8 m. fl.). E. J. Ö.

Arfvedson, Johan August, kemist, f. 1792 på Skagerholms bruk i Finnerödja socken, Skaraborgs län. Efter studier i Upsala aflade han bergsexamen och fick anställning som kanslist i Bergskollegium. Der egnade han sig under Berzelii ledning med mycken ifver åt kemiska forskningar och upptäckte 1817, vid analys af några mineral från Utö jerngrufvor, oxiden till ett förut okändt grundämne, lithium. Efter en 1818-1819, delvis i sällskap med Berzelius, företagen resa i England, Frankrike och Tyskland, hvarunder han kom i beröring med samtidens förnämste vetenskapsmän, invaldes han af franska vetenskapsakademien till korresponderande ledamot. A. är författare till flere värdefulla afhandlingar, dels af kemiskt, dels af mineral-analytiskt innehåll, hvilka finnas införda i Vetenskaps-akademiens Handlingar samt i de af Hisinger, Berzelius m. fl. utgifna "Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi". Sedan A. genom arf kommit i besittning af en betydande förmögenhet, tillbragte han de sista 20 åren af sitt lif på sin egendom Hedensö i Södermanland, der han inrättade ett kemiskt laboratorium. Till följd af vidlyftiga ekonomiska bestyr, fann A. sig dock snart tvungen att åsidosätta sina