Sida 213
Alexandrette
viss Lamprecht. Men detta namn är troligtvis en förtyskning af det franska Lambert li Cors (Court), hvars egare i 12:te årh. tillsammans med Alexandre de Bernay skref en alexanderdikt, Rouman d'Alexandre. Det var sannolikt efter denna dikt som alexandrinen, hvilket versslag förekommer deri, fick sitt namn. Ett latinskt poem öfver detta ämne, Alexandreis, som allmänt lästes under medeltiden, författades af Philipp Gaultier de Lille eller de Chatillon (Gualterus Castellionæus), som lefde omkring 1200. Det öfversattes på isländska af biskopen Brandr Jónsson i Holum, omkr. 1250. Gaultier fick äfven sin efterföljare i spanioren Juan Lorenzo de Segura, som i första hälften af 13:de årh. skref sitt Poëma de Alexandro. Af tyskar, som behandlat detta ämne, märkas Rudolf von Montfort l. von Ems och Ulrich von Eschenbach, båda i 13:de årh. Strömmen af Alexandersagor svällde mäktigt under medeltiden: den hann äfven England, Holland och Danmark. Att österlandets folk skulle med förkärlek omfatta detta ämne med dess fantastiska vidunderligheter, är naturligt. Persernas Firdusi bär Alexanders drag. Araber, turkar och muhammedanska hinduer hafva tillegnat sig sagan. Ännu i dag utgör hon en kär folkbok för malajerna. På sin väg genom österlanden bibehåller hon dock den form hon ursprungligen fick genom den föregifne Kallisthenes.
Alexander-slaget kallas den berömdaste af alla antika mosaikbilder, funnen 1831 i Pompeji i det s. k. Casa del Fauno. Goethe skref om detta fynd till W. v. Zahn: "Samtid och efterverld skola icke förslå att rätt kommentera ett sådant konstens under, och huru kritiskt vi än må beskåda och undersöka det, nödgas vi alltjämt återgå till den rena, oförställda beundran." Denna mosaik gör också epok i vår tids kännedom om den antika målarekonstens komposition och färgsinne. Visserligen hafva olika tolkningar blifvit gjorda, och Burckhardt vill i denna bild se framställningen af ett slag mellan greker eller romare och kelter, men man kan numera, efter Welckers och Overbecks analyser, anse det som gifvet, att vi här stå framför Alexander och Darius i slaget vid Issus. Alexander framtränger oemotståndligt och stormar in i sjelfva det persiska högqvarteret. Redan har Darius låtit vända sin stridsvagn till flykt, då han öfverraskas af Alexander och räddar sig endast genom att hastigt bestiga en i beredskap hållen häst, i det Alexander genombryter kedjan af Darii trogne män, som försvara hans person -- allt således i fullaste öfverensstämmelse med Curtii berättelse (III. 27). Det tragisk-dramatiska i kompositionen åvägabringas genom motsatsen mellan den framstormande segraren och det höga allvar, som utmärker den persiske konungen, hvilken ser sina vänner falla kring sig för att rädda hans lif och som med en åtbörd tyckes säga, att det är hans konungapligt att falla med de sina, under det vagnstyraren drifver hans spann framåt och en ädel perser erbjuder honom den sadlade hästen. Hela slagets brusande larm och det ödesdigra i ögonblicket är tecknadt med en styrka, som konsten ej ofta nått. Vi få här ett högt begrepp om den antika historiemålningen, som vi annars ej känna, och vi se, att hon är befryndad med den grekiska tragedien. Kompositionens mästare är sannolikt en qvinna, nämligen Helena, egyptiern Timons dotter, om hvilken man vet, att hon hade framställt slaget vid Issus i bild. Denna tafla flyttades af Vespasianus till Rom, och sålunda blef den sannolikt kopierad i mosaik för Pompeji. Bildens bård, som visar en flod med krokodiler, hippopotamos (flodhäst), ichneumon, ibis m. m. och alltså framställer Nilfloden, kunde vara en påminnelse om konstnärinnans fädernesland. Från Pompeji flyttades den dyrbara mosaiken till Museo nazionale i Neapel, der den är infälld i golfvet framför den bekanta Flora Farnese. Den håller 21 f. i längd och är något öfver 12 f. bred. L. D.
Alexander-tåget, Thorvaldsens berömda relieffris, utfördes 1812 i Rom för en sal i Qvirinalen och framställer Alexander den stores intåg i Babylon. Se Thorvaldsen.
Alexandra, astron., nummer 54 bland planetoiderna, belägen på ett afstånd från solen lika med 2,89 gånger jordens. Den upptäcktes 1858 af Goldschmidt i Paris. R. N.
Alexandra Paulovna, dotter af ryske storfursten Paul, hvilken sedermera blef kejsare, och sondotter till kejsarinnan Katarina II. Vid sitt besök i Petersburg 1796 begärde Gustaf IV Adolf henne till gemål, och förlofningen blef äfven besluten, men gick om intet, emedan Gustaf Adolf vägrade att underskrifva en försäkran, att hon skulle få njuta fri religionsöfning i Sverige. A. blef sedermera (1799) förmäld med ärkehertig Josef, vicekonung i Ungern. Hon dog 1801.
Alexandra, Carolina Maria Charlotta Lovisa Julia, dotter af n. v. danske konungen, Kristian IX, och drottning Lovisa, föddes den 1 Dec. 1844. Hon förmäldes den 10 Mars 1863 med prinsen af Wales, Albert Edvard, med hvilken hon har 5 barn, 2 söner och 3 döttrar. C. R.
Alexandralandet är sedan 1865 det officiella namnet för det område, som omfattar Australiens mellersta fastland. 26°--16° s. br. och 149°--158° ö. lgd. Det gränsar blott med sitt nordöstra hörn till Carpentaria-viken. 18,758 qv.-mil. Det har hittills bebotts endast af infödingar.
Alexandre, Rabbi Aaron, berömd schackspelare, f. 1766 i Hohenfeld i Bajern, d. 1850 i London. Han vistades en stor del af sin tid i Frankrike och utgaf de värdefulla arbetena Encyclopédie des échecs (Paris 1837) och Collections des plus beaux problèmes d'échecs (Paris 1846).
Alexandrette, Turk. Iskanderun l. Skanderun, obetydlig hamnstad på Syriens kust, vid Alexandrette-viken (Iskanderun-viken). Omkring 800 innev. Det grundlades 333 f. Kr. af Alexander den store till minne af slaget vid Issus och kallades derför Alexandria ad Issum. Var fordom en betydande stad.
Källa: Project Runeberg ·
