Sida 495
Arboga öl
slogos ettören af silfver. Klostret upphäfdes ej långt efter Vesterås riksdag; redan s. å., 1527, lades fogden öfver Åkerbo i borgläger i detsamma; abboten, som jämte munkarna gjort sig skyldig till hvarjehanda oredlighet, afsattes, och inom få år var klostret upphäfdt. Helgeandshuset anslogs till rådhus 1531, men tillföll staden först 1634. 1553 inrättades i staden en skola, hvilken sedan dess fortfarit och är grunden till det n. v. elementarläroverket (femklassigt sedan 1866). Gustaf I höll i A. flere herredagar samt anlade der 1551 en kungsgård, på hvilken hans dotter Cecilia en tid höll hof; den nedbrann 1564. Riksdagar höllos vidare 1561, då de s. k. Arboga artiklar (se nedan) antogos, och 1597 (den märkliga revolutionsriksdagen under hertig Karls ledning). 1626 inrättade Gustaf Adolf i A. ett kopparmyntverk, vid hvilket under åren 1626—28 slogos ett-öres klippingar, runda ettören och half-ören samt fyrkar. Från midten af 1600-talet började stadens välstånd att starkt aftaga, förnämligast genom anläggningen af Hjelmare kanal samt städerna Nora och Linde, hvarigenom stadens handelsområde alldeles splittrades. Först på de senare årtiondena har den åter rest sig ur sitt förfall och är nu stadd i ett märkbart framåtgående.
A. stads- och landsförsamlingar utgöra jämte Säterbo ett regalt pastorat af första klassen, hörande till Vesterås stift, Arboga kontrakt.
A. har sin topograf i komminister J. B. Lohman, som 1737 utgaf "Arboga känning", ett med mycken lärdom utrustadt och för den tiden ganska förtjenstfullt arbete. R. T.
Arboga, socken i Vesterås län, Åkerbo härad, belägen rundt omkring staden af samma namn på ömse sidor om Arboga å. Arealen 16,547 tnld. 47 fm. mtl. 1,507 innev. (1874). Annex till Arboga stadsförsamling.
Arboga artiklar, en stadga af den 14 April 1561, i hvilken gränserna bestämdes mellan den kungliga och den furstliga makten i de af Gustaf I inrättade hertigdömena. Äfven i Sverige har man, som bekant, ifrån medeltiden exempel på förläningar under namn af hertigdömen, men några närmare bestämmelser om förhållandet mellan konungens och hertigens, myndighet känner man ej från den tiden. Det sätt, hvarpå Gustaf I i sitt testamente ordade om hertigarnas ställning, var mycket tvetydigt, men gaf tillräcklig anledning åt furstarna att göra anspråk på en myndighet, jämngod med konungens, hvarigenom faror af vådlig art kunde uppstå för samma konungamakt, som Gustaf I med så kraftig hand upprättat. För att undanrödja dessa faror sammankallade Erik XIV en riksdag till Arboga 1561 och förmådde der, stödjande sig på rådet och ständerna, sina bröder Johan och Magnus (Karl var ännu ett barn) att underskrifva nämnde artiklar, hvilkas innehåll var sådant, att hertigarna ej mer kunde göra anspråk på en ställning som sjelfständiga furstar, utan blefvo konungens verklige undersåtar. Innevånarna i furstendömena skulle svärja konungen trohetsed. Det krigsfolk, hvarmed hertigarna borde stå konungen bi, skulle årligen mönstras af konungens mönsterherrar och i krigstid lyda under hans fältherrar. Utan konungens samtycke fingo hertigarna ej ingå underhandling eller förbund med främmande makter, ej häller sammankalla menige man i sina furstendömen eller pålägga skatter. Högsta domsrätten i hertigdömena skulle liksom i konungariket tillhöra konungen; han ensam egde att i dem gifva frälse och andra privilegier. Kungliga påbud, som gällde riket i allmänhet, skulle ock gälla hertigdömena; biskop och lagman skulle nämnas af konungen. För hertigarna återstod knappt annan rätt än att uppbära de årliga inkomsterna, utom kronotionden, åtnjuta konungens andel i böter, döma i mål, i hvilka till dem vädjades från häradshöfdingen, och tillsätta underordnade tjenstemän. Dessa inskränkningar i deras makt föranleddes närmast af det misstroende, som Erik hyste till sin äldste broder, Johan, och mötte också hos denne det förnämsta motståndet. Då Erik afsattes, anfördes dessa "hårda och olideliga" artiklar såsom ett af skälen till afsättningen, och det kunde naturligtvis ej då komma i fråga att fordra deras godkännande af hertig Karl. Det dröjde likväl ej länge, innan Johan, som i egenskap af konung förändrade sina åsigter i denna fråga, sökte förmå sin broder att gå in på bestämmelser, likartade med dem, som innehöllos i Arboga artiklar. O. A.
Arboga graf. Se Hjelmare kanal.
Arboga å l. Oppboga å är ett af mellersta Sveriges större vattendrag. Uppkommen af två källfloder, Järle- eller Nora-ån och Linde- eller Vedevågs-ån, börjar hon sitt lopp i gränstrakterna mellan Örebro och Kopparbergs län, genomflyter sjön Väringen och utfaller vid Kungsör i Mälarfjärden Galten. Arboga-ån upptager flere smärre tillopp, bl. a. Skedvi-ån, som på en sträcka bildar gränsen mellan Örebro och Vesterås län, samt är segelbar 1 1/2 mil från sitt utlopp. Genom Hjelmare kanal står hon i segelbar förbindelse med den 73 f. högre belägna sjön Hjelmaren.
Arboga öl. "Det kommer efter som Arboga öl" är ett öfver hela Sverige kändt ordspråk. Dess ålder är okänd, men Lohman omnämner det redan 1737 i sitt arbete "Arboga känning" under formen "Bra öl i A.: det kommer efter", och han förklarar det deraf, att om man druckit några bägare af det kraftiga Arbogaölet, så "har det utan tvifvel krupit litet i hufvudet så väl som i magen". Till stöd för denna förklaring kan äfven anföras, att i A. förr var gällande en ganska sträng och summarisk ordning vid dryckeslag, den s. k. Arboga rätt.
På senare tider har man sökt sätta detta ordspråks uppkomst i samband med någon historisk tilldragelse, t. ex. med den redan af Olaus Petri omtalade händelsen, att Sten Sture d. ä. vid riksdagen i A. 1471 lät undfägna bönderna med en läst tyskt öl för att försäkra sig om deras röster vid riksföreståndarevalet. Dervid bör dock anmärkas, att, enligt hvad den nyaste forskningen visat, Sten redan året förut blef vald af riksrådet, samt att han för öfrigt var tillräckligt populär hos bönderna för att ej behöfva genom mutor söka deras bekräftelse. Det är för öfrigt alldeles tydligt, att detta
Källa: Project Runeberg ·
