Sida 549
Armeniska kyrkan
Artabazos föll sedan i romarnas händer och blef på Antonii anstiftan mördad 31 e. Kr., hvarefter landet införlifvades med romerska riket.
Lill-Armenien innehades efter Tigranes' fall af flere romerska lydfurstar efter hvarandra, blef 70 e. Kr. romersk provins (Armenia minor) och efter verldsväldets delning en provins i det östromerska riket. Omkr. 1080 lyckades Ruben, en slägting till bagratiderna i Stor-Armenien, att i Lill-Armenien grunda ett sjelfständigt rike, som under hans efterkommande, rubeniderna, utsträckte sig öfver Cilicien och Kappadocien. Dessa furstar spelade en betydande rol under korstågen, och 1198 lät en bland dem, Leo II, kröna sig till konung i Tarsos. Men inre tvister och anfall från de muhammedanske grannstaterna bröto rikets kraft, och 1375 eröfrades det af sultanen i Egypten. Den siste konungen, Leo VI (af huset Lusignan, till mödernet en rubenid), föll i egyptisk fångenskap och begaf sig efter sin frigifning till Paris, der han dog 1393. Lill-Armenien blef derefter en egyptisk provins, intogs 1403 af turkomannerna och 1508 af perserna, hvilka kort derefter undanträngdes af osmanerna, som nu äro landets herrar.
Stor-Armenien blef i flere hundra år ett tvistefrö mellan romarna och parterna (sedan perserna), hvilka ömsevis tillsatte vasallfurstar. 286 e. Kr. gjorde Tiridates den store med romersk hjelp landet åter fritt, och under hans tid infördes kristendomen; men 428 eröfrades det åter af de nypersiske sassaniderna, gick efter dessas fall (632) öfver till de arabiske kaliferna och innehades sedan tidtals af östromarna. Landet hemsöktes hårdt under dessa strider och blef illa medfaret af de främmande regenternas ståthållare, de persiske marzpanerna, de arabiske ostikanerna och de östromerske kuropalaterna. 885 påsatte sig Askot, af bagratidernas slägt, med kalifens tillstånd konungakronan, och hans ätt bibehöll sig till 1046, då större delen af landet eröfrades af östromarna. Några småfurstar sökte sedan bibehålla sig, men dessa dukade vid midten af 1200-talet under för mongolerna. Dermed försvann den sista skymten af Stor-Armeniens nationella sjelfständighet. 1472 blef det en persisk provins, hvars vestliga område 1522 eröfrades af osmanerna. Perserna hafva sedan efter hand (senast 1829) måst till ryssarna afstå större delen af sitt armeniska område.
Turkiska Armenien omfattar nu Lill-Armenien och vestra delen af Stor-Armenien (ejaletet Erzerum och delar af de i s. derom belägna ejaleten Diarbekr och Bagdad) med städerna Erzerum, Kars och Van. Ryska A. innefattar Stor-Armeniens nordöstra del (guvernementen Erivan och Elisabetpol samt en del af Tiflis) med staden Erivan och klostret Etschmiadzin, sätet för den armeniska kyrkans öfverhufvud. Persiska A. utgör Stor-Armeniens sydöstra hörn (en del af prov. Aserbejdjan). Utom af de egentlige armenierna bebos landet af turkar, kurder, tatariska stammar, georgier m. fl. Talspråken äro nyarmeniska, tatariska och kurdiska.
Armenierna tillhöra den indo-europeiska stammens östre gren och anses af somliga bilda en öfvergång till denne stams vestre (europeiske) gren. Deras antal uppskattas till omkring 2 1/2 mill., men endast omkr. l mill. bor i sjelfva Armenien. Flertalet är kringspridt i grannlanden. 500,000 bo i det europeiska Ryssland, 400,000 i europ. Turkiet, 100,000 i Persien, 16,000 i Österrike-Ungern; för öfrigt äro armenier bosatta i Ostindien, Nord-Afrika och i många af städerna vid Medelhafvet. De hafva utpräglade anlag för köpenskap; en stor del af vestra Asiens handel går genom deras händer. Armeniska handelshus finnas sålunda i Kalkutta, Madras, Bombay, Kairo, Konstantinopel, Petersburg, Wien, Triest, Venedig, Marseille, London, Amsterdam m. fl. städer. Oaktadt sin splittring på så skilda orter bibehålla dock armenierna med seghet sin nationella egendomlighet och bilda inom sig slutna menigheter.
Armeniska kyrkan. I Armenien fick kristendomen insteg redan i 2:dra årh., men utbreddes i synnerhet från början af det 4:de under konung Tiridates (Terdat) genom Gregorius Illuminator ("upplysaren"), en infödd armenier, som vigdes till landets biskop (död 340). En annan armenier, Mesrob (i slutet af 4:de och början af 5:te årh.), gaf sitt folk alfabet och bibelöfversättning. År 536 öfvergick emellertid den armeniska kyrkan till monofysitismen och har allt sedan varit schismatisk. Sedan ryssarna eröfrat Erivan, har hon sin tyngdpunkt i Ryssland. Dock finnas armeniska kristna äfven i Persien, Turkiet (det asiatiska och europeiska), Indien och vissa delar af Österrike. De äro af två slag: unerade eller katolska armenier, hvilka slutit sig till den romersk-katolska kyrkan, och icke unerade. Förlikningsförsök hafva ofta blifvit gjorda, men förgäfves. De sistnämndes lära och författning öfverensstämmer i allmänhet, med undantag af deras monofysitiska ståndpunkt, med den grekiska kyrkans (såsom i fråga om den hel. Andes utgående allenast af Fadern, skärseldens förnekande, presternas giftermål). Deras andliga öfverhufvud kallas "katolikos", utnämnes af ryske kejsaren och residerar i det berömda klostret Etschmiadzin vid Erivan. Under honom lyda ärkebiskopar, äfven kallade patriarker eller metropoliter; under dem åter biskopar, hvilka dock ej innehafva några stift, utan lefva såsom munkar i kloster; slutligen under dessa det öfriga presterskapet. "Vartabeds" kallas ett slags högre munkar och kringresande predikanter. - De unerade armenierna hafva patriarker i Lemberg, Venedig och Konstantinopel samt ett namnkunnigt kloster, San Lazaro, på en ö i närheten af Venedig.
Om än det sedligt religiösa tillståndet bland armenierna i allmänhet är lågt, utmärka de sig dock genom en i någon mån högre bildning än de öfrige monofysiterna. De hafva ock en tämligen rik literatur, uppkommen förnämligast i nyare tid inom mechitaristernas orden. Sedan 1820-talet verkar bland dem en protestantisk mission, hvarigenom på flere ställen väckelser uppkommit och evangeliska församlingar bildats. Flere armenier äro evangeliska missionärer bland sitt folk; ett seminarium för deras utbildning fin-
Källa: Project Runeberg ·
