Sida 233
Alhambra
vacker, af Darro genomfluten dalsänkning och omgifves af en tornkrönt, blekröd fästningsmur, som innesluter sjelfva palatset jämte en mängd andra byggnader. Alhambras uppbyggande pågick förnämligast åren 1248--1354, under Ibn-l-ahmar och hans efterträdare. Dess inre lysande dekorativa utstyrsel tillskrifves vanligen Jusuf I (död 1354). Omedelbart efter Granadas fall, 1492, blef det härliga slottet ett offer för en vandalisk förstörelselusta, och 1526 lät Karl V nedrifva det förra vinterpalatset för att bereda rum åt ett annat palats i en tung och dyster renaissancestil, hvilket dock lemnades ofullbordadt och förföll liksom det öfriga. Filip V var den siste spanske konung, som bebodde Alhambra (i början af 1700-talet). Han lät der verkställa åtskilliga oriktiga restaurationer; men sedan hans hof flyttat derifrån, fick förstörelsen åter ohejdadt fortgå, och platsen blef ett vanryktadt tillhåll för en mängd löst folk. Detta missförhållande afhjelptes först genom den franska invasionen 1808, då Alhambra fick fransk besättning och derigenom hvad som ännu fans i behåll räddades från undergång. Vid sitt aftåg 1812 sprängde fransmännen några torn och utanverk, och Alhambra förlorade helt och hållet sin betydelse af fästning. Några af de gamla fästningstornen och byggnaderna anordnades till fängelser. Ändtligen kom, 1862, ett af drottning Isabella utfärdadt kungligt dekret om en fullständig restauration. Men de medel, som anslagits till detta ändamål, hafva varit långt ifrån tillräckliga. Vägen från staden upp till Alhambra leder genom vackra trädgårdar. Den första port, till hvilken man kommer, är den i marmor huggna och hästskoformigt hvälfda Puerta de justicia ("rättvisans port"), så kallad, derför att, efter österländsk sed, domstolen der afkunnade sina utslag. Genom denna kommer man in på den öppna, oregelbundna platsen Plaza de los algibes ("cisternernas torg"), der man på högra sidan
har ruinerna efter det förut nämnda Karl V:s palats (K). Till venster reser sig den gamla fästningen Alcazaba med Torre de la vela ("vakttornet"), på hvilket den kristna flaggan första gången svajade efter Granadas fall, d. 2 Jan. 1492. Genom en liten, oansenlig port kommer man sedan till sjelfva Casa real, det egentliga gamla moriska kungshuset, hvars allvarsamma och oprydda yttre på intet sätt låter vandraren ana det inres rika prakt. Hela den arkitektoniska anläggningen grupperar sig kring tvänne inre, öppna gårdar, hvilka med sina kolonnader och framspringande tak samt sina fontäner och vattenbassiner erbjuda skugga och svalka. Den närmaste gården är Patio de la alberca ("bassingården", A), 142 f. lång och 75 f. br. Han har sitt namn af den i midten befintliga smala vattendammen, som är eller åtminstone varit omgifven af myrten, hvadan gården äfven kallas Patio de los arrayanes ("myrtengården"). På hvardera af de båda kortsidorna begränsas han af en på sex kolonner hvilande hall och på långsidorna af slottsflyglarnes murar. På denna gårds norra sida ligger den smala Sala de la barca (så kallad efter sitt båtformiga tak), flankerad af det höga, med ovanligt tjocka murar uppförda Torre de Comares ("Comares' torn"), hvilket inrymmer den praktfulla Sala de los embajadores ("ambassadörernas sal", E), ett qvadratiskt rum med 37 fots sida och öfver 70 fots höjd till det hvälfda stalaktit-takets hjessa. Från de nio stora fönstren, hvilkas djupa nischer förefalla såsom små sidorum, har man den härligaste utsigt öfver staden, den tjusande dalen och Sierra Nevadas bergstoppar.
Den östra delen af byggnaden ansluter sig till den bekanta Lejongården, Patio de los leones (L), med sin märkliga alabasterbassin, som hvilar på tolf klumpiga lejon af svart marmor -- de enda kända alstren af arabisk plastik. Denna gård, som är något mindre än Albercagården, håller 118 f. i längd och 67 f. i bredd. Kring densamma går en luftig kolonnhall, buren af 124, än ensamma, än två tillsammans stående, hvita marmorkolonner. Dessa äro 9 f. höga och smärta som tältstänger. Ofvanpå deras tärningformade kapitäl gå murpelare upp till taket och möta entablementet. Det tomma rummet mellan dessa murpelare fylles med sirliga bågar, hvilka nästan likna dukar, nedfällda till skydd mot solen. På gårdens båda kortsidor framspringa kolonnställningarna rätvinkligt och bilda paviljonger, i hvilkas midt finnas små fontäner. Det är dessa paviljonger, som sedermera utgjort förebilden för de flesta moderna byggnader i morisk stil. Till Lejongårdens norra sida gränsar Sala de las dos hermanas ("de två systrarnas sal", h), vettande ut mot en liten trädgård och bestående af ett större, fyrkantigt rum, omgifvet af tre dyrbart prydda fruntimmersgemak. Till östra sidan sluter sig Sala de justicia ("rättvisans sal", "domaresalen"), ett långt, smalt rum, märkvärdigt genom sina intressanta takmålningar, hvilka äro de enda arabiska figurmålningar man känner. I denna sal hölls den sista moriska rådsförsamlingen, och der sjöngs sedan, efter Alhambras fall, den första messan, med Te Deum. På Lejongårdens södra sida ligger Sala de los Abencerrages ("Abenserragernas sal", a), i hvilken denna olyckliga familj nedhöggs. Denna sal, som i allt visar den moriska byggnadskonstens mest lysande utveckling, har i sin midt en springbrunn, sammanhänger på båda sidorna genom kolonnställningar med lägre sidosalar och är försedd med stalaktit-hvalf. Utom de nu nämnde salarna
Källa: Project Runeberg ·
