Sida 227
Alger
uppkommen genom sammansättning eller upprepande af dessa funktioner, är ock en algebraisk funktion. Motsats till algebraisk funktion är transscendent funktion. Såsom exempel på en enkel och en sammansatt algebraisk funktion framställa vi följande tvänne:
Algeciras l. Algeziras (romarnes Portus albus), stad i spanska prov. Cadiz vid Gibraltarviken, har en väl befäst hamn samt ståtliga kyrkor och kloster. Omkr. 18,000 innev., som drifva liflig kusthandel. -- I A. landstego araberna d. 28 April 711. Denna stad var deras första eröfring i Spanien och förblef i deras våld till 1344, då han eröfrades af Alfons XI. -- År 1801 stodo på Algeciras redd tvänne sjöslag emellan fransmän och spaniorer å ena sidan samt engelsmän å den andra. I det första (d. 6 Juli) segrade den fransk-spanska, i det senare (d. 12 Juli) den engelska flottan.
Algenib, astron. (a Persei), stjerna af 2:dra storleken, i stjernbilden Perseus. I de norra trakterna synes hon ständigt öfver horisonten. -- Samma namn har äfven en stjerna af 3:dje storleken (y Pegasi) i stjernbilden Pegasus. R. N.
Alger, Algæ, bot., äro lågt organiserade växter, som fortplanta sig genom sporer, efter regeln ega blott en bål, föra klorofyll i sina celler och till allra största delen växa i vatten. Linné ställde dem i den sista af sexualsystemets klasser, Cryptogamia, och innefattade under benämningen Algæ ej blott algerna i nutidens mening utan äfven lafvarne och lefvermossorna. Flertalet af nyare författare låta dem bilda en klass, jämnsides med lafvar och svampar, af sporväxternas lägre afdelning, bålsporväxterna, Thallophyta Endl. Åtskilliga af de nyaste författarne anse, att algerna ej utgöra en naturlig grupp, utan att de innefatta representanter af flere skilda hufvudgrupper, af hvilka hvar och en derjämte omfattar en större eller mindre mängd af de växtformer, som man benämner svampar. Den stora vexling, som vi finna såväl hos deras fortplantningsorgan som hos deras näringsorgan, i förening med den nära öfverensstämmelse, som eger rum mellan olika alg- och svampgrupper i afseende på växtlifvets högsta -- och således vid systematisering hufvudsakligen bestämmande -- organ, fortplantningsorganen, gifver ett starkt stöd för denna uppfattning.
Algernas rätta element är vattnet. Visserligen växa några få, sådana som de s. k. violstensalgerna (Chroolepus-arter}, på det torra; men dessa, liksom alla andra alger, behöfva dock för att fullständigt genomgå sin utveckling, och särskildt för sporbildningen, direkt inverkan af vatten. -- Algerna trifvas i alla slags vatten: i salt, i bräckt och i sött, i det allra renaste såväl som i det af organiska eller oorganiska ämnen mest orenade, i polarhafvets och snöbäckarnes iskalla vatten såväl som i heta zonens af de lodräta solstrålarne starkt uppvärmda; ja äfven de heta källorna och de eviga isfälten (glacierernas "röda och gröna snö"), ega sina särskilda algfloror. -- Sin starkaste utveckling i afseende på såväl artrikedom som i synnerhet formernas prakt uppnår algvegetationen i de varmare tempererade och subtropiska landens haf. Men äfven i de kallare tempererade och till och med i de arktiska trakternas haf uppträder hon med mången praktfull form, och vegetationen i dessa trakters sötvattensamlingar är måhända lika formrik som den, hvilken har sin tillvaro på motsvarande ställen i de varmare landen. -- De flesta alger förekomma, på samma sätt som växterna i allmänhet, fästa vid andra föremål, antingen omedelbart på vattensamlingarnas botten eller på andra växter eller ock på djur (t. ex. snäckor, kräftdjur o. s. v.). Rena parasiter äro tvifvelsutan mycket fåtaliga bland algerna; de på organiskt underlag förekommande äro sålunda öfver hufvud blott epifyter. En stor mängd alger, nämligen de allra flesta encelliga jämte åtskilliga andra, äro aldrig fästa vid andra föremål, utan ligga antingen fria på bottnen eller hålla sig flytande nära vattenytan. Det sistnämnda är förhållandet med de alger, som åstadkomma hvad man kallar "vattnets blomning", med åtskilliga hafs-diatomaceer och med den tångart, Sargassum bacciferum, som bildar det bekanta "gräshafvet" midt ute i Atlanten.
I afseende på sin inre byggnad förete algerna mycket stor vexling. Under det att de lägre formerna, t. ex. flertalet af Nostocaceæ, Diatomaceæ och Conjugatæ, äro så enkla, att individen i sin helhet bildas af blott en enda cell, ega de högre formerna, t. ex. de flesta Phæozoosporaceæ, Fucaceæ (tångalger) och Florideæ (röda alger) en inre struktur af jämförelsevis mycket hög utveckling. Växtkroppen är nämligen hos dessa bildad af ett oräkneligt antal celler, som äro förenade till flere skilda slag af cellväfnader. Mellanformer mellan dessa båda ytterligheter finna vi i (Edogoniaceæ och talrika Chlorozoosporaceæ, med sina till enklare cellföreningar, vanligen cellrader, förenade mera fåtaliga celler. -- Betraktar man den enskilda, vegetativa algcellen, så finner man hos hvarje sådan en cellvägg, hvilken, åtminstone från början, efter regeln utgöres af äkta cellulosa, samt ett urslemsinnehåll, protoplasma, som i sig hyser en större eller mindre mängd af bladgrönt, klorofyll. På närvaron af detta klorofyll beror, att algerna ej äro eller behöfva vara parasiter. De ursprungligen af cellulosa bestående membranen öfvergå vid tilltagande ålder mycket ofta till geléämne; deraf den utomordentliga slemmigheten hos tångarterna och många andra alger. Hos andra åter upptager cellväggen uti sig en mängd oorganiska ämnen: så hos korallalgerna kalkföreningar och hos diatomaceerna kiselföreningar. Dessa växter bidraga då, genom de vid växtens död qvarblifvande mineralskeletten, till bildning af stenarter och jordlager, sådana som kalk, kiselskiffer och bergmjöl. -- Hos många alger innehålla cellerna intet annat färgämne än
Källa: Project Runeberg ·
