Sida 228
Alger
bladgrönt, och växten eger då den vanliga, rent gröna färgen. Hos andra åter förekomma, blandade med klorofyllet, andra färgämnen, sådana som algblått (phycocyan), alggult (phycoxanthin), algbrunt (phycophæin)I eller algrödt (phyco-erythrin), och dessa ämnen meddela åt de alger, som ega dem, andra färger än den rent gröna. En del alger blifva sålunda blågröna, en annan del lädergula, återigen andra olivbruna och ännu andra röda eller rödaktiga. Vid denna olikhet i färg fäste en del äldre systematici så stor vigt, att de med anledning af denna delade algerna i tre stora afdelningar: de gröna, de bruna och de röda. -- Bland egendomliga ämnen, som förekomma hos en del alger i större mängd än hos andra växter, må nämnas natrium- och jodföreningar. Det är närvaron af dessa ämnen, som gör, att åtskilliga alger, i synnerhet tångalger, blifva af vigt i ekonomiskt afseende, i det de lemna ett utmärkt material för tillverkning af soda och jod.
Äfven hvad den yttre formen vidkommer, förefinnes inom alggruppen en högst betydlig vexling. Då hos det ojämförligt största antalet alger näringsorganen utgöras endast af en bål, så finnas dock, särskildt bland fucaceer och florideer, många arter med tydligt skilda stam- och bladorgan. Äkta rötter, med rotmössa och med särskild uppgift att upptaga de flytande näringsämnena, finnas deremot aldrig hos dessa växter. -- De encelliga algerna äro öfver hufvud taget mikroskopiskt små; några, de minsta arterna af Nostocaceæ och Palmellaceæ, hafva en diameter af mindre än 1/1000 dec.-linie. Jämte dessa för obeväpnadt öga ej synbara organismer innefatta algerna former af alla möjliga storlekar, ända till de jättelika gestalter af öfver 1,000 fots längd (phæozoosporaceer, af slägtet Macrocystis), hvilka förekomma i de haf, som skölja Patagoniens och Chiles kuster.
I jämförelse med vexlingen hos näringsorganen är fortplantningsorganens vexling i afseende på beskaffenhet och verksamhet snarare större än mindre. De lägsta formerna, Nostocaceæ, ega, så vidt man vet, endast könlös fortplantning, och denna är hos flertalet af det allra enklaste slag, nämligen endast en tvåklyfning af de vanliga vegetativa cellerna. En modercell delar sig i två dotterceller, och derigenom har hos dessa så enkla organismer två individer omedelbart uppstått af en. Hos de något högre stående formerna, Diatomaceæ och Conjugatæ, förekommer bredvid den rent könlösa fortplantningen äfven befruktningsfortplantning, men utan att tydligt skilda kön ännu kommit till utveckling. Tvänne till utseendet alldeles likartade, med cellvägg försedda celler, hvilka hvar för sig ej ega förmåga af vidare utveckling, förena sig med hvarandra och bilda genom sin sammansmältning en utvecklingsbar cell, en zygospor (ok-spor). Detta det enklaste slaget af befruktning har man kallat kopulation eller konjugation. Den rent könlösa fortplantningen hos dessa växter besörjes fortfarande genom vanlig tvådelning af vegetativa celler utan bildning af hvilceller. De närmast högre, Chlorozoosporaceæ och Phæozoosporaceæ, ega också -- så vidt de i detta afseende äro kända -- en sporbildning genom kopulation; men de kopulerande cellerna sakna här cellvägg samt äro försedda med s. k. flimmerhår (cilier), d. v. s. oändligt fina, med rörelseförmåga försedda utskott från cellens urslem. Dessa kopulationsceller äro också sjelfrörliga och hafva, på grund af sin stora likhet med vissa infusionsdjur, blifvit benämnda zoosporer (djursporer) eller, med afsende på sina lifliga rörelser, svärmsporer. Jämte dessa s. k. svärmsporer, som först efter förutgången kopulation gifva upphof till nya individer, ega dessa växter äfven ett annat slags, vanligen större, svärmsporer, som, efter att en kort tid hafva svärmat omkring, gro alldeles sjelfständigt och sålunda förmedla den könlösa fortplantningen. Hos grupperna Vaucheriaceæ, Oedogoniaceæ och Fucaceæ finner man redan tydligt utvecklade hanliga och honliga befruktningsorgan, om de också ännu äro af det enklaste slaget. De hanliga, antheridierna, såväl som de honliga, oogonierna, äro nämligen bildade hvar och en af blott en enda cellul. De i antheridierna alstrade, hanliga befruktningscellerna, antherozoiderna, äro försedda med flimmerhår samt rörliga. Den grobara cell, som blir befruktningens resultat, benämnes oospor (äggspor). Den könlösa fortplantningen besörjes hos de två förstnämnda grupperna enligt regeln genom svärmsporer, under det att fucaceerna, så vidt hittills är kändt, sakna särskilda organ för neutral fortplantning. Hos de högst stående bland algerna, florideerna, äro de hanliga och honliga befruktningsorganen nästan alltid flercelliga, och befruktningens resultat är här i hvarje särskildt fall ej en enda spor utan en hel, flersporig sporfrukt. Antherozoiderna äro här, ovanligt nog, flimmerhårlösa och orörliga. Könlös fortplantning eger rum genom orörliga celler, bildade medelst vanlig delning, fyra och fyra tillsamman, och dessa sporer benämnas derför tetrasporer (fyrsporer). -- Alla alger, som ega både befruktning och könlös fortplantning, hafva enligt regeln de olika slagen af fortplantningsorgan fördelade på olika individer, och man har också all anledning att antaga, att den utvecklingsgång, som man kallat generationsvexling, är den hos algerna regelmässiga. De vigtigaste, på samma gång som de bäst kända, alggrupperna äro, om man går från de lägsta till de högsta: 1) Nostocaceæ, 2) Diatomaceæ, 3) Conjugatæ, 4) Chlorozoosporaceæ, 5) Phæozoosporaceæ, 6) Vaucheriaceæ, 7) Oedogoniaceæ, 8) Fucaceæ och 9) Florideæ. Till algerna räkna en del författare de vanligen såsom en särskild afdelning upptagna Characeerna, växter af stort intresse, hvilka i afseende på utveckling och byggnad utgöra ett mellanting mellan alger och mossor. Att algerna sannolikt ega slägtingar bland svamparne, är förut antydt (se Växtrikets system); bland de lägsta djurformerna ega de nära fränder. De nu till algerna räknade Volvocineerna (se Chlorozoosporaceæ) hafva till och med länge intagit en plats bland de äkta infusionsdjuren,
Källa: Project Runeberg ·
