Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

sin här. Emellertid hyste han ingen tvekan att bryta sitt lands fördomar. Hos den nye vicekonungen i Egypten gjorde han 1863 ett besök, tvärt emot sitt lands sed. Stor förundran väckte den rundresa han företog 1867 under verldsutställningen i Paris. Denna resa synes hafva ännu ytterligare stärkt honom i hans reformplaner. I ett slags trontal, hvilket han 1868 höll inför ett nybildadt statsråd, som bestod af 34 muhammedaner och 16 kristna, tillkännagaf han sin benägenhet för den europeiska civilisationen. Men inre uppror och andra förvecklingar togo hans och hans ministrars hela uppmärksamhet i anspråk. Upproret på Kandia lyckades visserligen hans ministrar Ali Pascha och Fuad Pascha leda till ett för Turkiet fördelaktigt slut; men Servien deremot hade framgång i sin sträfvan efter sjelfständighet (1867). Vicekonungen af Egypten, hvilkens försök att göra sig oberoende af sultanen länge voro fruktlösa, visste att begagna sig af dennes penningeförlägenhet för att 1873 tilltvinga sig nästan alla en sjelfständig furstes rättigheter. Abdu-l-asis laglige efterträdare är hans brorson Mehemed Murad.

Abdu-l-hamid, turkisk sultan 1774-1789, föddes 1725. Det turkiska riket, som under denne regent befann sig i ett tillstånd af både inre och yttre svaghet, nödgades, efter ett redan före A:s tronbestigning påbörjadt olyckligt krig mot Ryssland, sluta freden i Kutjuk-Kajnardji 1774, hvari till denna makt afträddes en betydlig del af Turkiets besittningar vid Svarta hafvet. Sedan A. med framgång bekämpat åtskilliga uppror i rikets mera aflägsna provinser, invecklades han mot slutet af sin regering i ett nytt krig med Ryssland, hvarunder han afled, 1789.

Abdu-l-latif, berömd arabisk författare, f. 1162 i Bagdad, död 1231. A. efterlemnade 136 skrifter i teologi, juridik, grammatik, vältalighet och i synnerhet medicin. Understödd af sultan Saladdin i Damaskus -- de lärdes beskyddare -- studerade A. medicin först i Kairo, der han gjorde bekantskap med den lärde juden Maimonides, samt derefter i Damaskus, Jerusalem och Aleppo. A:s mest kända arbete är en beskrifning öfver Egypten, utgifven af engelsmannen White på arabiska och latin (Abdollatiphi historiæ Aegypti compendium, Oxford 1800) och förtjenstfullt bearbetad af fransmannen Silvestre de Sacy (Relation de l'Égypte, Paris 1810).

Abdu-l-medjid, turkisk sultan 1839-61, f. 1823. Vid sin faders, Mahmud II:s, död fann den sextonårige, veklige fursten sitt rike i fullt uppror. Egyptens pascha Mehemed Ali hade nyss vunnit en afgörande seger vid Nisib (vid Eufrat i Syrien), och hans trupper hotade redan Konstantinopel. Genom de europeiska makternas mellankomst räddades emellertid riket från denna öfverhängande fara. Men ännu andra återstodo. A., som under största delen af sin regeringstid lät sig ledas af sin moder (död 1853) och sin storvesir Resjid Pascha, utfärdade redan 1839 den bekanta Chatt-i-sjerif från Gul-chane (d. ä. den höga skriften, utfärdad från kiosken G.), genom hvilken lika skydd till lif och egendom tillförsäkrades alla Turkiets undersåtar utan afseende på deras religion. Han visade sig sålunda ämna fortsätta sin faders reformatoriska sträfvanden, men han trädde derigenom den turkiska nationalkänslan för nära, hvarför den ena provinsen efter den andra gjorde uppror. Dertill kommo äfven förvecklingar med de europeiska stormakterna. Österrike och Ryssland fordrade (1850) utlemnandet af ungerska och polska flyktingar, men A. bemötte deras anspråk med en öfverraskande fasthet, och hans nekande svar förvärfvade honom hela Europas aktning. Slutligen gaf frågan om de kristnes ställning i Turkiet uppslag till strid. Då nämligen Ryssland genom öfverdrifna fordringar och furst Mensjikoffs utmanande uppträdande utkastat stridshandsken, upptog A. honom med stolthet. Så uppkom det s. k. Krim-kriget, hvari England och Frankrike, fruktande Rysslands öfvervigt -- enär detta rike visserligen skulle hafva haft lätt att krossa "den sjuke mannen" --, genom eröfringen af Sevastopol skaffade Turkiet segern, 1856. A. sjelf kunde emellertid icke tillräkna sig äran af att hafva medverkat dertill: omgifven af ett lysande hof, förnötte han sin tid i yppighet och öfverdådigt slöseri. Å nyo gaf sig hans folks missnöje luft i flere uppror, under hvilka den kroppsligt och andligt förslappade fursten afled, 1861. -- Han efterträddes af sin broder Abdu-l-asis.

Abdu-l-mumin, grundläggare af Almohadernas dynasti, sultan i Marokko, född 1101. A. var redan vid 18 års ålder en älsklingslärjunge af Ben Tumert, hvilken stiftade den muhammedanska sekt, som kallades Almohader. Han företog åtskilliga eröfringståg i norra och vestra Afrika, hvarunder han särskildt vände sina vapen mot Almoravidernas dynasti, hvilken då herskade så väl i Marokko som i Spanien. Efter mångåriga strider eröfrades Marokko fullständigt 1146, men kampen fortsattes i Spanien. A. stod just i begrepp att med en stor här draga till detta land för att fullkomligt underkufva detsamma, då han dog 1163. Hans rike sträckte sig då öfver nordvestra och norra Afrika ända till Barka, samt öfver en betydlig del af Spanien.

Abdu-l-vahhab, stiftare af Vahhabiternas sekt, föddes 1692 i Hilla vid Eufrat och dog 1787. Jfr Vahhabiter.

Abegg, Julius Friedrich Heinrich, berömd tysk straffrättslärare, född 1796 i Erlangen, juris professor i Königsberg 1821 och i Breslau 1826. Död 1868. Han utgaf bland annat: System der Criminalrechtswissenschaft (1826), Untersuchungen aus dem Gebiete der Strafrechtswissenschaft (1830), Lehrbuch der Strafrechtswissenschaft (1836) samt redigerade under en följd af år tillsammans med flere andra författare den ansedda periodiska tidskriften Archiv für Criminalrecht.

Abeille [abej], Joh. Christian Ludw., tysk pianist, orgelspelare och tonsättare, f. i Baireuth 1761, d. 1832. Han var från år 1782 medlem af hofkapellet i Stuttgart och