Sida 185
Albanien
Albanenser kallades ett i Albanien i 10:de århundradet uppträdande parti bland Katarerna (se d. o.).
Albani, en rik och ansedd romersk slägt, härstammande från Albanien, hvarifrån hon 1464 flyktade till Italien undan de härjande turkarne. Bland hennes medlemmar må några af de mest frejdade här nämnas. 1) Giovanni Francesco A., som år 1700 blef påfve under namn af Clemens XI. -- 2) Annibale A., f. 1682, fick af påfven flere vigtiga kyrkliga befattningar och uppdrag. Död 1751 såsom biskop i Urbino. Han skref flere lärda arbeten och egde ett stort bibliotek, dyrbara konstskatter samt ett utmärkt myntkabinett (beskrifvet af Venuti, Rom 1739), hvilket sedan införlifvades med den vatikanska samlingen, hvars förnämste del det utgör. -- 3) Alessandro A., den föregåendes broder, f. i Urbino 1692, kardinal 1721 och bibliotekarie vid Vatikanen 1761. Död 1779. I likhet med sin broder var äfven Alessandro en frikostig beskyddare af de sköna konsterna. Under medverkan af Winckelmann m. fl. bildade han den berömda konstsamlingen i den af honom uppförda Villa Albani utanför Rom, en samling, som ännu är af högt värde, oaktadt mycket blifvit bortsåldt till Frankrike och München. -- Slägten A. utdog 1852 med furst Don Filippo A.
Albani, Francesco, italiensk målare, föddes 1578 i Bologna, der han jämte sin ungdomsvän Guido Reni, hvilken sedermera blef föremål för hans afund och hat, tillhörde Caracciernas skola. Genom sina två äktenskap fick han en betydlig förmögenhet, och i det senare blef han fader till en stor skara ovanligt vackra barn. I skötet af denna familj förde konstnären under en lång följd af år ett gladt konstnärslif, hvilket dock emellanåt stördes af hans häftighet och ärelystnad. På äldre dagar (1653) förlorade han hela sin förmögenhet -- ett så mycket svårare slag, som han då tillika i det närmaste öfverlefvat både sin talang och sitt rykte. Han bar likväl sin olycka med undergifvenhet. Omgifven af alla de sina, afled han 1660. -- Det idylliska lif A. förde på sina villor i Bolognas närhet afspeglar sig tydligt i hans verk. Liksom Ovidius och den med honom sjelf samtida herdepoesiens sångare voro hans älsklingsskalder, målade han också med förkärlek smärre mytologiska scener, såsom Venus med sina amoriner, Diana med sina nymfer, dryader och najader, gratier och genier o. s. v., samlade till glada lekar i arkadiska landskap under Greklands klara himmel. Dervid fingo medlemmarne af hans familj tjena honom till modeller, hvaraf följden blef, att hans framställningar i längden trötta genom en viss enformighet. Han reproducerade derjämte mycket ofta med ringa förändringar samma tafla, och på detta sätt växte antalet af hans arbeten till en högst betydlig siffra. Bland hans mytologiska taflor må nämnas de af honom ofta målade Fyra elementen samt Echo och Narcissus. -- Omkring 50 stora altartaftor vittna, att A. äfven på det religiösa måleriets område var mycket produktiv. De scener, i hvilka han här lyckades bäst, äro sådana, som skildra en stilla lycka och frid, t. ex. Marie bebådelse, Den heliga familjen, Rasten under flykten till Egypten, Kristi dop o. d. Hans taflor finnas kringspridda i nästan alla Europas större gallerier och privatsamlingar. Nationalmuseet i Stockholm eger tvänne arbeten af honom samt fem små mytologiska taflor, som man ansett sig kunna tillskrifva honom eller någon af hans många lärjungar, af hvilka de betydelsefullaste voro Giov. Battista Mola, Pier Francesco Mola, Carlo Cignani och Andrea Sacchi, den yngre romerska skolans stormästare.
Albani, Matthias, berömd violfabrikant, f. 1621 i Botzen i Tyrolen, d. 1673. De högt värderade albanes-violerna, utmärkta genom sin klara och mjuka ton, hafva sitt namn efter honom och bära inskriften Matthias Albanus fecit in Tyrol. Bulsani. -- Hans son, Matthias, f. i midten af 17:de årh., var äfven en berömd violfabrikant. Hans bästa instrument, som förfärdigades i Rom i slutet af 17:de och början af 18:de årh., skattas nästan lika högt som de frejdade Amati-violerna.
Albania, kallades fordom det kustlandskap, som begränsades af Kaukasus, Kaspiska hafvet, Iberia och floden Araxes. Det motsvaras nu af distriktet Sjemaka (det forna Sjirvan) i det rysk-kaukasiska guvernementet Baku.
Albanien (Albanes. Skiperi, Turk. Arnaut), landskap i det europeiska Turkiet, innefattar en del af de gamles Illyrien jämte Epirus. Det gränsar i n. till Bosnien, Montenegro och Dalmatien, i ö. till Macedonien och Tessalien, i s. till Grekland och Artaviken samt sköljes i v. af Joniska och Adriatiska hafven. Dess yta kan anslås till 800 qv.-mil. -- Enligt den nya turkiska ejalets-indelningen är provinsen delad mellan ejaleten Jania (Janina) och Prisren (Prisrendi). Hela landet och i synnerhet dess södra del, eller Epirus, är en ovanligt vild och delvis nästan otillgänglig bergsbygd, genomfluten af bergsbäckar och mindre vattendrag samt uppfylld af de vestliga förgreningarna från Pindos, eller de helleniska bergen, hvilka bilda den naturliga gränsen mot Tessalien och Macedonien. Mindre högslätter förekomma här och der, t. ex. den som finnes omkring Janina i det sydliga Albanien, eller Epirus, hvilken har en medelhöjd af 1,200 till 1,500 fot öfver hafvet. De förnämsta floderna äro Arta, Vojuzza och Drino. Bland sjöarna må nämnas Janina, Okrida och Skutari. Klimatet är jämförelsevis strängt, i synnerhet i de norra trakterna. Hufvudnäringar äro boskapsskötsel och åkerbruk, af hvilka det senare frambringar korn samt i de mera lugna och soliga daltrakterna tobak, bomull, vin och oliver. -- Innevånarne, hvilka äro ett i många fall egendomligt slägte, kallas Albaneser (Turk. Arnauter; sjelfva nämna de sig Skipetarer, bergsboar) och äro ättlingar af de gamla illyriska bergfolken. Albanesernas samfällda antal torde uppgå till omkring 1 1/3 million. Man träffar dem utom i Albanien äfven på andra ställen i Turkiet och Grekland. De äro ett särdeles kraftigt, tappert och krigiskt folk, för öfrigt kända för sin snikenhet efter guld, sin trolöshet och sin grymma vildhet emot
Källa: Project Runeberg ·
