Sida 477
Arabien
blå alabaster, onyx och en mindre värderik smaragd. Men det torde ock hända, att A:s forntida rykte såsom guldets och ädelstenarnas, liksom rökelsens och vällukternas hemland, visar sig hafva framkallats af innevånarnas medlande handelsverksamhet.
Befolkningsförhållanden. A. antages vara bebodt af vid pass 5 mill. menniskor. Ett betydligt antal af dessa, och ur rasens synpunkt de förnämsta, föra ännu i dag, såsom för årtusenden sedan, nomadens lif. Araben är till hälften röfvare, till hälften herde. Den nomadiserande araben (beduinen) är stolt öfver sin påstådda härkomst från Abrahams son Ismael, och ännu gäller om dennes ättlingar det gamla: "hans hand emot hvar man och hvar mans hand emot honom." Hos den vid kusternas handelsplatser bofasta befolkningen har förbindelsen med främmande stammar alstrat en betydligt uppblandad ras, som, äfven under i många hänseenden gynsammare lefnadsvilkor, villigt erkänner beduinens öfverlägsenhet, t. ex. genom sedvänjan att anförtro sina söners uppfostran åt en eller annan af nomadstammarna i närheten.
De nomadiserande stammarnas lefnadssätt kan sägas vara typiskt för patriarkaliska förhållanden. I spetsen för stammen står en vald höfding, en sjeik eller sjeriff. (De höfdingar, som bära sistnämnde titel, äro profetens, Muhammeds, ättlingar.) Stammarna äro synnerligen många. Niebuhr namngifver öfver hundra, men hänför till deras antal åtskilliga, hvilkas vandringsplatser sträcka sig in på området mellan Eufrat och Tigris. - Ett framstående drag i arabens skaplynne är hans gästvänlighet. I många af städerna underhållas, på allmän eller på någon rik enskild mans bekostnad, härbergen, i hvilka resande kostnadsfritt erhålla bostad och lifsmedel. I förhållande till den ringare förmågan utöfvar beduinen under sitt tält af gethår en ännu större gästfrihet, hvilket dock ej hindrar honom att vid ett möte i öcknen utplundra samme främling, som nyss förut var hans gäst. Utom af de egentlige araberna bebos halfön af ett mindre antal medlemmar af andra folkslag, t. ex. judar, banianer (indiska köpmän), syrer, osmaner, negrer (slafvar) och en del européer. Dessa alla finnas dock samlade företrädesvis i de vid kusten liggande stora handelsplatserna, bland hvilka Maskat, Djidda och Mokka äro de mest betydande.
Handeln är förnämligast i utlänningars händer. Den har på de senare årtiondena åter uppblomstrat, sedan engelsmännen anordnade sin regelbundna förbindelse med Indien öfver Sues, och än mer har detta blifvit förhållandet efter öppnandet af Sues-kanalen 1870. Näringarna i allmänhet och särskildt konstfliten stå på en synnerligen låg ståndpunkt. Smide och väfnad af enklaste art samt garfning och något sadelmakeri äro nära nog de enda yttringarna af hågen för industri.
Ville man ställa sina anspråk på arabernas själsodling någorlunda i öfverensstämmelse med den kulturbild, som Arabiens språk och literatur åt oss bevarat, skulle förväntningarna blifva grymt svikna. Bland beduinerna finnes endast undantagsvis förmåga att läsa och skrifva; undervisningen inskränker sig till meddelandet af koranens enklaste föreskrifter. Något bättre är förhållandet i städerna. - Araben älskar dock i hög grad vältalighet och poesi. Talets konst anses oumbärlig för en höfding, och sagoberättaren är en gerna sedd gäst, såväl i nomadlägren som bland städernas mera förfinade befolkning.
Bland européer, som genom sina resor bidragit att skingra det mörker, som i mycket ännu höljer den arabiska halföns och dess befolknings förhållanden, böra nämnas Niebuhr, Burckhardt, Burton, Maltzan och Palgrave samt finnen Georg Wallin. j´J. H.
Arabiens äldsta historia förlorar sig i ett virrvarr af sagor. En yngre berättelse låter Ismael, Abrahams son med Hagar, vara folkets stamfader. Ehuru splittradt i många stammar, försvarade folket manligt sin frihet mot de babyloniske, assyriske, egyptiske och persiske eröfrarna, och Alexanders planer rörande ett krigståg till Arabien afbrötos af hans död. Under den följande tiden hände till och med, att arabiska furstar trängde upp mot norr och grundade riken i Kaldeen (Irak-Arabi, konungariket Hira) och Syrien (Ghassanidernas välde). De undanträngdes af romarna, hvilka äfven underlade sig nordvestra delen af Arabien. Men i Jemen bibehöll Himjariternas urgamla ätt sitt rike, och halföns inre var skådeplatsen för de sedan af Arabiens skalder besjungna ridderliga stamfejderna. Kristendomen och judendomen utbredde sig emellertid bland de arabiske stammarna och undanträngde i betydlig mån den gamla religionen, stjerndyrkan. Detta gynnade i hög grad Muhammeds uppträdande. Genom honom blef folket en enhet, och genom hans efterträdare, kaliferna, blef det ett verldshistoriskt folk, som till och med för en tid var en af den menskliga odlingens främste banérförare (se Arabisk literatur). Under denna arabernas glansperiod var dock moderlandet städse af ringa inflytande. Då, och sedan dess, har det för den muhammedanska verlden haft betydelse endast såsom varande profetens hembygd och derför att de heliga orterna Medina och Mekka - målen för de stora årliga pilgrimstågen - äro der belägna. Ur den politiska obetydlighet, i hvilken Arabien fullständigt nedsjönk efter kalifväldets fall (1258), reste det sig åter först genom Vahabiternas uppträdande i slutet af förra århundradet. Dessas försök att utbreda sig hämmades dock af Mehemed Ali i Egypten, hvilken 1818 i grund slog deras sultan och underlade sig vestra kuststräckan af Arabien. Då Mehemed Ali sedermera vid sina angrepp mot det turkiska riket trängdes tillbaka af de europeiska makterna, måste han äfven uppgifva väldet i Arabien. Den turkiske sultanen blef hans arftagare, men den makt han utöfvar i sina arabiska besittningar (Jemen och Lachsa vid Persiska viken) är nästan endast nominel. Vahabiternas rike bibehåller sig ännu i halföns inre; dess herskare, "konungen af Nedsjed", residerar i staden Rijâd. Stammarna i Djebl-Sjammâr styras
Källa: Project Runeberg ·
