Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

geburtstage. Hösten 1819 återkom A. till fäderneslandet. Redan 1815 hade han tagit filosofiska graden. Vid sin hemkomst utsågs han till lärare i tyska språket och literaturen för kronprinsen Oskar. Två år derefter utnämndes han till docent i historia vid universitetet i Upsala, 1824 till adjunkt i filosofi vid samma universitet och 1828 till professor i teoretisk filosofi; 1835 intog han den straxt förut nyinrättade lärostolen i estetik och modern literatur.

Efter hemkomsten från sin utländska resa frigjorde sig A. alltmera från partilidelsernas inflytande. Visserligen deltog han fortfarande i striden mellan akademister och fosforister, men dels blef hans skrifsätt värdigare och lugnare, dels längtade han mycket efter en försoning, hvilket framgår bl. a. af de vackra styckena Recensionsblommor och Fridsrop, tillsammans intagna i Poetisk kalender för 1821. Fortsättande sin verksamhet som skald och estetiker, utvecklade sig A. småningom till allt större klarhet och sjelf-ständighet. Hans lyriska dikter efter denna tid, allt mera fria från dunkel och bombast, fylldes af ett klarare och bestämdare tankeinnehåll, utan att derför i mindre grad än de äldre dikterna fängsla genom sitt vackra, melodiska språk; och den rena känsla, den varma stämning, som redan förut utmärkt Atterboms sångmö, blef nu så mycket djupare och innerligare. Romantisk skald förblef A. alltid; någonting läng-tansfullt, från det hvardagliga lifvet bortvändt, är städse ett framträdande drag i hans dikter. Allmännast bekanta bland hans lyriska stycken äro de i Lycksalighetens ö intagna, af hvilka en del (Säg mig, vackra bi, du lilla, Hulda rosa, Anderöst in. fl.) tillhöra hans tidigare period. Sådana stycken som i förste delen Ungmön i lunden pä jagtnätet band, Vindarnas sånger, Svan-hvits sång om tusenskönan, Dryckessång, och i andre delen Sång jrån sjön ("Blank står himlabågen") och siste sången ur Astolfsqvädet ("Och dvärgarna hamra så flitigt i tjäll") skola alltid räknas såsom perlor af svensk lyrik. Bland Atterboms öfriga mindre dikter nämna vi Till min ungdom, Konstlära, Saga samt den hänförande sköna sången Till min hustru den 20 Juni 185i, diktad till deras silfverbröllopsdag. Atterboms förnämsta dikt är sagospelet Lycksalighetens ö, som har sina mönster i de af Tieck diktade sagodramerna - en art af skaldskap, i hvilket nyromantikerna trodde sig hafva funnit det högsta slag af poesi, såsom en sammansmältning af epos, lyrik och drama. Såväl i val af ämne som i det sätt, hvarpå detta blifvit behand-ladt, står dock A. vida öfver sina tyske förebilder. Den ursprungliga sagan utvidgade sig under hans behandling till en hel verldsbild; han söker i densamma gifva ett svar på lifvets frågor från den nyromantiska verldsåskådningens ståndpunkt, sådan som A. tillegnat sig densamma. Diktens hjelte, Astolf, är besjälad af nyromantikens eget patos: längtan efter det sköna, efter poesien. Drifven af denna längtan och af motvilja för den omgifvande prosaiska verkligheten, uppsöker han Lycksalighetens ö och njuter der, uppgången i kärleken till det i sin-neverlden förverkligade sköna, en ostörd säll-

het. Denna sällhet skulle för de tyske nyromantikernas uppfattning hafva varit fullt tillfredsställande. A. insåg dock - och deri visar sig hans högre sedliga ståndpunkt - att ett sådant sjelfviskt öfvergifvande af verkligheten icke är berättigadt, och att menniskan derigenom sviker de pligter hon på jorden blifvit satt att fylla. Medvetandet derom vaknar hos Astolf, och under känslan af sin skuld vänder han tillbaka till sitt hemland för att der söka försona sin långa o verksamhet. A. var dock för mycket nyromantiker för att utan vidare stanna vid detta erkännande af det praktiskas rätt. Fastän i Astolfs öde ligger ett medgif-vande, att denna rätt icke kan försummas utan att ådraga den felande en skuld, uttalar dock skalden i mångfaldiga vändningar, att den längtan till det sköna, hvaraf Astolf är besjälad, dock är ett uttryck af menniskans innersta väsende, hennes slägtskap med det gudomliga; den skall derför "svälla, tills den sprängt sitt skal"; i en högre verld finner den sitt mål och sin förklaring. I teckningen af sina personer har A. obestridligen lyckats så mycket, som med ett sådant ämne var möjligt. Astolf är oaktadt sitt drömmande lynne en lefvande, kraftig personlighet. Hjeltinrian, Felicia, det sköna, och hennes tärnor, de sköna konsterna, äro allegoriska figurer; men skalden har med beundransvärd konst förstått att äfven åt dem gifva ett varmt, individuelt lif. Scenerna i den första afdelningen, som skildra lifvet på Lycksalighetens ö, vittna i allmänhet om en fantasi, en glöd och en färgrikedom, hvaraf endast den äkta skalden är mäktig. (Förste delen af Lycksalighetens ö utkom 1824, andre delen 1827; i ny bearbetning utgafs arbetet 1854. 3:dje uppl. 1875).

Såsom universitetslärare i filosofi måste A. under sin tidigare mannaålder egna sig åt studier i denne vetenskap, och ett resultat deraf är hans år 1835 utgifna arbete Studier till filosofiens historia och system, l:sta bandet. Hans egentliga håg stod dock åt estetiken och literatur-historien, och hans studier i dessa ämnen buro frukt i en mängd recensioner och uppsatser. Med växande förkärlek egnade han sig åt sina forskningar i Sveriges vittra häfder, tills han slutligen i sina Svenska siare och skalder (1841- 55; 2:dra uppl. 1862-63, suppl. 1864) skänkte sitt folk ett arbete, som med rätta blifvit upp-skattadt såsom ett synnerligen framstående verk af literär häfdateckning. Med en finhet i uppfattningen, en sorgfällighet i utförandet, som vittnar om en lefvande kärlek till ämnet, och med en klarhet i framställningen, som vida skiljer sig från hans forna dunkla och svår-fattliga stil, skildrar han der den svenska vitterhetens historia från Stjernhjelm till och med -det Gustavianska tidehvarfvet. Det kan visserligen ej nekas, att en lätt förklarlig förkärlek kommit honom att i allt för ljus dager framställa de personer (Svedenborg, Thorild), hvilka den nya skolan betraktade som sina själsfränder och förelöpare, liksom äfven hans lifliga fantasi stundom förledde honom till mindre varsamhet i meddelandet af faktiska uppgifter.