Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf

förbundet, som till 1810 verkat mera enskildt såsom literärt samfund, upphörde då med sina sammankomster, och i stället slöto sig dess medlemmar tillsammans för att genom utgifvandet af tidskrifter arbeta för de nya idéernas utbredning. Dessa tidskrifter voro (oberäknadt den af Askelöf utgifna "Polyfem") först "Phos-phoros" (1810-1813), sedan den af A. 1812 -1822 redigerade "Poetisk kalender" samt den likaledes af A. i förening med Palmblad såsom hufvudredaktör utgifna "Svensk Litteraturtidning" (1813-1824). Redan i Polyfem hade A. uppträdt med åtskilliga stycken, såsom en samling Xenier, efter föredömet af de bekanta xe-nierna i Schillers "Musenalmanach", och den satiriska dikten Rimmar bandet, som på ett särdeles häftigt sätt anfaller Leopold och den gamla skolans öfrige koryféer. Första häftet af Phosphoros utkom i Juli 1810. I den derefter upplågande striden (se vidare Romantiska skolan) deltog A. både som skald, filosof och kritiker. Såsom kritiker delade han under denna period af sin lefnad det fel, som i allmänhet vidlådde den nya skolans medlemmar: en omåttlig bitterhet och våldsamhet, hvilka ytterligare stegrades genom den hvassa och bitande inotkritiken. Man kan ej neka, att A. under inflytelsen af denna sinnesstämning gjorde sig skyldig till minst lika stor ensidighet som hans motståndare. I Atterboms karakter, ehuru i grunden fridsam och vänlig, fans nämligen icke så litet öfvermod och sjelf-förtroende. Han tog dessutom intryck från de tyske romantikerna, hvilka nästan ansågo grofhet i tillmålen som en förtjenst. Dock finnas redan från denna tid uppsatser af A., hvilka, i synnerhet då de berörde ämnen, som ej stodo i omedelbart sammanhang med den pågående striden, tycktes förebåda de egenskaper, som deras författare en gång, efter mognad erfarenhet och sedan partilidelserna försvunnit, skulle lägga i dagen såsom konstdomare och literär häfdatecknare. - I sina filosofiska och estetiska afhandlingar från denna tid gjorde sig A. skyldig till mycken dunkelhet och svårfattlighet. Äfven i detta fall får orsaken till stor del sökas hos de tyske förebilderna. Den Schellingska filosofien, hvilken - med sina läror om det andligas och det sinligas absoluta identitet, sin poetisk-panteistiska natursymbolik och sin höga uppskattning af konsten och konstnären - skulle tjena såsom grundval för den nya skolans religiösa och estetiska åsigter, framställdes af sin mästare på ett tämligen oredigt och kaotiskt sätt, hvilket ej blef bättre vid hennes öfverflyttning på svensk mark. Emellertid kan ej nekas, att den nya skolan genom den af henne framkallade diskussionen verkade ganska mycket godt och i synnerhet på det estetiska området väsentligen bidrog att utreda åtskilliga vigtiga frågor. (Se t. ex. Atterboms framställning af poesiens hufvudarter i en recension af Hammarskölds "Poetiska studier", i Svensk Litt.-tidn. för 1814, samt en recension af tidskriften Idunas åttonde häfte, i samma tidning tor 1820.) I religiöst hänseende anslogs A. mäktigt af Scbellingianismens löften att återföra

verlden till en sann kristendom, att försona tro och vetande, religion och filosofi; men hans sunda moraliska instinkt räddade honom från de förvillelser (religiös obskurantism och sedlig slapphet), till hvilka den tyska romantiken i sina yttersta konseqvenser ledde. - Atterboms mest betydande verksamhet under denna tid var dock hans skaldskap. Ehuru nästan alla hans dikter såväl i tankar som i uttryck mer eller mindre lida af det romantiska dunklet och oftast äro belastade med en mängd grant klingande ord och fraser, röja sig stora poetiska anlag äfven i de tidigaste af dem. Till de bästa (de blefvo sedan af skalden omarbetade) höra det redan i första häftet af Phosphoros intagna Erotikon (1809), vidare Mina önskningar (1805), Till aftonstjernan (1807), Till timmarna (1807), Bergvandraren (1811), Eolsharpan (1814), Den nye Blondel (1814), en imitation efter Göthes "Der neue Amadis", och Sjöqmnnan (1814). I Poetisk kalender för 1812 offentliggjordes den första samlingen af diktkransen Blommorna, der skalden, i öfverensstämmelse med sin åskådning af naturen såsom endast en annan sida af den andliga verlden, i blommorna symboliskt inlägger menskliga stämningar och känslor. De i 1812 års kalender intagna "blommorna" utgjorde 11; i 1837 års diktsamling uppgingo de till 37. Många bland dessa dikter (Rosen, Rosen än en gång, Liljekonvaljen, Tusenskönan, Sippan m. fl.) höra till det skönaste A. skrifvit. Sällan har han så som i dem lagt i dagen sin underbara förmåga att musikaliskt beherska och bilda språket. Till Atterboms äldre dikter hör slutligen äfven det i Poetisk kalender för 1814 utgifna fragmentet af (det aldrig fullbordade) sagospelet Fo-fjel Ila, kanske det af hans stycken, der man finner hans natursymbolik på det klaraste och mest tilldragande sätt uttalad. - A. deltog äfven med värme i Geijers och Afzelii bemödanden att till nytt lif återväcka våra gamla folkvisor, och i Poetisk kalender för 1816 införde han en samling af svenska fornsånger, den s. k. Nordmannaharpan, jämte ett förord, i hvilket han uttalade sin åsigt om den äkta folklige sångens stora betydelse och poetiska värde. A. hade under dessa år (1810-1817) lefvat i ständiga strider, hvilka, i förening med den starka överansträngningen, hos honom verkade en öf-verretning, som ganska menligt inverkade på hans af naturen ej starka helsa. Han började snart också sjelf inse, att han såsom hufvudman för ett kämpande parti befann sig i en ställning, som ej öfverensstämde med hans anlag och böjelser. Vid denna tid (1817) bereddes honom genom några vänners välvilja tillfälle att företaga en längre resa i Tyskland och Italien. A. koin derunder i nära beröring med flere af sin tids mest framstående personer, såsom Stoffens, W. Muller, Ruckert, Schelling och Thor-valdsen, samt befäste vänskapen med Amalia v. Helvig, med hvilken han redan 1816 under hennes besök i Sverige hade stiftat en förtrolig bekantskap. Bland hans dikter från denna resa bör kanske nämnas den vackra, på tyska skrifna sången An Schelling an seinem 42;sten