Perikles

Perikles (Lat. Pericles), forngrekisk statsman i Athen, var en af den klassiska forntidens mest framstående personligheter. Hans fader var Xanthippos, segraren vid Mykale, och hans moder Agariste, en sondotter af Kleisthenes. Efter att i sin ungdom hafva åtnjutit undervisning af samtidens förnämste lärare (bl. a. i synnerhet filosofen Anaxagoras) framträdde han på statsmannabanan omkr. 469 f. Kr., vid den tid, då efter Themistokles' landsförvisning den aristokratiskt sinnade Kimon (se Cimon) stod i spetsen för Athens politik. Gent emot honom uppträdde P., ehuru sjelf aristokratiskt anlagd och beslägtad med Athens förnämsta ätter, såsom hufvudman för det framåtsträfvande demokratiska partiet. Till öfvervägande inflytande kommo P. och hans parti först genom Kimons landsförvisning (460) och den nära samtidigt på förslag af Efialtes, P:s vän och medhjelpare, genomförda inskränkningen i areopagens makt och myndighet. Sedan äfven den framstående ledaren för det aristokratiska partiet Thukydides (icke historieskrifvaren) blifvit landsförvisad genom ostracism (443 f. Kr.), var P. i sjelfva verket enrådande, utan att hans välde grundade sig på något annat än ett fritt folks obegränsade förtroende för sin främste medborgare. Det var, säger den samtidige historieskrifvaren Thukydides, till namnet folkvälde, men i sjelfva verket ett af den främste mannen utöfvadt envälde. Den officiella ställning, i hvilken P. utöfvade sin statsstyrelsens alla delar omfattande makt, var strategämbetet, till hvilket han år från år återvaldes, och det medel han använde för att sätta sig i förbindelse med folket och vinna det för sina planer var det fria ordet i folkförsamlingen. Hans sakrika, allt konstladt ordprål försmående vältalighet skildras såsom öfverväldigande. Man sade, att han såsom talare hade till sitt förfogande Zevs' åska och blixt, och kallade honom »Olympiern». Genom att utvidga folkdomstolarnas betydelse och verksamhet, hvarmed äfven följde införandet af aflöning för heliasterna (bisittarna i dessa domstolar), ökade P. i hög grad det lägre folkets politiska inflytande, likasom han tillgodosåg dess intresse genom att af statens medel utdela s. k. »skådespelspenningar» (theorika), hvarigenom äfven de fattige sattes i tillfälle att vid de stora högtiderna bevista de med religionsväsendet på det närmaste förbundna skådespelen. Båda dessa åtgärder hafva blifvit skarpt klandrade. Egentligen var det dock deras urartande och missbruk under följande tider, som förtjänade klander, likasom det öfver hufvud får medgifvas, att P:s demokratiska reformer i många fall lösgjort krafter, hvilka i okloka eller samvetslösa folkledares händer visat sig i hög grad skadliga. Athens materiella utveckling nådde under P:s ledning en förut icke anad höjd, och med afseende på andlig odling intog det en gång för alla sin plats såsom en föresyn och en högskola för hela Grekland. Sjelf en upplyst vän af vetenskap och konst, gynnade P. på allt sätt deras idkare. Med biträde af sin vän Fidias (se d. o.) och andra framstående konstnärer smyckade han Athen med en mängd praktfulla byggnader (Parthenon, Propyléerna, Odeion m. fl.) och bildverk. Äfven sörjdes för Athens fullständiga befästande genom fullbordandet af »de långa murarna», som förbundo staden med hamnen Peiraievs. Visserligen slukade dessa storartade byggnadsföretag oerhörda summor, men ett så glänsande resultat lemnade det oaktadt P:s finansförvaltning, att vid peloponnesiska krigets utbrott fanns en samlad skatt af 6,000 talenter (ungef. 25 mill. kr.). -- På den utländska politikens område umgicks P. till en början med den storartade planen att förena alla grekiska stater såväl i Asien som i Europa till ett enda stort statsförbund, hvarigenom de skulle vinna såväl fred i sitt inbördes förhållande som trygghet gent emot utlandet. Då detta förslag i sin helhet hade strandat, hufvudsakligen genom Spartas trångbröstade motstånd, sträfvade han att åtminstone delvis förverkliga det genom att under Athens ledning samla så många grekiska stater som möjligt. Detta ledde snart nog till en sammanstötning med spartanerna, mot hvilka athenarna ledo ett nederlag vid Tanagra i Beotien (457 f. Kr.). Men denna förlust ersattes snart genom andra framgångar, och under den nästföljande tiden måste såväl Beotien som Fokis och Lokris inträda i Athens vapenförbund. Athen var då äfven till lands den mäktigaste staten i Grekland. Men detta förhållande ombyttes med ens genom det afgörande nederlaget vid Koroneia (447), der athenarna under P:s frånvaro och mot hans råd inläto sig i strid mot de affållige oligarkerna i Beotien. Med möda lyckades P. rädda Eubea, men Beotien, Fokis och Lokris äfvensom alla sina betydliga besittningar på Peloponnesos, måste Athen afstå genom ett år 445 afslutadt »trettioårigt stillestånd». Då sålunda Athens stormaktsställning till lands måste uppgifvas, blef det P:s förnämsta omsorg att utvidga och stärka dess sjöherravälde. Affälliga eller motspänstiga bundsförvandter (Naxos, Eubea, Egina, Samos m. fl.) kufvades med vapenmakt, till en del under P:s eget anförande, och för att befästa Athens välde i de nya besittningarna utsändes till dem attiska nybyggare, eller s. k. klerucher (se d. o.). Mer än väl insåg P., att ett afgörande krig med Sparta och det under dess ledning stående peloponnesiska förbundet förr eller senare måste utbryta. I det längsta ville han dock bevara freden, och af en honom till buds stående hemlig fond utbetalade han derför årligen subsidier för att motarbeta krigspartiet i Sparta. När det »peloponnesiska kriget» (se Grekland, sp. 1535) omsider utbröt (431) och spartanerna med sina bundsförvandter under grymma härjningar inträngde i Attika, vidhöll P. med orubblig fasthet sin plan att icke inlåta sig i någon öppen strid med den till lands öfverlägsne fienden, utan blott försvara sig inom Athens murar och med flottan angripa kusterna af Peloponnesos. Men under trycket af krigets härjningar och en fruktansvärd pest svigtade folket i sin tillit till P. Anklagelser framslungades först mot hans vänner Anaxagoras och Fidias samt hans gemål i andra giftet, den sköna och snillrika milesiskan Aspasia (se d. o.), med hvilken P. lefde i ett enligt attisk lag icke giltigt äktenskap. Slutligen drabbade beskyllningarna äfven honom sjelf (430). Han uteslöts vid strategvalet och dömdes för dålig förvaltning af statsmedel till penningböter. Snart ångrade dock folket sin orättvisa, återgaf honom sitt förtroende och tillät honom äfven att såsom legitim i medborgarelistorna upptaga sin son med Aspasia. Redan år 429 afled P., offer för en febersjukdom. A. M. A.