Perikoper (Lat. pericopce, Grek. perikopai, egentl. afskurna stycken) kallas af ålder de för kyrklig läsning eller predikoutläggning afsedda särskilda stycken af den heliga skrift, hvilka ligga till grund för församlingens uppbyggelse vid ofientlig gudstjenst. Seden att vid de kristnes gudstjenster föreläsa ställen ur skriften går tillbaka ända till kyrkans äldsta tider och har sin rot i ett liknande förhållande inom den judiska synagogan. Der upplästes nämligen vid gudstjensten stycken dels ur lagen (s. k. parasjer), dels äfven ur profeterna (s. k. haphtarer, se d. o.). I öfverensstämmelse dermed förelästes stycken ur lagen och profeterna vid de förste kristnes gudstjenstliga sammankomster. När sedermera Nya testamentets skrifter uppkommo och samlades, föll det af sig sjelf, att äfven dessa fingo användning vid gudstjensten jämte de gammaltestamentliga. Redan Justinus Martyr intygar ett sådant allmännare, ordnadt gudstjenstligt bruk af Nya testamentets böcker. I sitt kejsar Antoninus Pius tillegnade apologetiska arbete (skrifvet omkr. år 140) säger han bl. a.: »på söndagen sammankomma alla såväl stads- som landtbor; då uppläsas apostlarnas märkvärdiga berättelser». Att härmed menas våra nuv. evangelier, är påtagligt. Ej långt derefter framträder äfven bruket af de apostoliska brefven jämte Apostlagerningarna för samma ändamål. Af de sannolikt från 3:dje årh. härstammande s. k. apostoliska konstitutionerna framgår ock, att vid denna tid fyra särskilda perikoper brukade begagnas vid gudstjensten, två ur Gamla och två ur Nya test. De tvänne perikoperna ur Nya test. kallades epistel och evangelium. Efter hand fingo emellertid de gammaltestamentliga perikoperna vika för de nytestamentliga, väl icke alldeles, men dock så, att Gamla test. icke längre förekom vid hvarje gudstjenst och framför allt icke i dubbla perikoper. -- I den äldsta kyrkan förelästes de bibliska böckerna enligt en viss fastställd ordning i fortlöpande sammanhang, så att inom en viss tid en hel biblisk bok genomgicks från början till slut. Detta kallades lectio continua (fortlöpande skriftläsning). Ett afbrott deri skedde dock vid de stora festerna, då redan tidigt särskilda skriftställen, eller festperikoper, förekommo, hvilka voro på förhand valda med afseende på den fest, som firades. En sådan läsning kallades, till åtskilnad från den nyssnämnda, för lectio selecta eller lectio propria (särskild eller egendomlig läsning). Ännu vid slutet af 4:de årh., på Chrysostomus' och Augustinus' tid, egde nämnda förhållande rum, såsom man kan finna af deras ännu befintliga homilier. Den grekisk-katolska kyrkan har ännu alltjämt bibehållit denna sed, i det att inom densamma »lectio continua» är det normala och »lectio selecta» förekommer endast vid de större högtiderna. Den vesterländska kyrkan deremot införde snart en större konstmässighet i sitt lektionssystem, utan att dock helt öfvergifva den gamla grunden. Plats för sammanhängande kyrklig skriftläsning gafs af denna kyrka hufvudsakligen genom anordnandet af lektionerna vid de s. k. kanoniska timmarna. Redan i början af 6:te årh. fanns en biblisk läsordning fastställd för dessa bönetimmar, om hon än icke öfverallt tyckes hafva kommit i kyrkligt bruk. Enligt densamma kunde man under loppet af ett år hinna genomgå alla de vigtigaste partierna af både Gamla och Nya test:s skrifter, hvilka för detta ändamål voro behörigen indelade och sammanställda i s. k. breviarier. Men vid sidan af denna på detta sätt ordnade »lectio continua» infördes inom den vesterländska kyrkan ganska tidigt en »lectio selecta». Förutsättning för densamma utgjorde den sig alltmer utvecklande idén af det kristliga kyrkoåret. De särskilda sön- och högtidsdagarna och till en del äfven de öfriga veckodagarna (ferierna) försågos med för detta ändamål särskildt utvalda stycken ur den heliga skrift (perikoper), hvilka voro ordnade efter sakliga grunder för att så i sammanhängande följd afspegla och gifva ett passande uttryck åt det kyrkliga innehåll, som man tilldelade kyrkoåret med dess heliga dagar och tidsafdelningar. Detta perikopsystem i ordets egentliga bemärkelse antages på tämligen säkra grunder hafva blifvit anordnadt redan i slutet af 4:de årh. af kyrkofadern Hieronymus, efter all sannolikhet författare till den äldsta kända perikopsamlingen, som finnes sammanställd i den s. k. »Hieronymi Comes» (följeslagare). De i denna perikopsarnling förekommande sön- och högtidsdagsperikoperna äro, om än med åtskilliga smärre skiljaktigheter, hufvudsakligen desamma, som ännu inom den vesterländska kristenheten begagnas. På föranstaltande af kejsar Karl den store erhöll detta Hieronymus' perikopsystem eri ytterligare utvidgning samt en mera symmetrisk anordning. Det bibehöll sig sedermera i väsentligen samma skick under hela medeltiden, blott med de förändringar, som blefvo en följd af de ständigt sig ökande helgondagarna. Den kyrkliga perikopsamlingen undergick emellertid tid efter annan icke blott partiella förändringar. Den var icke häller på samma tid alldeles densamma på alla orter. Särskilda land och provinser fingo under medeltidens lopp sina särskilda mässordningar (»missaler») med dertill hörande lektionarier. Detta föranledde omsider en revision af de befintliga mäss- och läsordningarna. Det sålunda öfversedda s. k. missale romanum utgafs af Pius V 1570 och efter förnyade granskningar å nyo af Klemens VIII 1604 och Urban VIII 1634. I den gestalt, som det då erhöll, är det ännu gällande i den romersk-katolska kyrkan.
De protestantiska kyrkorna hafva i fråga om perikopsystemet förhållit sig mycket olika. Den reformerta kyrkan förkastade mer eller mindre totalt ej endast det från den romersk-katolska kyrkan ärfda perikopsystemet, utan äfven bruket af perikoper i allmänhet. Längst går i detta hänseende den skotska presbyterianska kyrkan. Denna kyrka förkastar nämligen icke blott allt hvad stående perikoper heter, utan går ända derhän i upplösning af kyrkoårets idé, att hon icke ens vill veta af de stora högtiderna. De till sitt innehåll fullkomligt obestämda söndagarna stå för henne i intet sammanhang med hvarandra. Textvalet för hvarje söndag är öfverlemnadt åt den för tillfället ledande församlingsmedlemmens tycke och smak. Deremot är den engelska episkopalkyrkan i denna punkt, såsom i så mycket annat, mera konservativ. Hon har åtminstone bibehållit de gamla perikoperna till liturgisk läsning vid altaret. Den lutherska grenen af reformationen åter häfdade såväl i detta såsom i allt annat sin måttfullhet och sitt historiska sinne. Med obetydliga förändringar, särskildt beträffande de sista söndagarna i kyrkoåret, upptogos inom den lutherska kyrkan de gamla perikoperna på sön- och högtidsdagarna, hvarvid dock endast delvis full öfverensstämmelse emellan de olika landskyrkorna i ifrågavarande afseende kom att göra sig gällande. Den efter kyrkoåret ordnade liturgiska bibelläsningen har ock sedermera allt intill våra dagar ingått såsom ett särskildt moment i den lutherska kyrkans gudstjenst. Protester mot denna kyrkligt ordnade skriftläsning såsom sådan läto dock under loppet af det 18:de årh. höra sig dels från pietismen, dels från rationalismen. Den förre, som icke hade mycket sinne för de fasta perikopernas kyrkliga betydelse, såg i perikopsystemet en hämmande skranka för den heliga skrifts gudstjenstliga användning och för densammas allmännare bekantgörande bland folket, hvarför den ock högljudt klagade öfver »perikoptvånget». Den senare åter, representerad af den s. k. »upplysningens» vänner, fann i de fastställda perikoperna ett besvärligt hinder för spridandet af den »naturliga moralen». Men hvarken pietismen eller rationalismen har dock lyckats fullständigt uttränga det urgamla kyrkliga perikopsystemet, om man än flerestädes vid sidan af den ursprungliga perikopserien till periodiskt omvexlande användning fogat en eller flere andra serier, valda dels med, dels utan hänsyn till den förstnämnda. Den nyare preussiska agendan har lemnat predikanten till en viss grad fritt att välja bibelställen till grund för predikan, men bibehållit de gamla perikoperna att läsas för altaret.
Inom den svenska kyrkan följdes under den katolska tiden samma ordning som annanstädes. »Lectio selecta» var gängse sed. Med reformationens införande gjordes till en början derutinnan den förändring att »lectio continua» gjordes till regel och »lectio selecta» af de gamla perikoperna fick ega rum endast såsom undantag. I den äldsta, af Olaus Petri utarbetade mässboken fanns nämligen föreskrifvet, att efter kollektan skulle läsas »ett kapitel eller ett halft af S:t Paulus' eller någon apostels epistel» och efter gradualpsalmen »evangelium, ett kapitel eller ett halft af någon evangelist», och hölls det för »anständigast att gå från kapitel till kapitel» såväl i de apostoliska skrifterna som i evangelisterna. Härvid göres emellertid det tillägg, att, »om folket deröfver förargades, kunde man dock bruka de epistlar och evangelier, som i mässboken voro upptecknade». Först i handboken af år 1614 blef det föreskrifvet, att man icke fick läsa annan epistel eller evangelium »än det, som dagen tillydde». I 1686 års kyrkolag äfvensom i handboken af år 1693 föreskrifves, att de gamla såväl epistel som evangelieperikoperna skola begagnas vid fullständig högmässogudstjenst. 1811 års handbok införde härutinnan den förändringen att blott en perikop lästes ifrån altaret, nämligen den, öfver hvilken icke i högmässan predikas. Genom k. cirkulärbrefvet af d. 26 Okt. 1860 stadgades åter, att under högmässogudstjensten skall vid altaret läsas såväl dagens epistel som det af ålder nyttjade evangeliet. -- Först på 1700-talet började man i Sverige liksom i utlandet sätta i fråga införandet af en ny eller förändrad perikopserie. Åtskilliga »förslag till bättre anordning af predikotexter» framkommo. Nästan alla ledo dock af det stora hufvudfelet att de lemnade åsido den rätta liturgiska synpunkten för frågans bedömande. Man trodde sig kunna vinna en förbättring i textregleringen blott genom att lämpa densamma efter de särskilda lärornas systematiska ordning i dogmatiskt hänseende. De framlagda förslagen blefvo ock utan resultat. Med början af detta årh. väcktes frågan å nyo till lif. Vid 1809 års riksdag yrkades enträget på nödvändigheten af en förbättrad evangeliebok. Det första förslaget till en sådan framlemnades till presteståndet vid 1815 års riksdag. För ytterligare granskning nedsattes 1816 en komité, hvars förslag i ämnet utkom 1817. År 1819 utgaf en af ledamöterna i nämnda komité, Franzén, ett särskildt »förslag till texter vid den allmänna gudstjensten». Såväl detta som ett af sagda komité 1821--1822 utarbetadt nytt förslag framlades inför riksdagen 1823. Då meningarna voro mycket delade, förföll emellertid hela saken. Vid 1828--30 års riksdag upptogs frågan å nyo, ehuru likaledes utan resultat. På anhållan af rikets ständer vid riksdagen 1848, att evangeliebokskomitén åter måtte försättas i verksamhet, och med anledning af en inom presteståndet väckt motion om icke så mycket en omarbetning af den gamla evangelieboken som fastmer ett tillägg i densamma genom utväljandet ur Nya testamentets heliga skrifter af tvänne nya årgångar predikotexter tillsattes följande året (1849) en ny komité för sagda ändamål. Följden deraf blef till sist k. kung. af d. 26 Okt. 1860, hvarigenom till allmänt kyrkligt begagnande fr. o. m. adventstiden 1862 blifvit påbudna tvänne nya årgångar predikotexter att omvexlande brukas med de gamla perikoperna, öfver hvilka senare således hvart tredje år predikas, och hvilka dessutom städse, äfven under de år, när öfver dem icke predikas, skola från altaret föreläsas. För att icke på minsta vis upphäfva kyrkoårets enhet äro dessa nya predikotexter valda och ordnade i öfverensstämmelse med kyrkans kalendarium och årliga högtider. Såväl härigenom som genom det fortfarande bibehållandet af de gamla perikoperna till omvexlande bruk och till ständig liturgisk läsning har åt hvarje sön- och helgdag förvarats den särskilda egendomlighet, som af ålder varit för densamma utmärkande. -- Att de många s. k. frikyrkliga församlingarna inom vårt land i fråga om liturgisk perikopläsning fullständigt brutit med den gamla såväl som med den evangelisk-lutherska kyrkans praxis samt i detta liksom i så många andra hänseenden ställt sig på den reformerta vensterns ståndpunkt, torde till sist knappast behöfva anmärkas. J. H. B.