Pest (Lat. pestis, pestilentia) kallades i forntiden hvarje farsot eller epidemi med större dödlighet. Numera inskränker man detta namn till den orientaliska (levantiska) pesten, äfven kallad bubonpest. Redan ett par årh. f. Kr. förekom denna pest i Egypten och Syrien. I Europa träffas den först i 6:te årh. e. Kr. under namn af »Justinianska pesten», som uppträdde i Bysans 542 och under loppet af de följande årtiondena fortskred så förhärjande, att före århundradets slut hälften af Östromerska kejsaredömets innevånare dukat under för farsoten eller den allmänna nöden. Med denna epidemi satte sjukdomen för första gången fast fot på Europas mark, der den behöll sitt herravälde i öfver ett årtusende. Värst rasade den i midten af 14:de årh. i form af den beryktade »digerdöden» (se d. o.), som framträngde ända till Skandinavien. Sedan denna, den svåraste af alla farsoter, på de flesta ställen upphört efter några månader, högst ett eller ett par år, var Europa jämförelsevis förskonadt från pesten, tills denna åter 1400--1402 gjorde ganska vidsträckta härjningar och då för första gången nådde äfven Island. Den blef nu så hemmastadd i Europa under de följanjie århundradena, att det gafs knappast något år, då den icke uppträdde än här, än der i spridda epidemier ända till mot början af 18:de årh., då den på allvar syntes vilja lemna Europa eller åtminstone draga sig tillbaka till dess sydöstliga hörn, Turkiet och Balkanstaterna. Tidigast lemnade den de skandinaviska landen, der den uppträdde sista gångerna i Danmark 1654 och 1710--11 samt i Sverige 1657 och 1710. Sedan den slutligen 1841 äfven lemnat Balkanhalfön, trodde Europa sig för alltid befriadt från denna landsplåga, tills det oroades genom en mindre epidemi i guvernem. Astrakan i södra Ryssland vintertiden 1878--79. Der qväfdes den dock snart genom energiska åtgärder.
Pesten uppstår ej sjelfständigt, utan endast genom smitta. Det intensiva smittämnet är sannolikt bundet vid någon specifik bakterie, ehuru denna ännu icke är funnen. När detta smittämne genom beröring med en pestsmittads uttömningar, kläder, effekter o. d. inkommit i kroppen, brukar dess verkningar ganska snart, efter en inkubationstid af blott 2--7 dygn, gifva sig tillkänna genom en betydlig mattighet, hufvudvärk, matta ögon, svårighet att tala, raglande gång (så att den sjuke ofta blifvit liknad vid en drucken), äckel, kräkningar, diarré och feber efter frossbrytningar. Febern blir snart häftig, huden torr och het. Tungan får en hvit, kritartad beläggning, och stark törst inställer sig. Snart utvecklar sig ett tyföst tillstånd med torr, sprickig, fuliginös tunga, yrsel, medvetslöshet, liten, svag, freqvent och oregelbunden puls, kyla i extremiteterna och cyanos i ansigtet. Efter 2--3 dagars feber uppträda ofta, samtidigt med stark svettning, lokala körtelansvällningar, i synnerhet i ljumskarna eller i axelvecken eller på halsen, men vanligen blott på ett af de nämnda ställena. Dessa s. k. buboner (hvaraf namnet bubon- l. böldpest) blifva än små och gå tillbaka genom fördelning, än större och öfvergå då till varbildning och brandig förstöring af kringliggande väfnader. Stundom uppstå i stället karbunklar på benen, sätet eller nacken. Somliga epidemier åtföljas äfven af en lungaffektion (såsom fallet var vid digerdöden). Dessa anses af åtskilliga författare bilda en egen form, som jämväl kallats den »indiska pesten» och »palipesten». -- Döden inträder merendels på 3:dje--5:te dygnet, i svåra fall redan under de första dygnen. Öfverlefves det 7:de dygnet, anses faran vara öfverstånden. Ingen farsot uppvisar så stark dödlighet som pesten. Dödligheten understiger nämligen sällan 60 proc. och har många gånger gått upp till 90 proc. Mot pesten kan man skydda sig endast genom den strängaste spärrning och karantän samt de mest noggranna renlighets- och sundhetsåtgärder. F. B.