Petronius, Cajus, gunstling hos kejsar Nero, var en duglig krigare, men vann sitt rykte förnämligast genom sin förmåga att anordna yppiga och fina njutningar. Nero kallade honom derför »elegantiae arbiter» (mästare i förfinadt lefnadssätt). Senare råkade P. i onåd och beskylldes för delaktighet i Pisos sammansvärjning, år 65 e. Kr., till följd hvaraf han gaf sig sjelf döden år 66 och det på samma cyniskt sjelfsvåldiga sätt, som utmärkt hans lefnad. -- Man har ansett denne P. vara identisk med Titus Petronius Arbiter, författaren till romanen Satiricon libri. Detta antagande är dock långt ifrån bestyrkt. Den ifrågavarande romanen synes visserligen härröra från den neronska tiden, men torde hafva till författare en person, som i det hela stått utom hufvudstadens literära kretsar. Den finnes endast delvis i behåll. Hufvuddelen handlar om ett gästabud hos en rik frigifven, Trimalchio, och röjer, äfven i sitt nuvarande skick, stor förmåga af realistisk skildring, menniskokännedom, qvickhet och humor. Framställningen, som påminner om den menippeiska satiren, är dels prosaisk, dels poetisk. Språket vexlar alltefter de uppträdande personernas stånd och karakter, särskildt återgifver förf. det vulgära, med språkfel och grekiska vändningar späckade uttryckssättet i Kampanien. Arbetet kan anses lemna en i det hela trogen bild af tidens förderfvade riktning och smak, särskildt i jämförelsevis lägre stående kretsar, hvilkas smutsiga lif det i bjärta färger afmålat, och måste i sin helhet hafva egt ej ringa konstvärde. R. Tdh.
Nordisk familjebok · första upplagan
Petronius
Ämne: Personbeteckningar och främmande ord · Rätt, straff och rättsväsen
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1187 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗