Pfalzgrefve (T. pfalzgraf, äldre form palenzgrave, Lat. comes palatii) var en hög ämbetsman vid de frankiske konungarnas hof, till åliggande närmast motsvarande det bysantinska kejsaredömets »quaestor sacri palatii». Gucilo -- på Sigiberts af Austrasien tid, efter midten af 500-talet -- var, så vidt man vet, den förste, som bar titeln pfalzgrefve. Länge icke strängt skild från »major domus» (se d. o.), fick pfalzgrefven framåt Karl den stores tid bestämda funktioner. Han var då hofdomaren, i skabinernas krets, som i högre instans pröfvade grefvarnas domslut, antingen sjelf dömande i konungens namn eller förberedande målet till konungens eget afgörande, stundom äfven utsänd att i provinserna döma konungens dom. Han var tillika föredragande minister i verldsliga mål. Med det karolingiska väldets sönderfallande splittrades äfven detta centralämbete och försvann under 800-talets senare hälft. Under 900-talet framträdde det åter, men i en förändrad gestalt. I hvart och ett af de stora stamhertigdömena, som vid denna tid uppstodo inom Tyska riket, var åtminstone sedan Otto den store (936--973) en pfalzgrefve kronans befallningshafvande vid hertigens sida. Hans judiciella befogenhet hade då trädt i bakgrunden: främst var han förvaltaren af kronans gods, »pfalzerna», i hertigdömet. Sådana ämbetsmän omtalas i Franken (härmed afses den i Aachen), Sachsen, Bajern och Schwaben; äfven i Lothringen, Kärnthen och Burgund hafva de förekommit. Men centralisationens band lossnade alltmera; den kungliga auktoritetens ställföreträdare sjönk i betydelse, och det pfalzgrefliga ämbetet uppgick med tiden i den riksfurstliga värdigheten sjelf. Deremot hade i Aachen, der Karl den stores förnämsta pfalzer lågo, sedan Otto I:s tid utvecklat sig en pfalzgreflig värdighet, som snart öfvergick alla andra i betydelse -- pfalzgrefven i A. hade ingen hertig vid sin sida -- och blef källan för det förnämsta tyska riksämbetet (se Pfalz). -- Sedan de ursprungliga pfalzgrefvarna förvandlats till vanliga riksfurstar, införde kejsar Karl IV ett nytt likabenämndt ämbete, som dock var föga mer än en tom värdighet, hof-pfalzgrefvarnas. Deras befogenhet, i 2 grader (comitiva major och comitiva minor), var att meddela yttre utmärkelser, akademiska grader o. d. Ämbetet, ofta missbrukadt, föga beaktadt, upphörde först med rikets upplösning, 1806.
Äfven i England hafva funnits pfalzgrefvar (counts palatines), ehuru mera liknande de tyske markgrefvarna, nämligen i de af Vilhelm Eröfraren på gränsen till Skotland och Wales bildade distrikten Durham, Chester och Lancaster. De voro utrustade med alla »jura regalia» för att med större kraft kunna försvara gränsen emot briterna. Chester och Lancaster återförenades med kronan under Henrik VIII, Durham under Karl II. Kj.