Piankton (af Grek. plagktos, kringdrifvande), en af V. Hensen (se denne. Suppl.) 1887 föreslagen benämning på sammanfattningen af de i oceaners eller insjöars vatten kringdrifvande organismer. Flertalet af dessa äro mikroskopiskt små, och deras närmare utforskande daterar sig från midten af 1840-talet, då Johannes Müller studerade de djurformer, som med mycket finmaskiga håfvar kunde fiskas ur hafvet kring Helgoland. Många forskare hafva sedan dess sysselsatt sig med detta studium, men i synnerhet hafva Challenger-expeditionen (1873–76), Vettori-Pisani-expeditionen (1882–85) och de svenska expeditionerna till Spetsbergen och Grönland betydligt riktat vår kunskap om de djuroch växtformer, som bilda plankton. En specielt för utforskandet af Atlantiska oceanens plankton utrustad tysk expedition företogs under Hensens ledning 1889. I Sverige börjades planktonundersökningar i samband med hydrografiska forskningar 1893 och hafva sedan dess årligen fortsatts af C. Aurivillius och P. T. Cleve.
Planktonorganismernas studium är af synnerligen stort intresse ur flere synpunkter. Dels utgöra de urfödan åt alla hafvens högre djurformer, specielt fiskarna, dels äro de af mycket stort värde för utforskandet af vattenmassornas flyttning i oceanerna.
De organismer, som bilda plankton, tillhöra såväl växtriket (fytoplankton) som djurriket (animaliskt l. zoo-plankton). Kortligen: de stora oceanvidderna hafva sina särskilda floror och faunor.
Fytoplankton utgöres i de flesta fall af encelliga alger, tillhörande olika typer, såsom klorofyllalger, pyrocyster, peridinéer eller cilio (dino-) flagellater, cyanofycéer och diatomacéer.
Samtliga vegetabiliska planktonorganismer assimilera under solljusets inflytande vattnets kolsyra, hvaraf de bereda organisk substans, under det de afgifva syrgas. De spela derför en i tvänne afseenden högst vigtig rol. Den organiska substansen är nämligen urfödan åt hafvens animala organismer, och syrgasen gör hafvets gasarter tjenliga till djurens respiration. De olika slagen vegetabiliska organismer i plankton gifva detta i olika delar af oceanerna en särskild prägel, hvarigenom en indelning af plankton i olika typer möjliggjorts. Cleve har nämligen indelat planktonslagen i ett antal olika typer, såsom de rent oceaniska styli-, chaeto-, tricho-, sira-, tripos- och desmo-plankton, och de utefter kusterna förekommande (eller neritiska) planktonslagen, som utmärka sydligt, nordligt och arktiskt bankvatten.
Styliplankton utmärkes af ett mycket stort antal organismer, bland hvilka diatomacéerna Rhizosolenia styltformis och R. alata äro de vigtigaste. Detta planktonslag har spårats från eqvatorialtrakterna (n. om Ascension) genom Färö–Shetlands-kanalen ända upp till Beeren Eiland. Det bildar vidare Medelhafvets plankton. Uti Nordsjön inkommer detta planktonslag regelbundet under sommaren och hösten genom Engelska kanalen och flyttar genom södra Nordsjön till Jutska halfön, hvarifrån det tidtals kastar sig omkring Skagen och in på svenska kusten. Under det att vatten med detta planktonslag passerar Kanalen och södra Nordsjön, blir det utspädt med färskvatten från kontinenterna och då ombildas dess plankton till en alldeles särskild typ, didymus-plankton eller det sydliga bankvattnets plankton, som på sensommaren kommer öfver Skagen in i Skagerak, medförande drifgarnssill.
Chaetoplankton karakteriseras af en stor rikedom på diatomacéer af slägtet Chaetoceros (förnämligast C. dedpiens och C. borealis). Under våren och försommaren visar det sig i stor mängd i trakten af Färö och intränger, n. om Skotland, i Nordsjön.
Trichoplankton utmärkes af en kolossal individrikedom på en diatomacé, Thalassiothrix longissima, hvilken sommartiden förekommer i Irmingerhafvet eller vestra Atlanten mellan Island och Newfoundland. Denna planktontyp sprider sig derifrån på sensommaren och hösten dels in i Davis Strait, dels till Spetsbergen, dels, vanligen i Nov., in i Skagerak. Under denna spridning uppblandas det mer eller mindre med andra planktontyper, och särskildt synes trakten n. om Island vara ett sådant blandningsområde. Der är sannolikt bildningshärden för ett särskildt planktonslag, det nordliga bankvattnets, som för vårt storsillfiske är af stor betydelse. I Skagerak visar sig nämligen i Okt. och Nov. en mängd planktonformer, som hålla till i blandningsområdet n. om Island. Efter dem uppträder i Skagerak under Nov. trichoplankton.
Siraplankton karakteriseras af en mängd ishafsformer, förnämligast diatomacén Thalassiosira Nordenskiöldi. Detta planktonslag förekommer om sommaren i Baffins bay samt på området mellan Spetsbergen och Grönland i den öst-grönländska strömmen. Det uppträder i Skagerak regelbundet i Febr. och Mars, följande efter Trichoplankton, och samtidigt upphör sillfisket.
Triposplankton utmärkes af nästan fullständig frånvaro af diatomacéer, men stor rikedom på små kräftdjur och i synnerhet peridinéer. Den ymnigast förekommande arten af de senare är Ceratium tripos, hvaraf benämningen. Detta planktonslag råder i Juli och Aug. i Nordsjön och äfven i Skagerak.
Desmoplankton, som kännetecknas af cyanofycén Trichodesmium, uppträder aldrig i norra Atlanten eller uti Skagerak, men karakteriserar den varma Atlanten till trakten af Bermuda och på södra hemisferen Brasilströmmen.
Af det föregående framgår, att olika planktonslag uppträda i Skagerak periodiskt och i bestämd ordningsföljd. På våren visar sig chaeto-plankton, som följes på sommaren af dels sydligt bankvattens-plankton, dels triposplankton. Sedan komma mot sommarens slut rikliga flöden af sydligt bankvatten, mer eller mindre blandadt med styliplanktonvatten, efterträdas på hösten af vatten med plankton, som tillhör det nordliga bankvattnet, af tricho- och slutligen sira-plankton, hvarefter samma kretsgång börjar på våren. Hand i hand med förändringarna i plankton visa sig ändringar i vattnets salthalt, temperatur eller de hydrografiska förhållandena, liksom ock de olika regioner i Atlanten, som karakteriseras af olika planktontyper, äro, i stort sedt, hydrografiskt olika. Planktons fauna är utomordentligt rik och vexlande. Former tillhörande de flesta af djurrikets lägre typer förekomma der jämte ägg och larver, till en del af former, som i utbildadt tillstånd lefva på kustbankarna. De mer märkliga former, som bilda det animala plankton, äro vissa infusionsdjur, foraminiferer, radiolarier och kräftdjur, som utan fråga äro de vigtigaste af animalt plankton och till största delen tillhöra gruppen Copepoda.
Östersjöns plankton är mycket olika på olika områden. Norr om Öland bildar Östersjön ett afstängdt bäcken, utmärkt af vissa former (Chaetoceros bottnicus m. fl.), och södra Östersjön kring danska öarna visar alltefter strömmarnas beskaffenhet stora vexlingar i planktons beskaffenhet. Insjöarnas plankton är föga studeradt. Man har systematiskt undersökt blott mindre sjöar, hvilkas plankton utgöres af cyanofycéer, diatomacéer, crustacéer, naturligtvis helt andra arter än oceanens. Äfven dessa planktonorganismer vexla efter årstiderna. Om planktonvexlingarna i stora sjöar, t. ex. Vänern, har man ännu ingen kunskap.
Literatur. Hensen: »Ergebnisse der Planktonexpedition der Humboldt-Stiftung» (ännu ej afslutadt), Haeckel: »Plankton-studien» (1890), Apstein: »Das süsswasserplankton», Aurivillius: »Das plankton der Baffins Bay und Davis' Strait» (Lilljeborgs festskrift), »Das plankton des Baltischen meeres» (»Bih. till Vet. akad:s handl.», bd 21, 1896) och »Die planktonfauna des Skageraks» (1898) samt Cleve: »Diatoma from Baffins Bay and Davis' Strait» (i »Bih. till Vet. akad:s handl.», bd 22, 1896), »A treatise on the phytoplankton of the atlantic and its tributaries and on the periodical changes of the plankton of Skagerak» (1897). P. T. C.