Piccolomini

Piccolomini, italiensk slägt från Rom, kom i 14:de årh. till Siena. En medlem af slägten blef 1458 påfve med namnet Pius II. Han lät sitt slägtnamn öfvergå till sina systerbarn, af familj en Todeschini, och denna ätt bildade flere linier, bland hvilka märkes hertigarnas af Amalfi, som blef riksfurstlig i Tyskland och der utslocknade 1757. -- 1. Enea Silvio Bartolomeo P., påfve. Se Pius II. -- 2. Francesco Todeschini-P., påfve, den föregåendes systerson. Se Pius III. -- 3. Ottavio P., »furst P.», hertig af Amalfi, härförare, föddes i Florens d. 11 Nov. 1599 och härstammade i tredje led från Pius II:s syster Caterina. Han började sin bana såsom spansk pikenerare och var 1618 ryttmästare i den kavalleritrupp, hvarmed Dampierre skyndade Österrike till hjelp mot Böhmen. 1625 följde P. med 1,000 kyrassierer Pappenheim till Italien och förvärfvade sig öfverstes grad. 1627 var han chef för Wallenstein lifgarde samt deltog under Wallensteins, Collaltos och Tillys befäl i en mängd drabbningar. I slaget vid Lützen (1632) stod han på venstra flygeln och utgjorde mål för det svenska kavalleriets första anfall. Då de kejserlige utrymt slagfältet, stannade P. ensam qvar der med sitt kavalleri och angrep fienden sju gånger, hvarvid han fick sex sår och förlorade fem hästar. Trots den tillit och välvilja Wallenstein visade honom, bl. a. genom att 1633 utverka åt honom kavalleri-generalsfullmakt, inlät P. sig uti, ja blef ledaren af den sammansvärjning, som afsåg Wallensteins våldsamma störtande. Det var efter P:s instruktioner som Buttler och hans medhjelpare uppträdde i Eger natten till d. 25 Febr. 1634, då Wallenstein mördades. Utom marskalksstafven, som P. fått redan samtidigt med att den kejserliga befallningen om Wallenstein gripande utfärdades, fick han för sina »goda tjenster» 100,000 gulden och det stora böhmiska herskapet Nachod. I slaget vid Nördlingen (1634) stod han såsom »adlatus» vid ärkehertig Ferdinands sida. Derefter kämpade han mot holländare och fransmän, vann d. 1 Juli 1639 vid Thionville en lysande seger öfver de senare, anförda af Feuquières, och belönades af kejsaren med utnämning till verkligt geheimeråd och af konungen af Spanien med hertigdömet Amalfi (uti Italien), som en gång lär hafva tillhört P:s förfader. I slutet af samma år mottog P. under ärkehertig Leopold Vilhelm befälet i Böhmen mot svenskarna. Sedermera förlorade han och ärkehertigen slagen vid Wolfenbüttel (1641) och Breitenfeld (1642), hvarefter bägge nedlade sitt befäl. 1644--47 förde P. befälet öfver spaniorerna i deras strider mot fransmännen i Nederländerna, men 1648 återgick han i kejserlig tjenst, sedan d. 28 Maj s. å. såsom högste befälhafvare i Tyskland, och levererade, då han d. 15 Sept. öfverföll svenskar och fransmän vid Dachau, den sista drabbningen i det långa kriget. Såsom kejsarens »principal-kommissarie» deltog han 1649--50 i fredsexekutionskonventet i Nürnberg. P., som 1651 äktat prinsessan Benigna Francisca af Sachsen-Lauenburg, afled barnlös d. 11 Aug. 1656. C. O. N.