Piper L., pepparranka, bot., farmak., ett slägte af klättrande buskar, hörande till kl. Diandria L. och utgörande typen för en egen familj, Piperaceae R. Br., som igenkännes deraf att de 2-könade blommorna sakna både foder och krona samt äro samlade antingen oskaftade och tätt sammanträngda (i något köttiga kolfvar eller på korta skaft) till klaslika blomställningar. Växterna inom denna familj äro antingen buskar eller örter, ofta med ledade stjelkar samt med enkla, helbräddade, ofta bågnerviga blad. Stipler antingen saknas eller förekomma ombildade till strutlika hylsor, som omfatta ändknoppen, såsom hos slägtet Piper. Frukten är enrummig och är vid mognaden ett bär eller en stenfrukt. Denna rent tropiska familj omfattar mer än 1,000 arter, af hvilka många på grund af sin halt af flyktiga oljor och skarpa ämnen hafva sedan uråldriga tider varit använda såsom kryddor och läkemedel. Detta är särskildt förhållandet med flere arter af slägtet Piper. Bland dessa äro P. methysticum, P. Cubeba och P. angustifolium omnämnda under resp. Kava-kava, Kubeber och Matico. (Om Piper aethiopicum och P. jamaicense se Habzelia och Kryddpeppar.) Den allmännast bekanta arten är P. nigrum L., som lemnar de båda drogformerna svartpeppar (fructus Piperis nigri) och hvitpeppar (semina Piperis nigri). »Pepparrankan», såsom den klättrande, gaffelformigt grenade pepparbusken kallas, är inhemsk i skogarna vid Malabarkusten, å Vestra indiska halfön, samt odlas i Siam, på de ostindiska öarna, på Filippinerna och i Vestindien. Rankan älskar fuktighet och skugga
samt kryper, rotslående, utefter marken eller klättrar hela 8--9 m. högt upp i nära stående träd, från hvilkas grenar rankans toppar hänga ned i festoner. Bladen äro skaftade, bredt äggrunda, med 5--7 bågnerver. De slaka blomsamlingarna hafva en längd af 7--12 cm. Frukterna äro köttiga, skaftade små stenfrukter. Å bördig jord bär den odlade rankan frukt redan första året, och afkastningen stiger till omkr. femte året samt fortfar sedan oförändrad till omkr. 20:de året, hvarefter bördigheten aftager. Årliga produkten af en pepparranka uppgår till omkr. 3 kg. (torkade) frukter. Från blomningen till fruktmognaden åtgår ett helt år. När en eller annan frukt vid basen af den klaslika kolfven börjar rodna, aftages hela fruktsamlingen, och följande dag afstrykas frukterna, rensas och torkas under 3 dagar, utbredda på mattor eller flätverk af bambu i närheten af en sakta brinnande eld. De små klotrunda stenfrukterna (»stenfruktartade bär») äro omogna gröna och fullt mogna gula, men skördas, såsom nyss är nämndt, före mognaden, emedan de såsom omogna hafva skarpare arom. Efter torkningen äro frukterna (droghandelns »svartpeppar») 3--4 mm. i genomskärning, svartaktigt grå eller bruna, skrynkliga (genom fruktköttets hoptorkning), med en otydlig rest af det korta skaftet och antydningar till det flikiga märket. Det tunna frukthyllet omsluter ett enda frö med outveckladt växtämne. Lukten och smaken äro egendomliga, starkt aromatiska, stickande och liksom värmande, beroende på en flyktig olja och ett skarpt smakande harts. En annan vigtig beståndsdel är piperinet (se d. o.), som är isomeriskt med morfinet, men har helt andra, alls icke narkotiska egenskaper samt kan delas i piperinsyra och en stark alkaloid: piperidin. Peppar har förr träffats förfalskad med bären af Rhamnus cathartica L. (som har 4 kärnor) och af Daphne Mezereum L. (Piper germanicum; med äggformiga bär). Malen peppar förfalskas genom inblandning af pulveriserad stärkelse, senap, spansk peppar, (se Capsicum, der redogörelse lemnas äfven för Cayenne-peppar), linfrö o. s. v. Dylik förfalskning är i England belagd med höga böter, ända till 100 p. st. -- Årliga förbrukningen af peppar uppgår till mer än 20 mill. kg. -- Svartpeppar är en af de tidigast begagnade kryddor, omtalad redan i 4:de årh. f. Kr. af Theofrastos, som äfven kände »långpepparn». Hvitpepparn är nästan lika gammal krydda. Plinius uppgifver handelsprisen på dessa tre slag af peppar, bland hvilka långpepparn var nära 4 gånger dyrare än svartpepparn, och han förundrar sig öfver att man kunde sätta värde på en så obehaglig krydda. Under medeltiden var pepparn den mest värderade af alla kryddor. Den var äfven föremål för ett börsspel -- såsom bran vin och andra varor i senare tider -- genom s. k. »pepper-rents», eller förbindelser att tillhandahålla köparen en viss mängd peppar vid en viss tid, då skilnaden i pris vid förfallodagen erlades (någon peppar aflemnades i regeln icke). I London bildades under Henrik II:s tid (1154--89) ett gille af pepparhandlare, ur hvilket sedermera uppkom »Grocers company», som hade uppdrag att öfvervaka handeln med droger, kryddor, färgämnen och slutligen äfven metaller (se dessutom Pebersvend). Pepparns pris var mycket högt under medeltiden, 7 till 15 kr. för skålp., men föll, sedan peppar sjöledes fördes genom portugiserna direkt från Indien till Europa, ehuru denna sjöledes inkomna peppar till en början emottogs med mycket misstroende för den ovanliga införselvägens skull. Pulver af svartpeppar sattes förr ofta till »frosspulver» af kinin o. s. v., men användes numera föga af läkare. Af allmänheten missbrukas ännu i landsorten icke så sällan en tillsats af 9 eller 13 pepparkorn i bränvin såsom ett medel mot diarré och plågor i magen, ofta till skada och fara för den sjuke. Såsom krydda å feta födoämnen nyttjas numera oftare »hvitpeppar», eller fröna af svartpepparn, befriade från det omgifvande fruktköttet. Detta sker genom pepparfrukternas blötning i vatten och gnidning mellan händerna, tills alla yttre delar äro bortskaffade, hvarefter fröna torkas. Hvitpepparn består sålunda endast af fröna, hvilka äro något sammantryckt klotrunda, med gråhvitt skal, som är fint längdstrimmigt af kärlknippen, men för öfrigt slätt. -- Den tredje, sedan forntiden bekanta peppararten, långpepparn, erhålles af P. longum. Denna art har hjertlika blad samt frukterna alldeles oskaftade och tätt hopgyttrade å de cylindriska, gåspenntjocka, omkr. 4 cm. långa kolfvarna, hvilka torkade hafva gråaktig färg och se ut som om de blifvit rullade i ett fint dam af lera. Samma drog erhålles äfven af P. officinarum DC. (Chavica Miqu.), som har ovalt aflånga blad, afsmalnande mot basen. Långpeppar är numera endast ett folkmedel, användt i djurmedicin. Större betydelse har den indiska P. Bette L. (Chavica Roxburghii Miqu.), som har något aflånga, spetsiga, sjunerviga blad, med 2-tandade bladskaft. Det är dessa blad, som användas, jämte betelnöten och osläckt kalk, till den bland malajerna och andra Indiens folk så allmänna beteltuggningen (se Areca). O. T. S.