Piper, svenska adliga ätter, härstammande från handlanden, sedermera borgmästaren i Viborg Berndt Piper (f. i Lybeck, d. 1635). Denne hade tre söner, Henrik, Karl och Peter. Henriks yngre son, Henrik P. (d. 1704 såsom vice guvernör öfver Ingermanland), adlades 1678, och på hans linie adopterades 1776 hans äldre broder Berndts sonsöner. Denna linie utgick på svärdssidan 1824. Karls son, Karl P. (se P. 1), 1678 adelsman, 1698 friherre och grefve, blef stamfader för den ännu lefvande grefliga ätten P.
1. Piper, Karl, grefve, statsman, föddes d. 29 Juli 1647 i Stockholm, der hans fader, Karl P., var kamrerare i Krigskollegium. Efter slutade studier vid Upsala universitet ingick han vid 19 års ålder i kansliet, åtföljde 1673 Oxenstiernas ambassad till Ryssland och tjenstgjorde s. å. vid defensionsverket i Östersjöprovinserna. Karl XI:s gunst synes han hafva vunnit först under danska kriget, då han var anställd såsom tjensteman vid fältkansliet i Skåne. Efter kriget, hvarunder han 1678 adlades, öfvertog han 1679 den vigtiga platsen såsom sekreterare i Kammarkollegium. Under de följande åren af Karl XI:s regering vann han alltmer sin herres förtroende genom sin sällsporda duglighet och sina grundliga insigter i allt, som hörde till rikets inre styrelse. Han kunde äfven betraktas såsom en af de främste ämbetsmännen af Karl XI:s skola och såsom en målsman för denna nya tjenstemannaadel, som enväldet skapade, och som ställde sig i en bestämd opposition till den gamla svenska aristokratien. 1689 befordrades P. till statssekreterare och kansliråd. Under Karl XI:s sista år betydde han mer än någon annan, kanske med undantag af Wallenstedt, och på sin dödsbädd skall konungen i en särskild skrifvelse hafva gifvit sin unge efterträdare det rådet att bibehålla P. och skänka honom sitt förtroende. Blef rådet verkligen gifvet, så vardt det också följdt. Det dröjde icke länge, förrän det blef klart, att P. var Karl XII:s högstbetrodde man. 1697 inkallades han jämte Tomas Polus i rådet under titeln statsråd, men fortfor att vara statssekreterare och föredragande för inrikes ärenden. 1698 upphöjdes han på en gång i friherrligt och grefligt stånd, utnämndes 1702 till Upsala universitets kansler samt blef 1705 öfverstemarskalk vid konungens hof med bibehållande af beställningen såsom statsråd samt af direktionen och ledningen af kansliet i fält. Sin största märkvärdighet förvärfvade P. såsom Karl XII:s faktiske premierminister både hemma under fredsåren och i fält under den tid han åtföljde sin konung och var den man, till hvilkens råd i så godt som alla frågor denne företrädesvis lyssnade. Gunstling i egentlig mening var han dock ej. Ännu mindre kunde han kallas allrådande minister, emedan Karl XII sjelf rådde uti allt och vanligen gick sina egna vägar. Men han var sin konungs inflytelserike tjenare, den skicklige verkställaren af hans beslut och den kloke rådgifvåren, när det gällde att finna utvägar för att nå ett utstakadt mål. P:s åsigter i dagens storpolitiska frågor voro för öfrigt helt andra än Karl XII:s, och det är hans ära, att han ifrigt och oförfåradt uttalade dem. Han var afgjord fredsvän och en försigtig man med sinne mer för krigets bördor än för segrarnas glans. Så afrådde han afsättningsfejden mot konung August, infallet i Sachsen och tåget till Ukrajna, men talade ofta för en fredlig uppgörelse med tsar Peter. Sjelf nödgades han år efter år taga del i fältlifvets mödor och var slutligen med på olyckståget till Ukrajna. Vid Poltava blef han fången (1709). Tsar Peter föreslog genast, ehuru förgäfves, att P. skulle utvexlas mot Mazepa. Sina sista år tillbragte P. vanligen i Moskva, utöfvande jämte Rehnsköld ett slags målsmanskap för de landsmän, som med honom delade fångenskapens öde. Slutligen fördes han till Nöteborg och afled der i fängelset d. 29 Maj 1716. Hans lik hemfördes till Sverige och nedsattes 1719 i familjegrafven i Engsö kyrka i Vestmanland. Genom egen god hushållning -- att han tagit mutor af främmande makter har i allmänhet bestridts -- och genom giftermål med den rika Kristina Törnflycht blef P. en af Sveriges störste jorddrottar på sin tid. Under hans långa bortovaro och fångenskap sköttes och förkofrades hans förmögenhet af hans hustru. Flere af hans gods innehafvas än i dag såsom fideikommiss af hans ättlingar. -- Jfr W. E. Svedelius »Minne af kongl. rådet och öfverste marskalken grefve Carl Piper» (i Sv. akad:s handl. ifrån 1796. 44:de d., 1869). År 1868 lät Svenska akad. öfver P. prägla en medalj. Hjr.
2. Piper, Karl Fredrik, grefve, ämbetsman, den föregåendes ende son, född i Stockholm d. 20 Febr. 1700, studerade i Upsala under prof. J. Steuchius' handledning och vistades 1716--24 utomlands under studier och resor. 1733 utnämndes han till kammarråd, 1742 till hofkansler och 1747 till president i Kammarkollegium. 1756 tog han afsked från sistnämnda ämbete och afled på Krageholm i Skåne d. 27 Aug. 1770. P. var en vän af vetenskap och literatur, samlade på Engsö ett vackert bibliotek, invaldes 1748 i Vetenskapsakademien och presiderade i det vittra sällskapet »Awazu och Wallasis». P. deltog äfven i riksdagsarbetena, vid flere riksdagar såsom ledamot af Sekreta utskottet, och var tre gånger uppförd på riksrådsförslag.
3. Piper, Eva Sofia, den föregåendes sonhustru, föddes d. 30 Mars 1757 och var dotter till grefve F. A. von Fersen. Hennes skönhet och älskvärdhet fjättrade till den grad hertig Fredrik Adolf, att denne 1774 begärde hennes hand. Men hennes fader afböjde giftermålsförslaget, och 1777 trädde Sofia v. Fersen i äktenskap med dåv. kammarherren grefve Adolf Ludvig P. (f. 1750, d. 1795). 1786 blef grefvinnan P. hofmästarinna hos hertiginnan af Södermanland, till hvilken hon alltjämt stod i det förtroligaste förhållande. I likhet med många af sina samtida bland den högre societetens damer skall grefvinnan P., enligt ryktet, ej hållit alltför strängt på den äktenskapliga troheten, och efter sin mans död gjorde hon så liten hemlighet af sitt förhållande till den rike baron Evert Taube, att hon följde honom på hans resa till Tyskland 1798--99. När Taube derunder afled, i Karlsbad, och grefvinnan P. öfvertog hans qvarlåtenskap, var förtalet färdigt med beskyllningen att hon förgiftat honom för att komma åt hans egodelar. 1801 öfvertog hon ledningen af sin broder riksmarskalken A. v. Fersens hus. Der fördes stor ståt, der utmärktes allt af en högaristokratisk ton och hållning liksom till trots mot tidens demokratiska riktning, och den societet, som samlades der, och som ansågs taga sina intryck af grefvinnan P., blef mycket impopulär bland Stockholms allmänhet, i synnerhet då den berättades i sin förkärlek för den afsätta dynastien med sidvördnad yttra sig om den folklige tronföljaren Karl August. Ja rykten om att prinsens lif hotades från detta sällskaps sida började kringsmyga, och efter prinsens plötsliga död (1810) utpekades grefvinnan P. i tryck såsom den der medelst gift tagit honom af daga. Den 20 Juni 1810 föll hennes broder ett offer för massans våld. Det berättades, att äfven grefvinnan skulle dela hans öde. För att undgå detta lemnade hon, förklädd till mjölkförsäljerska. Stockholm i en öppen båt under storm och regn och fick följande morgon tak öfver hufvud på Penningby i Roslagen. Med konungens tillstånd erhöll hon dagen derpå en säkrare fristad på Vaxholms fästning, der hon stannade till Nov. månad. En under tiden (på hennes egen begäran) anställd undersökning af hennes papper samt ett med henne inför en »melerad krigsrätt» företaget förhör gåfvo intet stöd åt de misstankar, som framkastats. Under de dagar då hon var som mest utsatt för farorna och förtalet mottog den 53-åriga grefvinnan två giftermålsanbud (det ena af G. von Döbeln). Sedan hon lemnat Vaxholm, var hon bosatt på Löfstad i Östergötland, der hon afled d. 2 Febr. 1816.
4. Piper, Sten Abraham, hofman, sonson af viceguvernören Henrik P. (se slägtöfversigten) och son af landshöfdingen i Österbottens län Gustaf Abraham P. (f. 1692, d. 1761), föddes på Gräntsö (vid Vestervik) d. 19 Sept. 1739. Han blef student i Upsala 1752 och Henrik P:s adliga Stockholm d. 27 Maj tjenstgjorde 1754--74 i Kansliet, der han 1763 befordrades till protonotarie. P. har låtit tala om sig hufvudsakligen på grund af den i ögonen fallande välvilja, hvarmed han behandlades af enkedrottning Lovisa Ulrika, och som samtiden ansåg vara kärlek. P. blef 1773 kammarherre och handsekreterare samt 1774 tjenstgörande hofmarskalk hos nyssnämnda drottning. Han inkallades 1773 i hennes Vitterhetsakademi och blef 1786 hedersledamot af Vitt. hist. o. ant. akad., i hvars handlingar finnas intagna några af P. öfversatta stycken ur Tacitus. Död i Stockholm d. 12 Juni 1813.
5. Piper, Peter Bernhard, militär, den föregåendes syssling, sonson till Henrik P:s broder Berndt P. (se slägtöfversigten), föddes i Upland d. 14 Jan. 1723, tjenade 1745--59 vid regementet Royal Suédois, der han avancerade till kapten, och deltog derefter såsom artilleri-officer i pommerska kriget. 1780--84 var P. kommendant på Sveaborg och 1784--92 generalintendent vid finska krigskommissariatet samt hade i denna egenskap under finska kriget 1788--90 en svår uppgift. 1792 utnämndes han till guvernör för krigsakademien på Karlberg och generalmajor samt 1793 till president i Krigskollegium. 1776 blefvo P. och hans broder Gabriel Magnus (f. 1721, d. 1777, hofintendent) adopterade på Henrik P:s adliga ätt. P. dog barnlös i 1799.
6. Piper, Fredrik Magnus, den föregåendes brorson, arkitekt, född d. 3 April 1746, blef konduktör 1772, hofintendent 1780 samt vice preses i k. målare- och bildhuggareakademien 1795. År 1799 kallades han till direktör för undervisningen i byggnadskonst, var 1803 någon tid t. f. öfverintendent och afled i Stockholm d. 22 Febr. 1824. -- P. hade genom resor utbildat sig till arkitekt och var den förste, som i Sverige införde trädgårdsanläggningar i engelsk stil. Hans verksamhet inskränkte sig också hufvudsakligen till dylika. Så anlade han parken vid Haga och en del af Drottningholms park. För öfrigt gaf han ritning till några landthus: Listonhill å Djurgården, Säby i Östergötland, Wrangelsro i Halland o. s. v. -rn.