Pitcairn

Pitcairn [pi'tkärn], sydligaste ön bland Paumotu-öarna i Polynesien, 3,6 km. lång, 1,6 km. bred. I olikhet med andra öar i denna trakt saknar den korallref och uppstiger från djupet med branta, skrofliga klippor af svart basaltlava. Ingen ankargrund finnes utom på en bank vid öns vestra ände; och äfven det bästa af öns tre landningsställen -- Bounty bay på norra kusten -- är farligt till följd af den våldsamma, bränningen. Inga källor finnas. Vegetationen är rik. Batater, som bilda befolkningens hufvudföda, bananer, jams, taro och ananas m. fl. växa ymnigt, men hvarken brödfruktträdet eller kokospalmen, som införts af nybyggarna, vill trifvas väl. Säd kan ej odlas för råttornas skull. Ön upptäcktes af Carteret 1767 och var då obebodd, men anträffade stenyxor, rester af huggna stenpelare, liknande dem på Påskön, samt menniskoskelett visa, att den förut varit bebodd. För sin nuvarande befolkning har ön att tacka ett brott. Under ledning af styrmannen Fletcher Christian gjorde besättningen på ett engelskt fartyg Bounty i närheten af Tongaöarna i April 1789 myteri mot sin kapten Bligh (se denne) samt utsatte honom och 18 andra i en båt, hvarefter en del af den öfriga besättningen (ledaren och 8 andra engelsmän, jämte 6 män och 12 qvinnor från Tahiti) i Jan. 1790 landsteg på P. och uppbrände Bounty. Förräderi, mord och dryckenskap utmärkte de första åren af koloniens tillvaro, så att år 1800 endast en man fanns vid lif, nämligen Alex. Smith (senare kallad John Adams). Under tiden hade ett yngre slägte växt upp, som under Smiths ledning bildade ett fullkomligt patriarkaliskt samhälle, utmärkt genom arbetsamhet, sederenhet och religiositet. Kolonien var obekant för den yttre verlden ända till 1808, då den påträffades af ett amerikanskt fartyg. Sedermera besöktes den af flere engelska fartyg och erhöll åtskilligt understöd af britiska regeringen. Efter Adams' död (1829) öfvertog John Nobbs, som efter ett äfventyrligt lif kommit till ön 1828, ledningen af kolonien. Af fruktan för torka flyttade öboarna 1830 -- då uppgående till 87 pers. -- till Tahiti, men återvände redan 1831 till sin ö. Då britiska regeringen befarade, att ön ej skulle kunna lemna den växande befolkningen tillräcklig näring, lät den 1856 öfverföra hela befolkningen, 194 pers., till Norfolk; men redan 1858 återvände två familjer till P., och deras exempel har sedan följts af andra, så att kolonien i April 1881 räknade 96 pers.