Pligt, filos., handling såvidt den fordras af sedelagen. Denna fordran afser viljans beskaffenhet och ingenting annat: den, som med sann energi vill det goda, han fyller sin pligt, äfven om resultaten af hans görande och låtande ej skulle svara mot hans goda vilja. -- Inom etikens historia är Kant den förste, som gjort pligten till ett egentligt etiskt grundbegrepp. Denne etikens reformator utgick från pligtens faktum, och hela hans etik blef i sjelfva verket en pligtlära. Med mycken skärpa skilde Kant i sjelfva utgångspunkten för hela sin etik mellan en handling af pligt och en, låt vara pligtenlig, handling af böjelse. Endast den förra -- framhöll han -- eger sedligt värde, men detta i och genom sig sjelf, såsom viljeyttring, ej genom det, som den verkar eller åstadkommer. Den verkliga pligtuppfyllelsens enda motiv är ren aktning för sedelagens obetingade giltighet. Men om Kant sålunda utgick från pligtens faktum och gjorde dettas förklaring till sin uppgift, så framhöll han å andra sidan, att detta faktum är gifvet uteslutande i vårt medvetande om hvad som bör vara. Deraf följer dock ej, att vårt verkliga handlande skulle dermed öfverensstämma. Pligtens faktum står lika fast, äfven om dess fordran aldrig af menniskan blifvit uppfylld. Kants sedliga grundåskådning lider emellertid af vissa ensidigheter, som hänga tillsammans med hans allmänna ståndpunkt. Hans uppfattning af pligten är negativ och formel. -- Schleiermacher samt de svenske tänkarna Biberg, Boström och Sahlin hafva närmare utredt pligtens betydelse för sedligheten. De hafva ådagalagt, att pligten är en väsentlig sida i det sedliga lifvets funktion, jämnställd med andra sidor: dygden eller sjelfva viljeriktningen och det förverkligade sedligt goda (opus morale), samt med dem absolut samstämmig såsom en annan sida af i grunden samma sak. Vidare hafva de ock fäst uppmärksamheten derpå att funktionen måste hänvisa på en förmåga, hvilken i fråga om pligten just är sjelfva sedelagen, eller menniskans eget sanna väsende såsom lag för hennes handlingssätt. I sammanhang dermed har särskildt Boström betonat nödvändigheten af ett i egentlig mening personligt innehåll i pligtbudet, till hvars fasthållande hans personliga verldsåsigt i det hela erbjöd honom möjlighet. -- Man har på flere sätt sökt indela menniskans pligter. Många bland dessa indelningar hafva dock egentligen endast haft betydelse för särskilda system under de förutsättningar, på hvilka dessa hvilat. Den vigtigaste och vanligast förekommande indelningen är den i pligten mot Gud, oss sjelfva och vår nästa. Schleiermacher har emellertid fäst uppmärksamheten på den tvetydighet, som i detta sammanhang vidlåder ordet »mot», hvilket kan beteckna dels verksamhetsobjektet, dels sjelfva det förpligtade väsendet. Man tyckes följaktligen på denna väg ledas fram till tvänne indelningar ur olika synpunkter (till kodivisioner). Gud kan dock tydligen ej för menniskan vara ett verksamhetsobjekt, som genom hennes handlingar skulle röna inverkan. Endast sitt eget förhållande till honom kan menniskan förändra, m. a. o. sig sjelf i sitt förhållande till honom. Å andra sidan kan ej häller någon annan menniska, som blott individ betraktad, ålägga henne någon pligt. Strängt taget, är det endast menniskans eget osinliga väsende, som kan förpligta henne, ehuru visserligen detta väsende, enär det lefver i Gud och andra personliga väsenden, af henne kräfver subordination under Gud och de menskliga samhällenas lagar. Rätteligen bör man derför indela pligterna dels uti individualitets-, socialitets- och religiositetspligter, dels i pligter i förhållande till vår egen lägre sida (sinligheten), till andra menniskor och till Gud. Båda indelningarna sammanfalla ej. Fasthällre kan af dem bildas hvad man kallar en klassifikation. Så t. ex. om man tänker på våra pligter i förhållande till andra, kan detta förhållande betraktas såsom egande rum mellan individer dels såsom sådana (individualitetspligter), dels som medlemmar af samma mer eller mindre omfattande menskliga samhällen (socialitetspligter), dels äntligen såsom medlemmar af Guds eviga rike och »barn af samma fader» (religiositetspligter). Dessa skilnader finnas dock endast i abstraktionen. I den konkreta verkligheten gäller, att i hvarje pligt hela det sedliga lifvet är närvarande. Den ena eller andra sidan må då i ett fall mer eller mindre bestämdt framträda. Ingen kan helt och hållet saknas; hvarje i det verkliga lifvet förefintlig pligt är, fullständigt betraktad, fordrad ur alla dessa synpunkter. Om menniskan t. ex. ej ställer sina egna krafter i sin högre naturs tjenst, kan hon vara en värdig medlem hvarken af ett jordiskt samhälle eller af det himmelska riket. En annan, likaledes mycket vanlig pligtindelning är uti negativa (förbjudande) och positiva (befallande). Dervid är att märka, att denna indelning utgår från en mindre väsentlig sida. Sedelagen är väsentligen befallande, och om den förbjuder något, sker detta på grund deraf att den befaller något annat. Endast på en lägre sedlig ståndpunkt framstå för menniskan hennes pligter såsom i första rummet negativa (såsom förbud). Äfven har man indelat pligterna i fullkomliga och ofullkomliga. Slutligen har man någon gång talat om skilnaden mellan omedelbara pligter (som afse sjelfva det sedliga ändamålet) och medelbara (som afse medlen för detta). -- Se vidare nästa artikel. L. H. Å.
Nordisk familjebok · första upplagan
Pligt
Ämne: Filosofiska begrepp och riktningar · Filosofi, religion och bibeln
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1395–1397 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗