Polignac [pålinja'ck], fransk adlig ätt, som har sitt namn efter slottet Polignac i Velay (dep. Haute-Loire). Den förste af ätten, som vann historisk ryktbarhet, var 1. Melchior de P., diplomat, kardinal, f. 1661. Såsom yngre son bestämdes han för det andliga ståndet, blef redan vid unga år abbé, användes vid Ludvig XIV:s underhandlingar med påfven Alexander VIII och sändes 1693 som Frankrikes ambassadör till Polen, der han efter konung Johan III Sobieskis död, 1696, förgäfves arbetade för att få prins Louis de Conti vald till konung af Polen. Trots denna motgång användes P. äfven sedermera till diplomatiska uppdrag, sändes 1712 till fredskongressen i Utrecht och var 1725--32 fransk ambassadör i Rom. Han utnämndes 1713 till kardinal och 1726 till ärkebiskop af Auch. P. gjorde sig fördelaktigt känd äfven som författare, vältalare och konstvän och invaldes 1704 i franska akademien. Hans stora diktverk Anti-Lucretius, hvari han från kristen ståndpunkt vederlägger Lucretius och den epikureiska filosofien, utgafs först 1745, efter hans död. Han afled 1742. -- 2. Jules, hertig de P. en sonson till den föregåendes äldre broder generallöjtnanten markis Scipion de P. (d. 1739), vann sina framgångar och sin ryktbarhet genom sin gemåls inflytande. Han gifte sig nämligen 1767 med Gabrielle Yolande Martine de Polastron, en vacker och intrigant qvinna, f. 1749, hvilken 1775 vann anställning vid hofvet och snart blef drottning Marie Antoinettes förtrognaste väninna och inflytelserikaste favorit. Familjen P. öfverhopades med gåfvor, förläningar, pensioner, ämbeten och gunstbevis. Mannen upphöjdes 1780 till hertig. Genom sin egennytta och sitt hat mot reformer ådrogo sig hertig de P. och hans gemål folkets hat och ansågo derför klokast att redan i Juli 1789, kort efter revolutionens början, emigrera från Frankrike, sålunda lemnande den kungliga familjen i sticket. Hertiginnan de P. afled i Wien 1793. Hennes gemål begaf sig sedermera till Ryssland, der han afled 1817. -- 3. Armand, hertig de P., den föregåendes äldste son, f. 1771, emigrerade 1789, deltog 1803 jämte sin broder (se P. 4) i Georges Cadoudals och Pichegrus sammansvärjning mot Napoleon Bonaparte. Bröderna arresterades i Paris i Febr. 1804, dömdes till döden, men kejsarinnan Josefinas förböner utverkade, att Napoleon mildrade domen till fängelsestraff. Först i början af 1814 återfingo de friheten. P. invaldes 1815 i deputeradekammaren och blef efter sin faders död (1817), då han ärfde hertigtiteln, medlem af pärskammaren. Ultrarojalist och klerikal, röstade han alltid med yttersta högern, emigrerade efter Julirevolutionen 1830, bosatte sig i Bajern, hvars konung upphöjde honom i ärftligt furstligt stånd, och afled 1847. -- 4. Jules Auguste Armand Marie, furst de P., f. 1780, den föregåendes broder, statsman, följde 1789 sina föräldrar i landsflykten, deltog jämte sin äldre broder (se P. 3) 1803 i Georges Cadoudals sammansvärjning. Ifrig rojalist och klerikal, upphöjdes han 1816 af Ludvig XVIII till pär och 1820 af påfven Pius VII till romersk furste. Han utnämndes 1823 till ambassadör i London. Gunstling och hemlig rådgifvare åt Karl X, utnämndes P., efter den moderata ministèren Martignacs fall, i Aug. 1829 till utrikesminister och konseljpresident. Genom sitt egenmäktiga och frihetsfientliga uppträdande råkade han snart i en våldsam konflikt med deputeradekammaren, som, då den icke ville gifva efter, upplöstes d. 16 Maj 1830. Då de nya valen helt och hållet utföllo till fördel för oppositionen, öfvertalade P. Karl X att underteckna fem kungliga förordningar, de s. k. Juli-ordonnanserna, hvarigenom i öppen strid med konstitutionen tryckfriheten betydligt inskränktes, den nyvalda deputeradekammaren upplöstes, innan den ännu sammanträdt, och vallagen ändrades i reaktionär riktning. Detta författningsbrott väckte i Paris en storm af vrede. Folket grep till vapen. P., som icke låtit vidtaga några försigtighetsmått, visade sig alldeles oduglig att kufva den revolutionära rörelsen, som hans dumdristiga kränkning af lagarna kallat till lif. Efter tre dagars (27--29 Juli) hjeltemodiga gatustrider segrade folket, och de af marskalk Marmont anförda trupperna måste utrymma Paris. P., som äfvenledes lemnat Paris och begifvit sig till Saint-Cloud, der Karl X vistades, kunde nu ej längre dölja sakernas verkliga läge för den gamle konungen, utan inlemnade sin afskedsansökan. Förgäfves återkallade Karl X Juli-ordonnanserna: Juli-revolutionen störtade icke blott P:s ministèr, utan äfven det legitima konungadömet i Frankrike. P. arresterades i Saint-Lô d. 15 Aug. och fördes till Vincennes. Af pärsdomstolen dömdes han d. 21 Dec. 1830 till lifstidsfängelse, men återfick friheten genom amnestien d. 29 Nov. 1836. Under sin fångenskap på slottet Ham, utgaf han 1832 skriften Considérations politiques. Nästan alldeles bortglömd afled han i Paris 1847. Hans äldste son, Jules Armand Jean Melchior, hertig de P., f. 1817, är nu (1888) ättens hufvudman och bosatt i Paris. E. W.
Nordisk familjebok · första upplagan
Polignac
Ämne: Furstehus och adelsätter · Kejsare, kungar, drottningar och furstehus
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1495–1496 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗