Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Polykleitos

Ämne: Grekiska bildhuggare · Bildhuggare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 1538 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Polykleitos (Lat. Polycletus), grekisk bildhuggare från Sikyon på Peloponnesos, mest verksam i Argos, var en yngre samtida till Fidias (slutet af 5:te årh. f. Kr.). Hans konst utgör höjdpunkten af den peloponnesiska plastikens utveckling under blomstringstiden, riktad som denna plastik var på en konstnärligt utbildad naturalism med starkare böjelse för framställning af menniskokroppens skönhet än att skapa gudaideal. P., som fastställde en »kanon», eller mönsterbild, för den gymnastiskt utbildade ynglingakroppens former, utförde efter detta rättesnöre flere figurer, såsom Doryforos (spjutbäraren), hvilken man velat återfinna i en flerstädes (Neapel och Rom) förekommande återgifning, Diadumenos (en yngling, som knyter en bindel om hufvudet) hvilken antages vara efterbildad i en stod, befintlig i British museum (London), samt en berömd Apoxyomenos (atlet, som med skrapan renar sig från brottningsplatsens dam). Dessutom veta vi genom traditionen, att han i täflan med Fidias, Kresilas och Fradmon utförde en Amazon, och att han besegrade sina medtäflare. Man förmodar, att denna stod finnes efterbildad i ett par exemplar, det ena i Vatikanen (Braccio nuovo), det andra i Berlin. Dessa figurer prisades för sin elastiska hållning, som särskildt berodde derpå att P., enligt de gamles berättelse, var den förste, som ställde sina bilder hvilande på ena benet, medan det andra, lätt krökt, framsköts eller följde efter i steget. Slutligen utbildade och fastställde han äfven ett gudaideal, nämligen Hera (Juno), genom den kolossala staty af gudinnan, som han utförde i guld och elfenben för hennes tempel i Argos (efter 423). Länge ansågs det berömda Junohufvudet i Villa Ludovisi i Rom såsom det verk, hvilket gaf en föreställning om P:s Hera, och Göthes entusiasm för »Juno Ludovisi» är bekant. Numera anses hon dock med rätta vara för vek i uttrycket, sedan den tyske arkeologen Brunn påpekat ett i Neapels museum befintligt hufvud, hvars strängare drag och skarpare form närmare torde motsvara den äldre tidens stil. C. R. N.