Porthan, Henrik Gabriel, finsk universitetslärare och forskare, föddes å Viitasaari prestgård i Tavastland d. 9 Nov. 1739. Han blef student i Åbo 1754, promoverades 1760 till filos. mag. och kallades 1762 till docent i vältaligheten, sedan han utgifvit en disputation Revelationi quid debeat philosophia nostra. P. utnämndes 1764 till universitetsbibliotekarie, men måste fortfarande bereda sig inkomster genom privatlektioner och undervisning vid en af honom jämte några vänner inrättad enskild läroanstalt, tills han 1777 befordrades till eloqventiae professor, hvilken plats han innehade till sin död. Endast en gång företog han en studieresa till utlandet, nämligen 1779, då han besökte norra Tysklands mest betydande universitetsstäder och derefter, mot slutet af året, öfver Köpenhamn återvände till hemlandet. Han erhöll 1802 kansliråds titel och afled ogift d. 16 Mars 1804 i Åbo. Hans staty, modellerad af Sjöstrand, aftäcktes derstädes 1864. -- P. upprätthöll såsom innehafvare af eloqventiae professuren den riktning, som företrädaren H. Hassel gifvit åt de latinska språkstudierna vid universitetet, men hans akademiska lärareverksamhet inskränkte sig dock ej till det område, som för hans egen professur var utstakadt. Han behandlade, i synnerhet i enskilda föreläsningar, andra lärdomsgrenar, när hälst sådant genom brist på lärarekrafter vid universitetet syntes vara nödigt. Lärdomshistorien, filosofien och historien voro ofta ämnen för hans föredrag. I samband med sitt hufvudämne upptog han arkeologien och numismatiken; äfven grekiskan ingick, i synnerhet i början af hans föreläsareverksamhet, i hans kurser. För att göra den akademiska ungdomen bekant med hvad som utom hemlandet inträffade, plägade han t. o. m. om lördagarna uppläsa och kommentera de under veckan ankomna tidningarna. Hans föreläsningar gjorde ett så mycket lifligare intryck, som de voro kryddade med träffande anmärkningar och anekdoter, i hvilka hans mångsidiga lärdom och rika minne kommo i dagen. Sålunda blef P. den inflytelserikaste bland alla lärare, som någonsin verkat vid det finska universitetet. Särskildt bör det inflytande han såsom lärare i de filosofiska disciplinerna utöfvade ihågkommas. Anhängare af en eklektisk popularfilosofi, som enligt Lockes system uteslutande stödde sig på erfarenhetens vittnesbörd och i sina moraliska konseqvenser ledde till en evdemonistisk uppfattning, bekämpade han med skärpa den nya, kantska filosofien, som redan genom Kants och hans lärjungars dunkla framställningssätt syntes honom afskräckande. Ehuru han endast sällan uppträdde såsom filosofisk skriftställare, lyckades han genom sina föreläsningar för lång tid utestänga den kantska filosofien från Åbo universitet. Jämte denna omfattande lärareverksamhet handhade P. flere andra värf i universitetets tjenst. Äfven sedan han afgått från sin plats såsom universitetsbibliotekarie skötte han gång efter annan såsom vikarie bibliotekariens åligganden och följde alltid med uppmärksamt öga universitetsbibliotekets utveckling. Sitt enskilda bibliotek öfverlemnade han genom testamente till den allmänna samlingen. Han grundlade universitetets myntkabinett. Universitetets invecklade ekonomiska angelägenheter omfattades af honom med lifligt intresse. Derom vittna bl. a. hans Bref till M. Calonius 1791--1800 (utg. af V. Lagus, 1886), i hvilka frågor rörande universitetets ekonomi oaflåtligt behandlas. Till den nya universitetsbyggnaden, hvars grundsten 1802 lades, bidrog han genom att jämte andra insamla en byggnadsfond och genom att med hela sitt inflytande påskynda företaget.
Medan P:s lärareverksamhet omfattade flere olika vetenskapsgrenar, var hans forskningsarbete nästan uteslutande egnadt åt Finland, dess forntid, språk, literatur och geografi. Såsom biblioteksamanuens och bibliotekarie hade han gjort sig förtrogen med allt hvad literaturen kunde meddela om Finland, och oaflåtligt var han sysselsatt med att insamla nya notiser, hvarvid bl. a. de gång efter annan i och för inspektion af akademiens hemman företagna resorna i landet voro honom till nytta. Den första frukten af dessa studier var afhandlingen De poesi fennica (utg. i disputationer 1766--78, men icke afslutad), der han för första gången redogör för den finska runopoesiens egendomliga skaplynne och olika arter, belysande framställningen med utdrag ur tryckta eller ännu på folkets läppar lefvande sånger. Hans senare forskningar rörande finnarnas mytologi och språk kommo till ej ringa del hans lärjungar till godo, bland hvilka Ganander och Lencqvist väsentligen stödde sig på af honom meddeladt material. Sjelf började han behandla det finska språkets grammatik i afhandlingen De prcecipuis dialectis linguae fennicae (1801), hvaraf dock endast en disputationsdel utkom. Medan P. på detta område var en vågbrytare, som angaf den riktning, i hvilken efterföljarena skulle gå, var han i tillfälle att framlägga rikare och mognare frukter på den finska häfdaforskningens fält. Det finska universitetsbibliotekets öden skildrade han i Dissertatio historiam bibliothecae regiae academiae aboensis exponens, som med »Appendix» utkom i 25 disputationer (1771--95). Hans hufvudverk i Finlands historia, M. Pauli Juusten Chronicon episcoporum finlandensium annotationibus et sylloge monumentorum illustratum (utg. 1784--1800 i 56 disputationer), är visserligen en ny uppl. af Juustens biskopskrönika, men svällde ut ansenligt genom P:s noter och kommentarier. P. utvecklade der hela sin historiska lärdom och meddelade en mängd för Finlands historia vigtiga urkunder, hvarigenom denna disputatiorisserie blef en hufvudkälla för Finlands äldre, i synnerhet kyrkliga, historia intill senare hälften af 1500-talet. Åren 1796--1801 utgaf P. i disputationer ett supplement till Celses »Bullarium» under titeln Ad recensionem Bullarii romano-sveogothici, a nob. a Celse editam, accessio. Likaså var det i disputationer, som han under namn af Sylloge monumentorum ad illustrandam historiam fennicam pertinentium (1802--04) publicerade en med god urskilning sammanställd samling af de vigtigaste urkunder rörande Finlands medeltidshistoria. P:s förtjenst såsom historiker ligger såväl deri att han var den förste, som fattade Finlands historia såsom ett sjelfständigt forskningsområde, som deri att han samlade och noggrant granskade det hufvudsakliga materialet för Finlands medeltidshistoria. Af bristen på tillgångar blef P. tvungen att välja disputationsformen och att framlägga sin lärdom i latinsk drägt samt i noter och t. o. m. noter till noterna, hvilket i synnerhet i hans »Chronicon» försvårar läsningen. Han hade i öfrigt mera anlag för det skarpsinniga forskningsarbetet än för att i öfversigtlig, berättande form framlägga sina resultat. Hans inträdestal i Vitt., hist. o. ant. akademien, Anmärkningar rörande finska folkets läge och tillstånd vid den tiden, när det först lades under svenska kronans vissa och varaktiga välde (1788) är i formelt hänseende afrundadt, men andra smärre afhandlingar, såsom De bircarlis (1786, 89), De antiqva gente qvenorum (1788), Finlands historia under kon. Christiern II:s regering (1800) m. fl., äro i detta afseende mindre fulländade. Hans uppfattning af den katolska kyrkans historiska rol är i viss mån begränsad, i det att han från sin rationalistiska ståndpunkt betecknar mångfaldiga af hennes sedvanor såsom endast vidskepelse; men den pietet, hvarmed han omfattar förgångna tiders personligheter, hindrar honom dock från att ensidigt bedöma den katolska kyrkans representanter i Finland. -- Under resor och genom brefvexling hade P. insamlat ett rikligt förråd af notiser om Finlands geografi, hvilka han för det mesta icke sjelf publicerade, utan meddelade andra för att tillgodogöras i deras arbeten. Sålunda granskade och omredigerade han de Finland rörande kapitlen i den 1795 utgifna upplagan af Tunelds geografi, som för den geografiska kunskapen om Finland blef af bestående värde. Äfven lemnade han bidrag till de finska kartorna i Hermelins kartverk.
P. var 1770 en af stiftarna af »Aurora-förbundet» och var hufvudredaktör för det veckoblad, som af detsamma publicerades under namn af »Tidningar, utgifna af ett sällskap i Åbo». Sedan företaget 1771--78 fortgått, men derefter blifvit af brutet, återupptog han det 1782 och medverkade, äfven sedan hufvudledningen öfvergått i andra händer. Hans egna bidrag utgjordes af historiska uppsatser och aktstycken, ekonomiska och moraliska betraktelser m. m. Han verkade der äfven såsom granskare af inlemnade poetiska stycken, t. ex. Franzéns, J. Tengströms m. fl. Sjelf författade han tal i versform, vanligen på latin, men någon gång äfven på svenska, i synnerhet vid festliga akademiska tillfällen. Ett försök att 1803 grundlägga en lärd tidning med mera omfattande plan misslyckades, ty publikationen som under namn af »Litteratur tidning» begynte utkomma, måste snart till följd af regeringens förbud upphöra. De vigtigaste af P:s skrifter äro samlade i Henrici Gabrielis Porthan opera selecta, utgifna af »Finska litteratursällskapet» i 5 dlr 1859--73 genom S. G. Elmgren och Aug. Schauman.
Sträfvanden, som afsågo Finlands väl, kunde räkna på P:s understöd och medverkan, äfven då de lågo inom det rent praktiska lifvets område. Han deltog visserligen icke i Finska hushållningssällskapets grundläggning, men blef snart en af dess verksammaste medlemmar. År 1799 utnämndes han till medlem af den då tillsatta finska Strömrensningsdirektionen. -- Att märka, är att hans finska patriotism icke stod i någon motsats till hans ställning såsom lojal svensk medborgare. Finland var föremålet för hans forskningar och hans verksamhet, men han älskade tillika Sverige med dess gamla samhällsskick, dess folkfrihet och starka konungamakt. Med vemod blickade han, såsom af hans bref framgår, mot framtiden, anande att föreningen emellan Sverige och Finland inom kort skulle brytas. Han bedömde derför också med den största stränghet G. M. Sprengtportens företag. Jfr J. Tengströms latinska tal vid universitetets minnesfest öfver P. d. 23 Nov. 1804 (tr. 1821) samt J. Tengström: »Chronologiska förteckningar och anteckningar», F. M. Franzén: »Minne af kansli-rådet H. G. Porthan» (i Sv. akadis handl., del 20, 1843) och G. Rein: »Henrik Gabriel Porthan» (1864). M. G. S.