Potemkin [patjå'mkin], Grigorij Aleksandrovitj, furst P., rysk hofman, krigare och statsman, föddes på ett gods vid Smolensk d. 17 Sept. 1736 (1739?) och var son till en obetydlig adelsman. Till följd af sin fattigdom bestämdes P. till kyrkans tjenst och studerade vid universitetet i Moskva, men visade föga böjelse för det andliga ståndet och ingick 1754 som soldat i gardet, hvarest hans atletiska kropp var bättre på sin plats. Vid 1762 års revolution, då kejsarinnan Katarina störtade sin gemål Peter III, slöt P. sig till Katarinas parti och blef af henne bemärkt. Han gjordes då till officer och kammarjunkare samt erhöll stora gods. Efter en tids tjenstgöring vid ambassaden i Stockholm blef han kammarherre och Katarinas älskare, men råkade derigenom i fiendskap med Alexej Orlov, som lyckades genomdrifva, att P. sändes till den mot Turkiet opererande armén. Detta skaffade honom utan hans förtjenst generalmajors rang. 1774 återkom han till hofvet, hvarest Orlov en dag slog ut hans ena öga, men der han snart blef Katarinas mäktigaste älskare och formligen öfverhöljdes med utmärkelser, gods och guld. Han erhöll de högsta ordnarna, blef general en chef, generaladjutant och generalguvernör i Azov och Nya Ryssland samt vice president i krigskollegium och ledde den bedårade kejsarinnan, mot hvilken han var ömsom servil, ömsom brutal. Ty P. var en sällsam blandning af snille och cynism, af bildning och råhet, af europeisk kultur och asiatiskt barbari, en karakter af så motsatta egenskaper, att omdömet om honom blir helt olika, alltefter som man fäster blicken mer på den ena eller andra sidan af hans person. Äregirig och hersklysten utan gräns, fick han rikt tillfälle att tillfredsställa dessa lidelser. Man kan dock ej påstå, att han alltid så väl använde sin ställning och sin begåfning. Derför blir totalintrycket af honom, att han var mera en äfventyrare och lyckoriddare, än statsman och hjelte. Hans inflytande var emellertid mycket stort, större än någon annans af Katarinas gunstlingar, särskildt under åren 1774--79, men äfven sedermera. Detta berodde helt och hållet på Katarinas bevågenhet och oinskränkta förtroende till honom. Hon uttalar gång på gång i sina bref den största beundran öfver hans goda hufvud, hans skönhet, hans rikedom på idéer. Hon kallar honom en af tidehvarfvets största och originellaste personligheter. År 1775 blef han rysk grefve; 1776 gjorde Josef II honom till tysk riksfurste, och äfven Europas andra monarker öfverhopade honom med utmärkelser. 1783 blef han generalguvernör i sydöstra Ryssland, 1784 generalfältmarskalk, president i krigskollegiet och storamiral på Svarta hafvet. I dessa ämbeten utöfvade han ett stort inflytande på Rysslands politik gent emot Turkiet och yrkade häftigt på ytterligare eröfringar från denna makt. Han genomdref Krims ockupering och russifierande samt erhöll derför hedersnamnet »Tauriern» (Chersonesus taurica var Krims forna namn) och det lysande s. k. Tauriska palatset i Petersburg. Då kriget med Turkiet 1787 utbröt, blef P. öfverbefälhafvare samt stormade Otjakov, men lemnade befälet, då han vunnit de utmärkelser, som han ännu eftersträfvade. Ehuru han under de senare åren af sin lefnad vanligen vistades i södra Ryssland, besökte han ofta Petersburg och förstod att ända till sin död bibehålla kejsarinnans vänskap och förtroende. Budet om hans död, hvilken inträffade vid Nikolajev d. 15 Okt 1791, gjorde Katarina sjelf sjuk. P. efterlemnade, trots sitt praktfulla lefnadssätt, en förmögenhet af öfver 100 mill. rubel. J. Fr. N.
Nordisk familjebok · första upplagan
Potemkin
Ämne: Ryska statsmän, adelsätter och revolutionärer · Ryssar och ryska personer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 114–115 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗