Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Potocki

Ämne: Rysk historia och furstesläkter · Ryssland: geografi, folk och historia

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 122–123 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Potocki [påtå'tski], polsk greflig familj, hvars stamgods Potok låg i det forna vojevodskapet Krakov. 1. Jozef P., grefve, krigare, stod först på konung Augusts sida under nordiska kriget, men började med sin slägt närma sig Karl XII redan 1702 och trädde 1704 afgjordt på den af Karl till Polens tron förhjelpte Stanislaus Leszczynskis sida. P. anförde med framgång flere ströfkårer, slog sachsarna vid Jaroslav 1705 och litaverna vid Olita 1706, men bär till en del skulden för nederlaget vid Kalisz s. å. I Okt. 1709 begaf han sig till Karl XII i Bender och tjenade honom sedermera i diplomatiska beskickningar. -- 2. Stanislaw Felix P. af Tulczyn (på polska Szczensny), grefve, storfältherre, f. omkr. 1750, tillhörde »hetmanlinien» af familjen, så kallad, emedan den i forna tider innehaft hetmansämbete. Hans fader, Franciszek Salczy P., vojevod af Kiev, hade varit en hufvudman för »patrioterna» vid tiden för Polens första delning. Vid faderns död, 1773, ärfde P. hans ofantliga gods och höll på dem ett furstligt hof. Han var en motsatsernas man: än passioneradt verksam, än dådlös och slapp. Personligt svärmeri för Katarina II och harmen öfver att hafva blifvit förbigången vid valet af landtmarskalk 1788 förde honom i Rysslands armar. I Wien inledde han de underhandlingar, som 1792 förde till konfederationen i Targowica, under Rysslands skydd riktad emot Polens nya författning af 1791. Polens andra delning blef denna konfederations resultat. Vid Polens resning 1794 flydde P., dömdes till döden, men Suvorovs segrar och Katarinas gunst skaffade honom egendomar och höga värdigheter åter. P. drog sig derefter tillbaka till sina gods i Ukrajna och dog 1805 på slottet Zofijowka, som han med fabelaktig lyx skapat till ära åt sin gemål, den undersköna Zofia Potocka. -- 3. Ignacy P., grefve, stormarskalk af Litaven, den föregåendes kusin, tillhörde slägtens »primaslinie» och var Felix P:s politiske motståndare. P., född 1751, stod redan 1788 i spetsen för det fosterländska reformpartiet. Hans verk var till stor del konstitutionen af d. 3 Maj 1791. Under befrielsekriget 1794 var han öfverhufvud för Polens politik, men föll i de segrande ryssarnas våld, fördes till Schlüsselburg och frigafs först 1796. Efter den tiden lefde han på sina gods i Galizien, tills Napoleons polska politik väckte hans förhoppningar och åter kallade honom till politisk verksamhet. I spetsen för ombuden från hertigdömet Varsjav begaf han sig till Napoleon i Wien, men afled der d. 30 Aug. 1809. -- 4. Stanislaw Kostka P., grefve, f. 1757 (1752), d. 1821, var den förres broder och förnämste medhjelpare i befrielseverket samt utnämndes 1815 efter Polens förening med Ryssland till kyrkooch undervisningsminister. Han visade sig som en framstående estetiker i sin bearbetning af Winckelmanns konsthistoria (1815) och i sitt arbete öfver vältalighet och stil (s. å.). -- P:s broder Jérzy (Georg), starost af Tlumacz, var 1789--97 envoyé vid hofvet i Stockholm. -- 5. Jan P., grefve, f. 1761, d. 1815, intager en af de främsta platserna bland slaviska historieforskare. I flere arbeten -- hvilka han lät utgå i upplagor på blott 100 exemplar -- samlade han material till eller bearbetade sjelf de östeuropeiska folkens historia. Af hans verk, som alla skrefvos på franska, må nämnas Fragments historiques et géographiques sur la Scythie, la Sarmatie et les slaves (1796). -- 6. Alfred P., grefve, österrikisk statsman, f. 1817, var åkerbruksminister 1867--70, ministerpresident April 1870--Febr. 1871 och ståthållare i Galizien 1875--83.