Prisma

Prisma, Grek. 1. Matem., en polyeder, som begränsas af två med hvarandra parallella och kongruenta polygoner, med ett godtyckligt antal sidor, samt af parallelogrammer, hvilkas antal är lika stort som polygonernas sidotal. Polygonerna kallas prismans baser, parallelogrammerna dess sidor. Med höjden förstås vinkelräta afståndet mellan baserna. Alltefter som polygonerna äro trianglar, fyrhörningar o. s. v., kallas prisman tresidig, fyrsidig o. s. v. Äro parallelogrammerna rätvinkliga, kallas prisman rät l. rätvinklig, eljest sned. Prismans volym är lika med produkten af ena basen och höjden. -- 2. Fys., en genomskinlig kropp, som på tvänne sidor är begränsad af plan, hvilka göra en vinkel med hvarandra. Om ABC föreställer genomskärningen af en prisma, omgifven med luft eller något annat ämne, som i optiskt afseende är mindre tätt, än det ämne, af hvilket prisman är förfärdigad, och om en stråle homogent ljus, O D, infaller mot sidan AB, brytes strålen vid D och K samt utgår i riktningen K H, så att ett öga i H tycker sig se ljuset komma från O'. Skärningslinien A mellan prismans sidor kallas dess kant, den motstående gränsytan BC prismans bas samt vinkeln mellan sidoytorna, BAC, brytningsvinkel. Vinkeln OEO' kallas strålens afvikning (se Deviation). Ett föremål, som betraktas genom en dylik prisma, synes således, när prismans kant är vänd uppåt, höjdt öfver, och, när dess kant är vänd nedåt, sänkt under sitt verkliga läge. Storleken af ljusstrålens afvikning beror på prismans ljusbrytande förmåga, på brytningsvinkeln och på strålens infallsvinkel, ODB. Afvikningen varder minst, när man vrider prisman så, att den utgående strålen gör med sidan AC en vinkel CKH, som är lika stor med infallsvinkeln. Om den infallande ljusstrålen icke är homogen, är afvikningen äfven beroende på våglängden, så att de olika färgerna i strålen afvika olika mycket, och spridning (se Dispersion) uppstår. Prismer användas bl. a. till att bestämma kroppars brytningsförhållanden. Cauchy har uppställt följande eqvation mellan brytningsförhållandet n_λ, för en viss färg och denna färgs våglängd λ:

n_λ = α + α₂/λ

der α₁ och α₂ äro för hvarje ämne konstanta tal och α₁ således den af våglängden oberoende delen af brytningsförhållandet, hvilken användes i st. f. n_λ då man ej vill taga spridningen med i räkningen. Ett ämnes brytningsförhållande angifves antingen för hvarje af de i spektrum förekommande vigtigaste fraunhoferska linierna eller ock endast för linien E, det s. k. medelbrytningsförhållandet. -- Vid undersökning af fasta kroppars brytningsförhållanden bildar man en prisma af det ämne, som skall undersökas. Vätskor och gaser innesluter man i ihåliga prismer med sidor af planparallella glasplattor. Alldenstund ljuset ej brytes, då det går genom en planparallel platta, måste den afvikning, som iakttages vid ljusets gång genom en sådan hålprisma, bero endast på beskaffenheten af den vätska eller gas, som fyller hålrummet och intager samma form som detsamma. Brytningsförhållandet n beräknas efter formeln

sin D + g
--------------
2 n = ------------------------ , sin g
----
2

der D är den minsta afvikningcn och g prismans kantvinkel. D och g bestämmas med tillhjelp af en goniometer eller ett särskildt för detta ändamål konstrueradt vinkelmätningsinstrument, kalladt spektrometer l. optisk teodolit. Hvad vätskors och gasers brytningsförhållanden beträffar, har man trott sig finna, att för ett och samma ämne den specifika brytningsförmågan, n - 1 / d (der n är brytningsförhållandet och d ämnets täthet), är i det närmaste konstant och således oberoende af tryck- och temperaturförändringar. -- Man sammansätter ofta flere prismer till prismasystem antingen för att få prismasystem utan spridning, akromatiska prismer (se Akromatism), eller för att få prismasystem, som ej bryta medelstrålen. Med de senare kan man se det bildade spektret direkt, och de kallas derför stundom prismer »à vision directe».» 1. G. E. 2. A. Bi-n.