Privilegier (Lat. privilegia), undantagslagar, som kunna dels innebära företrädesrättigheter (beneficia legis, privilegia gratuita), dels medföra en sämre rättsställning, än den allmänna medborgerliga (privilegia onerosa, pr. odiosa), t. ex. judarnas ställning i åtskilliga land (dessa undantagslagar böra skiljas från lagundantag, dispens); vidare de i sådana lagar grundade företrädesrättigheter, som tillhöra vissa individer eller medborgareklasser eller äro förbundna med vissa tings innehafvande eller viss verksamhets utöfning. Privilegielagstiftningen kan afse antingen för vissa individer gifna undantagslagar (privae leges) eller ock vissa intressens tillgodoseende (jus singulare). Med afseende på privilegiernas beskaffenhet kunna de vara privilegia personalia eller pr. realia, alltefter som den särskilda rättigheten tillkommer en bestämd person såsom sådan eller såsom innehafvare af ett bestämdt ting (res), hvarjämte äfven kunna förekomma pr. mixta (»blandade privilegier»), som tillkomma bestämda personer såsom innehafvare af ett ting, t. ex. vissa skattefriheter för prests egande gård i stad. Bland individuella privilegier må nämnas monopol och privilegium på en viss skrifts utgifning (t. ex. svenska Vetenskapsakademiens rätt att utgifva almanacken). De i privilegier grundade personliga och individuella företrädesrättigheter böra skiljas från de af regeringen eller hennes organ utfärdade koncessioner å näringars drifvande, hvilka ock, ehuru oegentligt, hafva benämnts privilegier. Till skilnad från dylika koncessioner har uttrycket privilegium exclusivum användts för betecknande af privilegium i egentlig mening. De vissa intressen tillgodoseende privilegierna hafva i allmänhet haft till syfte att främja det allmännas väl genom uppmuntran af medborgerlig verksamhet, vare sig det gällt offentlig verksamhet eller närings-, kultur- eller vissa nationalitetsintressen. Sådana särskilda förmåner, som till en början en och en i sänder förskaffat sig, blefvo med tiden allt fleres sak, till dess ett gemensamt klassintresse gjorde sig gällande. Derutur hafva utvecklat sig dels ortsprivilegier (t. ex. bergslagsprivilegier, lappmarkernas privilegier), dels ståndsprivilegier (dessa hafva i och för sin politiska betydelse ådragit sig den största uppmärksamheten).
De undantagslagar, som medfört privilegier, hafva ursprungligen utgått från konungens maktfullkomlighet. Denne har nämligen ansett sig kunna, der det allmännas väl sådant fordrat, uppkalla särskild allmännyttig verksamhet genom särskilda lagstiftningsåtgärder, sedan konungen och den privilegierade personen eller klassen gjort aftal om å ena sidan skyldigheter och å den andra rättigheter. Särskildt vid ståndsprivilegiernas tillkomst hafva sådana aftal visat sig verksamma. Ju ofullkomligare en stats organisation varit, dess bristfälligare och overksammare har den allmänna lagstiftningen äfven varit, till följd hvaraf man måst taga sin tillflykt till särskilda lagar, som regenten sjelfmyndigt utfärdat efter öfverenskommelse med de mäktigaste medborgareklasserna. Dessa tillförsäkrade sig dels vissa företrädesrättigheter i samhällsställning, i utgörande af allmän tjenst och beskattning, dels särskildt skydd för sådana rättigheter, som borde vara allas egendom. Ursprungligen motsvarade de åtagna förpligtelserna och de förlänade företrädesrättigheterna hvarandra, hvadan bestämmelserna i dessa särskilda lagar voro att anse endast såsom särskilda regler för tillämpningen af den i allmänna lagen innehållna rättsgrundsatsen, ej såsom afvikelser från det allmännas kraf på den enskilde medborgaren. I samma mån förhållandena ändrades i den riktning, att förpligtelserna ej kunde så, som sig borde, göras det allmänna tillgodo, qvarstodo emellertid företrädesrättigheterna, hvilka gåfvo sina innehafvare en särskild ställning. I den mån de särskilda ståndens privilegier visade sig såsom företrädesrättigheter, utan att uppbäras af motsvarande förpligtelser, lärde sig de öfrige medborgarena inse, att privilegier för vissa inneburo ett nedsättande af andras rätt. Man insåg äfven, att dylika rättigheter ej voro att anse såsom nådevedermälen, hvilka tillhörde konungens höghetsrättigheter, såsom förhållandet är med benådning och dispens. Man började inse privilegiernas egenskap af lagar, hvilkas bestämmande hör under statens lagstiftande makt, äfvensom det otillfredsställande deruti att dessa lagar kommo till stånd och undergingo förändring på ett särskildt sätt, nämligen genom aftal mellan konungen och den privilegierade. Till följd deraf har efter hand antagits såsom statsrättslig grundsats att hvad som rör privilegier likasom hvad som rör annan lag hänföres till lagstiftningen, hvadan privilegier kunna utfärdas icke af konungen allena, utan under samverkan med representationen. Som emellertid enligt sin verkan hvarje privilegium grundar en väl förvärfvad rätt för den privilegierade, så hafva de gifna privilegierna ansetts åtnjuta en särskild helgd, och derför anses hvarje godtycklig inskränkning af ett privilegium otillåten äfven å statsmaktens sida, så snart det icke förverkas från den privilegierades sida. Denna grundsats hindrar dock ej att privilegier ändras eller upphäfvas. då det allmänna bästa sådant fordrar. Huruvida detta bör ske mot ersättning eller utan sådan beror på privilegiets natur. Har det grundat en privaträttighet, bör ersättning ega rum, liksom fallet är, då andra välfångna privaträttigheter inskränkas eller upphäfvas. Faller privilegiet inom den offentliga rätten, kan dess upphörande åstadkommas i lagstiftningsväg dels genom utjämnande, så att hvad som utgjort privilegium blir allas egendom, t. ex. i allmänna medborgerliga rättigheters åtnjutande, dels genom omorganisation af de allmänna inrättningar eller ändring af de lagar, af hvilkas bibehållande i ett visst skick privilegiet betingas, t. ex. ståndsmedlemmars representationsrätt, rätt till ämbeten, städers rätt till vissa inkomster mot skyldighet till vissa anstalters upprätthållande.
I Sverige hafva privilegierna ingen gammal häfd. Kristofers från 1400-talet härrörande landslag (Konungabalken, kap. 2) tillförsäkrar andligt och verldsligt frälse åtnjutande af deras »privilegia och gamla frihet», hvilken försäkran motsvaras af åliggande för konungen enligt konungaeden att hålla samma deras frihet och privilegia (samma förpligtelse ålades konungen äfven i den ett årh. äldre Magnus Erikssons landslag, men ordet »privilegia» förekommer der icke). Dessa privilegier blefvo i medeltidens stadgar, recesser och förskrifningar utvidgade och närmare bestämda. Med reformationen upphörde de rättigheter, som tillhört katolska kyrkan, att gälla, men verldsliga frälsets privilegier bibehöllo sig. De afhandlas redan i Gustaf I:s konfirmation och privilegier för riksens råd och adel i Sverige af år 1526, hvilken urkund hufvudsakligen innehåller bestämmelser om adelns rätt till sakören. Den första kodifikationen af de adliga privilegierna innefattas i de af Johan III d. 9 Juli 1569 utfärdade privilegierna. Efter det nya sådana blifvit utfärdade d. 10 Juli 1594 af ungefär samma innehåll, utfärdades fullständiga privilegier för ridderskapet och adeln af Gustaf II Adolf d. 8 Okt. 1617. Under det 17:de årh. visar sig privilegielagstiftningen äfven inom andra områden. Lutherska kyrkans prestestånd utverkade för sig med biträde af de båda öfriga ofrälse stånden privilegier vid 1647 års riksdag, hvilka trycktes och utfärdades d. 28 Nov. 1650. Derjämte bör märkas, att näringslagstiftningen på dessa tider var ett slags privilegielagstiftning. Städers anläggning uppmuntrades genom beviljande af särskilda förmåner för dem och deras borgerskap. På dylikt sätt uppmuntrades bergsnäringen, hvarjämte för särskilda industrigrenar bildades mäktiga bolag, åt hvilka förlänades privilegier, och i samband dermed förlänades monopol för att förskaffa staten inkomster. Alla dessa undantagslagar utgingo från konungamakten och ansågos såsom konungens och det privilegierade ståndets eller den privilegierade personens ensak. Jämte utverkande af privilegier, der sådant med fördel lät sig göra, sökte hvarje riksstånd för sig skydda sina intressen och afhandlade med kronan om skydd för och främjande af dem, hvilket framkallade en särskild lagstiftning; resolutioner på ståndsbesvär. I den mån som öfriga medborgare lärde sig inse, att privilegier för vissa inneburo en inskränkning i andras berättigade anspråk, sökte man garantier mot privilegiers utfärdande. Redan i k. res. på städernas besvär 1680 utfäste Karl XI sig att upphäfva alla monopol och privilegierade kompanier, hvilket löfte i 1789 års försäkran till borgareståndet tog form af försäkran att inga monopol vidare skulle upplåtas. Bestämmelse derom infördes i 1809 års regeringsform § 60. I 1720 års R. F. § 49 bestämdes, att inga nya privilegier ett helt stånd angående fingo utgifvas utan samtliga ständernas vetskap och samtycke, och i 1723 års riksdagsordning § 13 stadgades, att resolutioner öfver särskilda stånds besvär ej finge utfärdas, så framt ej ständerna voro eniga derom. Det var också först efter det privilegierna undergått revision, som ridderskapets och adelns privilegier d. 16 Okt. 1723 med samtliga ståndens samtycke utfärdades. Dessa privilegier gälla ännu i de få delar, som icke af senare tids lagstiftning blifvit upphäfda eller ändrade. För presterskapet utfärdades särskilda privilegier samma dag, till stor del lika med de 1650 gifna. I § 51 af 1720 års R. F. tillades till försäkran om städernas bibehållande vid välfångna privilegier och rättigheter, att de må af riksens ständer efter tidernas omständigheter lämpas. Någon kodlfikation af borgerskapets eller städernas privilegier skedde icke, utan dessa privilegier äro att söka dels i de privilegier, som för hvarje stad särskildt utfärdats, dels i resolutionerna på städernas besvär, särskildt resolutionen af d. 16 Okt. 1723. I den »försäkran», som i samband med Förenings- och säkerhetsakten gafs till rikets borgerskap och städerna d. 23 Febr. 1789, äro hufvudmomenten sammanfattade. Hvad bondeståndet beträffar, utgjordes dess egentliga privilegium, då de öfriga ståndens rättigheter vid grundläggandet af Frihetstidens statsskick ordnades, af representationsrätt såsom ett af de 4 stånden. I öfrigt sammanföllo dess rättigheter med dem, som egare af skattehemman och innehafvare af kronohemman med stadgad åborätt åtnjöto. De rättigheter, som i Förenings- och säkerhetsakten och den i samband dermed gifna försäkran och stadfästelse å svenska och finska allmogens fri- och rättigheter d. 23 Febr. 1789 bekräftades, voro ej några särskilda företrädesrättigheter. De hade dock sin stora betydelse, ty genom dem blefvo de inskränkningar i egande- och nyttjanderätt till jord, som ålagts skatte- och kronohemmans innehafvare, borttagna, hvarjämte i öfrigt garanti af allmänna medborgerliga rättigheter gafs allmogen, i likhet med hvad de andra ståndens privilegier innehöllo i detta afseende, och särskildt gafs en sådan garanti i afseende på beskattning genom försäkran om privilegieskydd mot förhöjning af de jorden åliggande grundskatter. I 1809 års R. F. § 114 upptogs den i 1720 års R. F. intagna, i 1772 års R. F. förnyade bestämmelsen om förbud mot nya privilegiers utfärdande utan samtliga riksståndens vetskap och samtycke, med tillägg att äfven må bero på samtliga riksståndens öfverenskommelse och konungens bifall att låta dem undergå de förändringar och jämkningar, som rikets behof kunna fordra. Bekant är huruledes strid mellan stånden uppstod om denna paragrafs bibehållande, en strid, som höll på att förhindra grundlagens antagande, samt huruledes denna strid slöt med de öfverenskommelser om jämkningar och ändringar i privilegierna, som innehållas i k. kung. d. 6 April 1810. Denna kungörelse vidtager åtskilliga jämkningar i beskattning och allmänna besvär, upphäfver allt slags skilnad i rättigheten att ega och besitta jord och stadgar, att hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, skall vara berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Sveriges rike af hvad natur som hälst och åtnjuta densamma tillhörande förmåner, mot uppfyllande af dermed förknippade och redan fastställda eller framdeles åtagna skyldigheter. Vid antagandet af den nya riksdagsordningen 1866 ändrades K. F. § 114 så, att deri bestämdes, att »de forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, der de ej egt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt och således med denna upphört, fortfarande gälla». Vidare bestämdes, att ändring eller upphäfvande af dem ej skall kunna ske utan genom konungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall af ridderskapet och adeln, om frågan rör denna korporation, eller af allmänt kyrkomöte, om frågan rör presterskapets privilegier. Såsom grundsats i den svenska lagstiftningen gäller således, att privilegier kunna, derest de icke tillhöra adeln eller presteståndet, genom konungs och riksdags beslut fritt ändras och upphäfvas. Ehuru ingenting stadgas om skyldighet till ersättning för den skada, som uppstår genom borttagande af ett privilegium, böra dock privilegier, som beröra privata rättigheter, t. ex. stads rätt till stadsjord eller tolag, bergverks till skogar, ej kunna af maktfullkomlighet borttagas. Ofta utgöra privilegierna förutsättningar för fullgörande af vissa skyldigheter mot det allmänna, hvadan de af privilegierna betingade förpligtelser böra upphäfvas, derest icke ersättning för förlusten beredes. Konungen åligger att i sådana fall bevaka den privilegierades rätt. Den privilegierade sjelf har ej rätt att i afgörandet deltaga, derest ej uttryckligen är bestämdt, att en honom åliggande förpligtelse betingas af privilegiets åtnjutande. Med hänsyn till dessa förhållanden plägar vid lags stiftande undersökas huruvida något privilegium beröres af den i fråga satta lagstiftningsåtgärden eller huruvida denna i sig involverar en privilegiefråga, och plägar denna fråga särskildt utredas och göras till föremål för lagbestämmelse. Med hänsyn till de förändringar, som lagstiftningen i samband med samhällsutvecklingen undergått, hafva äfven privilegierna undergått ändring. Mycket af hvad som förr varit privilegium har gjorts till lag för alla. Hvad som tillhört ett visst stånd, t. ex. rätt till frälsejord och de förmåner, som i ridd. och adelns privilegier äro förbundna med innehafvande af sådan jord, har upphört att gälla såsom ståndsprivilegium och blifvit utsträckt till en viss kategori af medborgerlig verksamhet eller medborgerlig rätt. H. L. R.