Profet

Profet (Lat. propheta, Grek. profetes, talare, förkunnare). Ordet förekommer första gången i 1 Mos. 20: 7, der denna benämning tillägges Abraham. Det gammaltestamentliga profetdömets uppgift och betydelse i den gammaltestamentliga uppenbarelsens historia framgår tydligast af hvad i 5 Mos. 18: 9--22 säges om inrättandet af sagda ämbete. I enlighet med nyssnämnda bibelställe är en israelitisk profet (Hebr. nabî) en person, som mottager och uttalar gudomliga uppenbarelser, såväl för bevarande af den bestående teokratiska förbundsordningen som ock med hänsyn till dennas kommande återställelse och fulländning. Profeterna egde i öfverensstämmelse dermed att i anslutning till Guds uppenbarelse förkunna för folket Guds vilja och rådslut, varna det för synd och afguderi samt vittna om Herrens mäktiga gerningar i forntid och framtid. De hade icke till sin hufvudsakliga uppgift att förutsäga kommande ting, ehuru detta ofta ingick i deras värf. De voro framförallt, hvad ock ordets ursprungliga betydelse innebär, »förkunnare» af Guds vilja. Men då Guds frälsningsvilja hade sin medelpunkt i Jesus Kristus, utgjorde ock den kommande frälsningen genom honom profetians hufvudkärna. Om honom bära alla profeterna vittnesbörd (jfr Luk. 24: 27, 44; Ap. gern. 10: 43). Att rikta trons och hoppets blick till den utlofvade, derpå gingo ock profeternas vittnesbörd ut. -- En annan gren af de gammaltestamentliga profeternas verksamhet var historieskrifningen. Mose, den störste bland Israels profeter, upptecknade i skrift såväl Israels lagar som dess äldsta historia. I likhet dermed nedskrefvo flere af profeterna icke blott sina profetior, utan äfven enskilda konungars eller hela perioders historia. Ej mindre än fem profeter nämnas såsom häfdatecknare för Salomos regering. Under benämningen »de äldre profeterna» inbegrepo ock judarna i sin indelning af Gamla test. de fyra, näst efter Moseböckerna följande historiska verken: Josua bok, Domareboken, Samuels böcker och Konungaböckerna. Benämningen »de yngre profeterna» gafs i motsats till dessa åt de af de egentlige profeterna författade skrifterna i Gamla test. eller de 3 (4) s. k. större profeterna: Esaia, Jeremia och Hesekiel, till hvilka äfven Daniel torde böra räknas, samt de 12 s. k. mindre profeterna: Osea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habakuk, Zefanja, Haggai, Sakarja och Malaki. Dessa de egentlige profeternas verksamhet infaller ungefärligen emellan år 800 och 500 f. Kr. -- I Gamla test. nämnas äfven åtskilliga andra profeter, hvilka icke hafva efterlemnat några skrifter, såsom Samuel, Gad, Natan, Ahia, Semaja, Iddo, Asarja, Hanani, Jehu, Elieser, Elia, Elisa, Uria m. fl. Äfven profetissor, eller qvinnor, som undfått profetians gåfva, omnämnas: Debora, Hulda och Mirjam. Vidare omnämnas särskildt på Samuels, Elias och Elisas tid de s. k. profeternas söner eller profetlärjungar, hvilka åtnjöto undervisning i profetskolor (jfr 1 Sam. 19; 2 Kon. 2: 3, 5; 4: 38; 6: 1). Emedan profeternas förnimmelse af de gudomliga tingen ofta förmedlades genom en inre syn eller åskådning, kallades de äfven understundom för »siare» eller »skådare» (1 Kr. 21: 9; 29: 9; 2 Kr. 9: 29; 1 Sam. 9: 9). Äfven falska profeter omtalas, hvilka antingen profeterade i afgudarnas namn eller falskligen gåfvo sig ut för att tala i Herrens namn (Jer. 23: 13 och 29: 23). Såsom den siste gammaltestamentliga profeten uppträdde Johannes döparen (Luk. 16: 16). -- I Nya test. kallas först och främst Jesus sjelf »den profeten af Nasaret» (Matt. 21: 11; Joh. 6: 14; Ap. gern. 3: 22). Profetnamnet gafs äfven i den första kristna församlingen åt vissa församlingslärare, hvilka af Herrens anda undfått den s. k. profetians gåfva, eller gåfvan att till åhörarnas uppbyggelse hålla korta förmanings- och tröstetal (1 Kor. 12 och 14; 2 Kor. 2: 14--17). Endast undantagsvis omnämnes hos de nytestamentlige profeterna äfven den förutsägande profetians gåfva (jfr Ap. gern. 11: 27; 21: 10). »Johannes uppenbarelse» är det Nya testamentets s. k. profetiska bok. J. H. B.