Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Prosodi

Ämne: Diktarter, versformer och metrik · Litteratur och antika författare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 323–324 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Prosodi (Grek. prosodia, af pros, till, och ode, sång) är en af de forngrekiske grammatici bildad term, hvarmed de betecknade allt, som i språkets uttal ingår vid sidan af (egentl. »sjunges till») de egentliga bokstafs- eller artikulationsljuden, således qvantitet (stafvelselängd), accent (tonhöjd och tonstyrka) samt spiritus (starkare eller svagare utandning framför en begynnande vokal). Då emellertid i de fornklassiska språken qvantiteten är af förherskande betydelse för uttalet och ligger till grund för såväl accentuation som versbyggnad (se Metrik), har det blifvit brukligt att med prosodi hufvudsakligen förstå stafvelsernas qvantitetsförhållande: deras egenskap af långa eller korta. Läran härom kallas stundom prosodik (Grek. prosodike, näml. techne, konst). A. M. A.