Protagoras

Protagoras (Lat. Protagoras), grekisk filosof af den sofistiska skolan och den förste, som bevisligen kallat sig sofist, föddes omkr. 480 f. Kr. och förde, såsom flertalet solister, ett kringirrande lif. Han besökte flere grekiska städer och meddelade emot betalning undervisning i »dygd» och vältalighet samt åtnjöt stort anseende. I Athen anklagades han såsom ateist och blef förvisad. På en resa till Sicilien omkom han. Af hans många skrifter finnas endast få i behåll. -- Likasom sofisterna i allmänhet, intog äfven P. en skeptisk ståndpunkt, hvilken han sökte stödja på Herakleitos' lära om alltings vexling. Våra förnimmelser äro produkter af yttre inverkan på våra sinnen och bero af dessa båda faktorer. Lika så litet som ögat kan se, utan att färg finnes, lika litet finnes färg annat än för ett seende öga. »Menniskan är måttet för allt, för det varande att det är, för det icke-varande att det icke är.» Allt hvad någon förnimmer är följaktligen sant, nämligen för den förnimmande, så länge han förnimmer. Härmed är all objektiv sanning förnekad och grunden lagd till en allmän skepticism. I etiskt afseende intog P., i likhet med de äldre sofisterna i allmänhet, en mindre oppositionel ståndpunkt mot den allmänna moralen, än efterföljarna gjorde. Han erkände skilnaden mellan rätt och orätt samt lärde, att dygden, fattad på grekiskt sätt som en färdighet eller duglighet i allmänhet, är det skönaste af allt, samt lofvade att göra sina lärjungar till dugliga medborgare och familjefäder. Fröet till den senare sofistikens afgjordt osedliga läror ligger dock redan i hans skeptiska lära om menniskan som alltings mått. Om gudarna lärde han, att man ej kan veta, om de finnas eller ej. Märkvärdiga äro äfven hans språkliga undersökningar, genom hvilka han jämte Prodikos kan anses hafva varit grundläggaren af den grammatikaliska vetenskapen bland grekerna. L. H. Å.