Quercia

Quercia [kve'rtja], Jacopo della, italiensk bildhuggare af skolan i Siena under ung-renaissancen, f. 1371 i en liten ort nära Siena, efter hvilken han hade sitt namn, d. 1438, var son till en guldsmed Pietro d'Angelo, som äfven uppfostrade honom i sitt yrke. Men han gick snart sin egen väg och svingade sig upp till att blifva en af Italiens mest storartade konstnärer. Ser man på hela hans verksamhet och observerar hans ofta ännu halft gotiskt svängda linier och oroliga draperier samt hans tunga och oklara, ibland rent gotiska ornamentik, så får man icke bilden af en konstnär i fri renaissance-stil sådan som Donatello, utan snarare af ön öfvergångsmästare sådan som Niccolo d'Arezzo i Florens. Men under det att framsteget hos dessa konstnärer visar sig i den duktiga genomföringen af formen, som ännu saknar fullständigt själslif, eger motsatsen rum hos Q. Medan han föga betonar, ja t. o. m. försummar detaljen, finner man ett storartadt lif i hans kompositioner, sådant som det hundra år tidigare på samma fullkomligt naiva sätt framträdde hos Giovanni Pisano och hundra år senare på beslägtadt medvetet vis framstod hos Michelangelo. För honom existerar intet själslif, som, mer eller mindre skildt från det kroppsliga, väsentligen gör sig gällande i ansigtsuttrycket; tvärtom visar sig hos hans gestalter själslifvet företrädesvis i rörelse och handling. Derför lyckas han mindre i framställning af lugna, enskilda figurer; hans verkliga storhet visar sig först i hans ytterst stilfulla lågrelief (Burkhardt). -- Från hans tidigaste år finnes intet i behåll. År 1409 erhöll han beställning att utföra en marmorbrunn på Piazza del Campo i Siena, den s. k. Fonte Gaja, hvarmed han var i sysselsatt i 10 år. Arbetet, som egentligen bestod af en brunnsomfattning af marmor, finnes ej längre på platsen i original, utan i modern kopia (af Sarocchio). Lemningarna af originalet befinna sig i beklagansvärdt tillstånd inställda i Opera del Duomo och bestå af en del allegoriska figurer, bilder af Maria och ängeln samt några reliefer, en med Adams skapelse, en annan med Utdrifningen ur paradiset, hvilka i hållning och uppfinning äro jämförliga och beslägtade med Michelangelos liknande bilder. Huru arbetet slog an på samtiden synes deraf att den gaf Q. tillnamnet »della Fonte». -- Hans andra stora arbete i Siena var en stor dopfunt i kyrkan San Giovanni (1416), med statyett af Johannes samt reliefer af profeterna och Zakarias' utvisande ur templet. Samtidigt härmed var han sysselsatt i Lucca, der man i domen ser af hans hand en grafvård öfver en ung qvinna, Ilaria del Caretto (1413), en ädelt och storartadt uppfattad gestalt på ett gotiskt underlag, rundtom omgifvet af nakna »putti» (smågenier), som hålla guirlander. Äfven ett par andra grafstenar, öfver Federigo Trenta och hans gemål, i S. Frediano (1416), hafva gotisk anklang, likasom ock en vigvattensfunt och familjen Trentas marmoraltare (1422) i samma kyrka, under det att vissa detaljer, särskildt reliefframställningarna, äro mästerligt och liffullt komponerade. -- Slutligen kallades Q. till Bologna, der han var verksam från 1425 med smyckandet af hufvudportalen till S. Petronio. Han utförde der alla relieferna (10 bilder ur Genesis å sidopilastrarna och 5 ur Kristi barndomshistoria i arkitraven samt profeter i dörrfodret), äfvensom frifigurerna i lunetten (Madonnan med S. Petronius och Ambrosius), allt utfördt med öfverlägset mästerskap. Här gör sig hans rika fantasi jämte framställningens kraft och lif fullt gällande, och han visar sig, enligt Burkhardt, stormande som Donatello och klar som Ghiberti. Samme konstdomare anser arkitravrelieferna jämförliga med Michelangelos, men med företrädet af större naivetet och en viss skygghet. Dessutom finnas af Q. i Bolognas Museo civico 2 reliefer: Tronande madonna med barnet och deröfver i en spetsbåge 3 änglar, som omfamna hvarandra, samt Arkeängeln Mikael med en sibylla, utmärkta för stor älskvärdhet i änglafigurerna. Men ett af Q:s hufvudarbeten är grafvården öfver Antonio Galeazzo Bentivogli i kyrkan S. Giacomo maggiore (1436), efter mönstret af de i Bologna från äldre tider brukliga gotiska grafvärdarna öfver aflidna universitetslärare, anbragt i väggen och hvilande å gotiska kragstenar. Den dödes bild i hög relief är högst karakteristisk, ehuru ful. Full af lif är framställningen i relief af Bentivogli som lärare, talande till sina lyssnande lärjungar; utmärkta äfven madonnan mellan Petrus och Paulus högst upp samt 4 statyetter af dygder, allt utarbetadt med mycken sorgfällighet. -- Under inflytande af Q. stodo i Siena flere bildhuggare, hvilka arbetade tillsammans med honom på dopfunten i S. Giovanni. Den förnämste bland dessa var Giovanni di Turino. Ett gemensamt arbete af denne och Q. är Varginnan af brons framför Palazzo pubblico (1429). Q:s stil inverkade ännu under loppet af hela århundradet på dessa efterföljare och förenades af dem på egendomligt sätt med de traditioner, som från äldre tider tillhörde den sjelfständiga skolan i Siena. C. R. N.