Qvicksilfverförgiftning

Qvicksilfverförgiftning (mercurialismus, hydrargyrismos, hydrargyrotis), med., är antingen lokal genom anfrätning af hud eller slemhinna, vanligen digestionskanalens, eller konstitutionel genom giftets cirkulation i blodet. Den förra åstadkommes mest genom qvicksilfversublimat, intaget af misstag eller ofta med afsigt, för att förkorta lifvet. Sublimatets starkt etsande verkan beror på dess benägenhet att förena sig med ägghviteämnen till albuminat. Såsom minsta dödande dos uppgifves vanligen omkr. 20 cg. Men i Orienten finnas sublimatätare, som vanligen jämte opium förtära ända till 3 gr. dagligen utan olägenhet. Förgiftningssymtomen äro desamma som symtomen af en häftig mun-magtarminflammation, med sveda och smärta i mun, hals och mage, häftiga kräkningar, kolikplågor och ofta blodigt diarré, urinstämma, beklämning och kollaps, stundom äfven heshet och andnöd. Döden kan inträda inom en timme och inträffar vanligen under första dygnet. Räcker fallet längre, inträder vanligen äfven stark spottflytning. Behandlingen består i att så fort som möjligt neutralisera giftet med mjölk, nyss fälld jernsulfurhydrat o. dyl. och att bortskaffa det genom att framkalla kräkning, bäst med subkutan (under huden) apomorfin-insprutning eller med magpump, om icke arrosionen (frätningen) af matstrupen är så betydlig, att man befarar framkallande af bristning genom införande af magsonden. Qvicksilfvernitrat har nära liknande verkningar med sublimat. -- Den konstitutionella förgiftningen framkallas genom en mängd i blodet inkomna qvicksilfversalter, sannolikt äfven genom metalliskt qvicksilfver. Ganska stark konstitutionel merkurialism framkallas således dels genom medikamentös användning af qvicksilfverpreparat, såsom gråsalva och metalliskt qvicksilfver i »hydrargyrum cum creta» och »blue pills», sublimat, kalomel, qvicksilfverjodur och (förut) äfven cinober i ångform såsom rökkur, dels ofrivilligt hos åtskilliga yrkesidkare, som måste handskas med qvicksilfver i någon form, såsom arbetare i qvicksilfvergrufvor, i tändsticksfabriker, spegelbeläggare, förgyllare, termometer- och barometerfabrikanter, i mindre grad hattmakare, buntmakare och bronsörer. Då qvicksilfverfat sprungit läck ombord å fartyg, hafva stundom häftiga förgiftningar bland besättningen uppstått. Äfven fysiologer, som handskats med stora qvicksilfvermassor för blodundersökningar o. dyl., hafva visat förgiftningssymtom. Vid mera akuta förgiftningar är muninnammationen (stomatitis) ofta det första och mest framträdande symtomet. Härvid uppluckras tandköttet invid tänderna, blir svullet, rödt, blödande, ulcererande. Sår uppträda äfven på tunga, läppar och kindbenens inre slemhinna. Vidare framkallas stark spottflytning, elak stank ur munnen och stundom nekros i käkbenen. Lättast inträder denna stomatit genom intagande af kalomel, som, ehuru för sig olösligt, vid sammanträffandet med klorsalter lätt öfvergår till sublimat. Efter några obetydliga kalomeldoser har stundom en dödande stomatit inträdt. Man måste derföre vid bruk af kalomel ytterst väl skölja munnen och undvika alla saltade födoämnen. Öfriga förgiftningssymtom äro anemi, mag- och tarmkatarr, nervsvaghet, darrning, i synnerhet i de kroniska fallen, der en nervös eretism äfven hos hjernan utvecklar sig med omotiverad oro, ångest, sömnlöshet, hufvudvärk och hjertklappning. Då qvicksilfver har förmåga att länge stanna qvar i kroppen, kunna verkningarna stundom uppträda äfven en tid efter det qvicksilfret införts i organismen. Förgiftningen verkar äfven missfall hos hafvande eller åtminstone en försvagande inverkan på fostret. Behandlingen måste för den kroniska förgiftningen vara företrädesvis profylaktisk. Den tekniska förgiftningen bör genom försigtighet och yttersta renlighet undvikas. Riklig näring, bad, frisk luft och jodkalium äro verksammast mot redan inträdd förgiftning. F. B.