Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Racine

Ämne: Dramatiker och teaterförfattare · Skalder och dramatiker

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 632–634 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Racine [rasin], Jean, fransk dramatisk, skald, föddes i La Ferté Milon (Aisne) d. 21 Dec. 1639. Som barn förlorade han sina föräldrar, men han omhuldades af några slägtingar och erhöll med deras hjelp en allvarlig uppfostran i en utmärkt lärdomsskola i Beauvais och senare i den berömda undervisningsanstalten Port Royal, i granskapet af Versailles. Slutligen sändes han till Paris, der han fullbordade sina humanistiska studier. Vid den tiden hade han redan författat åtskilliga dikterr af hvilka ett ode La Nymphe de la Seine (1660), skrifvet med anledning af Ludvig XIV:s förmälning, vann mycket bifall. Denna framgång gjorde honom än mer tveksam vid valet af en lefnadsbana. Man sökte bereda honom en framtid i kyrkans tjenst genom att förmå honom att hos en anhörig, som var prest och innehafvare af ett prebende i Languedoc, studera teologi m. m. (1661). Men inom kort återvände han till Paris, dit hans smak för nöjen och håg för skaldekonsten drogo honom. Tillfällighetsstycken sådana som La renommée aux muses (1663) gjorde honom snart bemärkt och förskaffade honom vänner, bl. a. Lafontaine, Molière och Boileau. Särskildt i den sistnämnde erhöll R. en rådgifvare, som icke oväsentligt, bidrog till hans storhet. Med sina första dramatiska arbeten, tvänne sorgspel, La Thébaïde, ou les frères ennemis (1664) och Alexander le grand (1665), gjorde han lycka, ehuru dessa stycken i och för sig voro af mindre betydelse. R. var kallad att gifva en ny riktning åt den dramatiska diktningen, nämligen att i de ädlaste drag återgifva qvinnohjertats djupaste känslor. Denna uppgift förblef han trogen i alla sina skapelser, vare sig han hemtade sin ingifvelse från den antika verlden eller ur de heliga skrifterna. Sorgspelet Andromaque (1667; »Andromache, eller ett ömt modershierta», öfvers. af Gyllenborg, tr. 1723, uppf. i Stockholm 1745) betecknar skaldens försök att beträda en sjelfständig väg. Med mästarehand framställde han der en förebild af moderlig kärlek och äktenskaplig hängifvenhet. Derefter följde Britannicus (1669), Bérénice (1670), Bajazet (1672) och Mithridate (1673; sv. öfvers. 1759). I hvarje nytt verk vidgades hans snillekraft. Höjden af sin profana diktkonst uppnådde han med sorgspelen Iphigénie en Aulide (1674; »Iphigenie», bearb, af Adlerbeth, uppf. i Stockholm 1777) och Phèdre (1677; öfvers. af Adlerbeth 1797). Aldrig ditintills hade qvinnan i sin undergifna offervillighet eller sin lidelsefulla hänförelse blifvit framställd på liknande sätt. Visserligen gaf »Phèdre» anledning till de oerhördaste intriger för att bereda framgång åt ett annat stycke med samma namn och författadt af Pradon, men allmänheten lät icke länge missleda sig af denne obetydlige diktares beundrare. Denna strid var dock endast ett efterspel till alla dem, som han hade förut utkämpat, och som dess värre äfven hade skilt honom från flere forna vänner. R. var alltför känslig för att kunna med lugn bära dylika motgångar. Mer än en gång gaf han luft åt sin förbittring, och då skydde han icke att använda satirens hårdaste vapen, t. ex. i sina Lettres mot Port Royal eller mot Corneille i sitt »Préface» till »Britannicus». Att han ej saknade konsten att använda gisslet, visar för öfrigt hans qvicka lustspel Les plaideurs (1668), riktadt mot rättvisans tjenare. Emellertid upphörde han med sitt författareskap och sökte frid i ett tillbakadraget lif. Han egnade sin tid åt sin talrika familj och åt fromma andaktsöfningar. För att rycka honom ur denna tystnad erfordrades det mäktiga inflytande, som Ludvig XIV:s andra gemål, madame de Maintenon, utöfvade på honom. Efter hennes önskan författade han tvänne ur bibeln hemtade sorgspel, Esther (1689) och Athalie (1691; »Athalie», öfvers. af Murberg, uppf. i Stockholm 1776). De voro bestämda att uppföras i den kort förut för fattiga adliga flickor stiftade uppfostringsanstalten i Saint Cyr. Bägge höra till hans mest fulländade verk. Hans religiösa skaldestycken omfatta äfven några mästerligt skrifna Cantiques spirituels (1694). R. kunde naturligtvis icke undgå att erhålla bevis på konungens personliga ynnest. Han utnämndes bl. a. till historiograf, i hvilken egenskap han skulle skrifva monarkens historia. Detta arbete förblef dock ofullbordadt. En bråkdel deraf är bl. a. Relation de ce qui s'est passé au siège de Namur (1692). Han visar sig häri, liksom i Abrégé de l'histoire de Port Royal (1698) som utmärkt prosaförfattare. Franska akademien räknade honom bland sina ledamöter (sedan 1673). Han afled i Paris d. 26 April 1699. -- Naturligtvis bör man icke bedöma R. såsom dramatisk författare efter vår tids moderna åsigter i fråga om planläggning och behandling af diktalster afsedda för scenen. Han tillhörde den klassiska skaldekonstens stormän, och, liksom de, böjde han sig för sin tids konventionella smak och uppfattning. Hans afsigt var för öfrigt icke att omskapa den dramatiska konsten, men att utveckla och fullkomna densamma. Med större lycka än hans föregångare sökte han att i sanna och naturliga drag återgifva menniskohjertats djupaste känslor. Hans diktning utesluter visserligen icke manliga karakterer, men företrädesvis är det qvinnan, som han skildrar än i hennes rena jungfrulighet och ädla hängifvenhet, än i hennes brottsliga lidelse och okufliga hämdbegär. Hänförelsen dref honom möjligen att upphöja den hedniska qvinnan till en nästan kristen hjeltinna; detta är lätt begripligt hos en skald, som så förstått framställa den himmelska kärleken och en orubblig förtröstan på Gud. R:s språk är formfulländadt, utmärkt genom böjlighet och välljud, bildrikedom och färgprakt. -- R:s son. Louis R., f. 1692, d. 1763, egnade sig åt juridiska studier och inträdde i statens tjenst, der han vann hastig befordran. Han afbröt emellertid sin ämbetsmannabana för att uteslutande sysselsätta sig med literära arbeten. De förnämsta bland dessa äro tvänne religiösa diktverk: La grâce (1720) och La religion (1742). Han författade dessutom bl. a. Mémoires sur la vie de Jean Racine (1747) och Remarques sur les tragédies de Jean Racine, suivies d'un traité sur la poésie dramatique ancienne et moderne (1752). J. M-r.