Ranke. 1. Leopold von R., tysk häfdatecknare, född d. 21 Dec. 1795 i den lilla, då kursachsiska staden Wiche, studerade 1814--18 vid universitetet i Leipzig teologi och filologi, hvarunder han 1817 promoverades till filos. doktor, samt var 1818--25 öfverlärare vid gymnasiet i Frankfurt a. d. O. Hans undervisningsämnen voro i början uteslutande de klassiska språken, men han drogs för hvarje dag alltmera åt historiens studium, hvartill äfven hans lärarekall gaf en yttre anledning. För att nämligen kunna lemna sina lärjungar en sjelfständig framställning af den gamla literaturens historia grep han sig an med att genomläsa antikens (grekernas och romarnas) alla historieskrifvare. När så sedermera den egentliga historieundervisningen blef hans uppgift, utsträckte han sitt studium till folkvandringstidens och medeltidens källskriftförfattare. Hos Guicciardini och Giovio -- de förnämsta skildrarna af den nyare tidens begynnelse -- stötte han på sådana oförenliga motsägelser, att han underkastade dem och de med dem samtida författarna en grundlig kritik. Såsom resultat af denna undersökning framgick hans första historiska arbete: Geschichte der romanischen und germanischen völker (1824), en skildring af sydvestra Europas kring Italien sig samlande historia under tiden 1494--1514, hvartill slöt sig Zur kritik neuerer geschichtschreiber. Redan i företalet till detta arbete framställde R. historieskrifvarens uppgift sådan, som han sedermera under hela sin författareverksamhet fullföljde den: att visa hvad som varit, icke att sitta till doms öfver det förflutna eller göra anspråk på att undervisa samtiden till efterverldens nytta. Arbetet förskaffade R. 1825 e. o. professuren i historia vid Berlins universitet. Berlinbibliotekets samling af italienska diplomaters skrifvelser hufvudsakligen från 1500- och 1600-talen ingaf honom föresatsen att med öfvergifvande af planen till en fortsättning af ofvannämnda verk utgifva en skildring af södra Europas furstar och folk, hvarmed början gjordes 1827 i verket Die Osmanen und die spanische monarchie im 16. und 17. jahrhundert. 1827--28 studerade R. de i Wien befintliga venezianska aktstyckena och hade derjämte tid öfrig att, efter den ryktbare serbern Karadjitjs papper och muntliga meddelanden, som Kopitar tolkade för R., författa Die serbische revolution (1829; forts. i R:s »Sämmtliche werke»), som väckte stort uppseende. Under två och ett halft års vistelse uti Italien (hösten 1828--våren 31) forskade han med en underbar samlareflit i Venezias, Florens' och Roms arkiv. Den förnämsta frukten af dessa forskningar blef -- oafsedt monografien Die verschwörung gegen Venedig im jahre 1618 (1831) m. fl. -- Die römischen päpste, ihre kirche und ihr staat im 16. und 17. jahrhundert (3 dlr, 1834--36; fullföljdt till våra dagar i R:s »Sämmtliche werke»), R:s yppersta verk, som skaffade honom verldsrykte, ett arbete, der i rikaste mått framträda de utmärkande dragen af hans historiska konst: stora vyer parade med en mångfaldig och präktig utveckling af enskildheterna samt en beundransvärd oveld. Opartiskheten dref R. i detta arbete så långt, hvad påfvestolen beträffar, att den känslan smög sig öfver honom att han icke låtit det protestantiska elementet komma rätt till heders. Detta jämte ett patriotiskt begär att också skildra Tysklands öden -- hvilket han dittills försummat -- samt det rika material de tyska riksdagsakterna erbjödo dref honom till att skrifva Deutsche geschichte im zeitalter der reformation (5 bd 1839--43; sedermera ett tilläggsband urkunder), ett arbete, som godt kan ställas vid sidan af hans påfvehistoria, ehuru underlägset denna i formell afseende. Emellertid blef R. 1833 ord. professor och fortsatte med sina föreläsningar ända till sommaren 1871. Tyngdpunkten af hans lärareverksamhet låg dock i de »historiska öfningar», som han anordnade, och vid hvilka han utbildade en rad duktiga historiker, som hvar i sin stad i Tyskland utbredt »den rankeska skolans» metod: kritik af källorna, noggranhet och penetration. 1841 utnämndes R. till preussisk rikshistoriograf och 1854 till medlem af statsrådet. På hösten s. å. var han den bajerske konungen Maximilian II:s gäst på Berchtesgaden och höll dervid för konungen en serie enskilda föredrag i allmän historia. Redan då afhandlades dem emellan frågan om det historiska samfund, som hösten 1858 började sin verksamhet i München under namnet »Historische commission bei der akademie der wissenschaften», hvilket utgifvit bl. a. de tyska riksdagsakterna, »Jahrbücher der deutschen geschichte» och »Allgemeine deutsche biographie». R., som 1865 adlades, erhöll 1882 såsom verkligt geheimeråd titeln excellens och kallades 1885 af staden Berlin till hedersborgare i sammanhang med hans 91:sta födelsedag, då han fick mottaga en storartad hyllning icke blott af sina landsmän, utan snart sagdt från alla land i Europa. De femton sista åren af sitt lif led R. af försvagad synförmåga till den grad, att han nästan så godt som alldeles måste afstå från att läsa och skrifva. Men han upphörde dock icke med sin literära verksamhet. Dagligen hade han för sina forskningar biträde af tvänne vetenskapligt bildade män, och för dem dikterade han en rad omfattande historiska skrifter. Han afled i Berlin d. 23 Maj 1886, med det eftermäle att vara tyska nationens störste historieskrifvare. -- Bland alstren af R:s kolossala historiska skriftställen må, utom de ofvan anförda, nämnas: Neun bücher preussischer geschichte (3 bd, 1847--48), behandlande Fredrik Vilhelm I, hvars historiska betydelse R. först uppmärksammat, och början af Fredrik II:s historia, Französische geschichte (4 bd, 1852--56), Englische geschichte (7 bd, 1859--68), Zur reichsgeschichte (omf. tiden 1575--1619), Geschichte Wallensteins (1869; »Wallenstein», 1870), Der ursprung des siebenjährigen krieges (1871), Die deutschen mächte und der fürstenbund, deutsche geschichte von 1780 bis 1790 (2 bd, s. å.), Genesis des preussischen staats (1873), Weltgeschichte (9 bd, 1880--88), ett arbete, hvarmed han grep sig an på sommaren 1879 vid 84 års ålder, och af hvilket han sjelf hann utarbeta 7 bd (till slutet af 11:te årh.). 1832--36 utgaf R. en i förbindelse med utrikesministeriet stående »Historisch-politische zeitschrift», af hvars 2 bd han författade två tredjedelar (omkr. 1,000 sid.), 1873 »Aus dem briefwechsel Friedrich Wilhelms IV. mit Bunsen» och 1877 »Denkwürdigkeiten des staatskanzlers fürsten von Hardenberg» (2 bd). Af R:s Sämmtliche werke utarbetades 48 bd (1867--81) af honom sjelf (fortsättningen, bd 49--52, 1887--88, har publicerats af A. Dove). R:s stil utmärker sig för klarhet och behag samt framförallt for en i tysk literatur af detta slag sällspord liflighet. -- 2. Friedrich Heinrich R., luthersk teolog, den föregåendes broder, f. 1798, blef, efter att hafva beklädt två olika prestliga beställningar, 1840 professor i dogmatik i Erlangen och 1841 konsistorialråd först i Baireuth, sedan, 1845, i Ansbach och 1866 öfverkonsistorialråd i München, der han dog 1876. Utom flere predikosamlingar och andra uppbyggelseskrifter utgaf han Untersuchungen über den Pentateuch (2 bd, 1834--40) samt efterlemnade Jugenderinnerungen (1876). 2. H. W. T.
Nordisk familjebok · första upplagan
Ranke
Ämne: Tyska historiker och historieskrivare · Tyska historiker, lärde och språkforskare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 714–716 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗