Regemente

Regemente (Lat. regimentum, styrelse), ledning, styrelse, regering; krigsv., en i nästan alla arméer förekommande benämning på den vigtigaste enheten inom alla vapen. Då framemot slutet af medeltiden värfvade trupper började alltmera användas och en framstående krigare erhöll i uppdrag att värfva ett antal »fanor», fick han i egenskap af fältöfverste »fullt regemente» öfver dessa, hvarmed följde rätt att till- och afsätta officerare, utöfva rättskipning o. s. v. Under 16:de årh. öfvergick ordet regemente till att beteckna sjelfva den truppstyrka, öfver hvilken öfversten hade »regemente». Regementet var sålunda en uteslutande administrativ enhet, och dess styrka vexlade från 100 till 5,000 man. Det delades alltefter sin styrka i ett större eller mindre antal »fanor», senare i sqvadroner och kompanier. Mot slutet af 16:de årh. gjorde sig en sträfvan gällande att bestämma regementenas styrka, och det österrikiska infanteriregementet skulle efter 1594 utgöras af 10 »fanor» om 300 man. Under de stora krigen var det dock omöjligt att bibehålla regementena vid en viss styrka, och först mot slutet af 17:de årh. fingo infanteriregementena en fast indelning i 2 eller 3 bataljoner med ett visst antal kompanier och kavalleriregementena i ett bestämdt antal sqvadroner eller kompanier. -- Det svenska krigsfolket till fots indelades af Erik XIV i 3 regementen, af hvilka hvart och ett borde bestå af 12 fänickor om 500 man, till hvilka korn ytterligare ett skepps-regemente. Denna indelning torde dock aldrig blifvit fullständigt genomförd, och under den närmaste tiden förenades ett större eller mindre antal fänickor för kortare eller längre tid till regementen. Sådana uppsattes äfven af värfvadt folk utan hänsyn till deras styrka. Under Gustaf II Adolfs tid bestämdes dock infanteriregementets normalstyrka till 8 kompanier och 1,200 man, kavalleriregementets till 8 kompanier och 1,000 man. På grund af 1634 års riksdagsbeslut fick svenska armén år 1636 en fast indelning i regementen med nyssnämnda styrka. Vid slagordningens uppgörande fäste man ännu föga afseende vid regementsindelningen. -- Infanteriregementet utgöres numera i de flesta arméer af 3, i ryska och österrikiska af 4, i engelska och svenska af 2 bataljoner (i engelska armén är regementet endast en administrativ enhet). Kavalleriregementet räknar i Tyskland och Frankrike 4 fältsqvadroner och 1 depotsqvadron, i Österrike, Italien och Ryssland 6 sqvadroner, i Sverige 5 eller 10 sqvadroner (troligen 4 eller 8 fältsqvadroner) i taktiskt afseende förenade till 1 eller 2 bataljoner. Artilleriregementet (i Ryssland kalladt brigad) motsvarar i allmänhet en infanteri-division (fördelning) och räknar 6--10 batterier. I Sverige öfverensstämmer artilleriorganisationen icke med arméns sammansättning i öfrigt. I Tyskland är fästningsartilleriet sammanfördt i regementen, i Frankrike och Österrike ingeniörtrupperna; eljest förekommer vid dessa truppslag icke högre enhet än bataljonen. -- När värfningen öfvergått från de enskilde »fältöfverstarna» till staterna, upphörde regementscheferna att betrakta regementena såsom sin egendom och kommo småningom i den ställning de ännu innehafva. Regementschefen, hvilken tillsättes af K. M:t, är i regeln öfverste och ansvarig för regementets tjenstbarhet och för skötseln af dess ekonomi. I tyska och österrikiska arméerna hafva många regementen furstliga personer eller högre, särdeles framstående militärer såsom hederschefer (i Österrike kallade regimentsinhaber). Regementena benämndes under föregående århundraden vanligen efter sina chefer; numera föra de i alla arméer löpande nummer inom vapnet, hvartill i de flesta fall kommer ett namn erinrande om den landsdel, hvarifrån regementet erhåller sitt manskap, eller om någon furstlig person. I Sverige hafva nästan alla regementen provinsnamn. -- Regementets betydelse i taktiskt hänseende är störst vid kavalleriet, der det samladt kan ledas af sin chef och på en gång ingripa i striden. Vid de öfriga vapnen, särskildt vid infanteriet, kan regementet visserligen icke med rösten ledas i striden af sin chef, men dess betydelse är dock stor äfven der, emedan regementet är den mest sammanslutna moraliska enheten. Inom regementet samlar sig allt arbetet; för regementet, dess duglighet och anseende sträfva alla dess medlemmar, och inom regementena fortlefva de militära traditionerna. Försök att afskaffa regementsindelningen, såsom i Frankrike under revolutionen, i Danmark efter 1864, hafva också måst öfvergifvas. C. O. N.