Ricasoli, Bettino, baron, italiensk statsman, född i Florens 1809, egnade sin första verksamhet, efter någon tids universitetsstudier, åt landtbruk och vinplantering. 1847 yrkade han i tidskriften »La Patria» på Italiens enhet under en konstitutionel konung och blef gonfalonier i sin födelsestad; men efter Österrikes seger öfver de för sin frihet kämpande italienarna drog han sig för tio års tid tillbaka till sitt jordbruk. År 1859 framträdde R. såsom Cavours energiske anhängare. I Aug. s. å. kallades han till Toscanas ministerpresident och efter dess införlifvande med Sardinien till generalguvernör derstädes, tills han d. 12 Juni 1861 blef konungariket Italiens ministerpresident efter Cavour, hvars politik han fullföljde. Men Garibaldi och romerska frågan förorsakade honom sådana svårigheter, att han i Mars 1862 afgick. Under några år tog han nu del i politiken blott från sin bänk i kammaren. Den 20 Juni 1866 öfvertog han efter Lamarmora å nyo chefskapet för ministéren. Under kriget fasthöll han troget vid Preussen, men den inre politiken beredde honom olösliga svårigheter. På frågan om kyrkogodsens liqvidation stupade han, efter en misslyckad parlamentsupplösning, d. 4 April 1867. Efter den dagen drog han sig alltmera ifrån offentliga värf. Han dog 1880. R. var en allvarsam, energisk och karaktersfast statsman, som föraktade folkgunsten och derför aldrig blef populär. Men bland det stora enhetsverkets bäste män skall »jernbaronen» alltid räknas. I inrikespolitiken hyllade han decentralistiska idéer; och Cavours älsklingstanke »fri kyrka i fri stat» hade i R. en ifrig förkämpe. Kj.
Nordisk familjebok · första upplagan
Ricasoli
Ämne: Florentinska och toskanska personer · Italienare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 1058 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗