Ridkonsten

Ridkonsten, konsten att på fördelaktigaste sätt använda hästen till ridning, har varit känd och idkad sedan långt tillbaka i tiden. Redan mer än 2,000 år f. Kr. omtalas den i kinesernas heliga böcker, och flere af de centralasiatiska folken, t. ex. assyrer och skyter, voro ganska förfarna i ridkonsten, som derefter öfverfördes till Grekland och der nådde en hög grad af utveckling (kapplöpningar m. m.). I Rom kom den aldrig till samma heder som i Grekland, och med folkvandringarna gick den, såsom konst betraktad, i qvaf. Det var först riddareväsendet, som väckte ridkonsten till nytt lif, och mot slutet af medeltiden utvecklade den sig särskildt i den s. k. spanska skolan. Denna omhuldades i synnerhet uti Italien, der Grisoni och Pignatelli i Neapel anlade de första ridskolorna, i början af 16:de årh. Derifrån öfverfördes ridkonsten till England och Frankrike. I Tyskland gick den snart tillbaka och kom i flor först genom den utveckling, som konung Fredrik II i midten af 18:de årh. gaf sitt kavalleri. Sedermera har ridkonsten öfver allt förts framåt i en alltmer praktisk riktning, särskildt i England genom tätt återkommande jagtridter och kapplöpningar. -- Ridkonsten består i hästens utbildning (dressyr) för ridningen och i hans användande dertill. Med den förra afser man att utveckla hästens kroppskrafter, att lära honom lugnt bära ryttaren, att uppöfva hans gångarter samt bibringa honom smidighet, lättrörlighet och lydnad, så att han kan utföra allt, hvad ryttaren rimligtvis begär af honom. Ridutbildningen bör i första hand eftersträfva att gifva ryttaren en säker sits utan stöd af tyglarna, hvarefter hästens styrande med träns- och sedan med stångbetsel inläres. Såväl för ryttarens som hästens utbildning är skolridnirig af stort värde. Den utföres i ridhuset, som har rektangulär form med vanligen något mer än 30 m. långsida och 15 m. kortsida, eller på den öppna ridbanan med samma form. Ryttaren skall under skolridningen lära sig inse vigten af riktig tyngdfördelning och bättre förstå samverkan mellan hand och ben; hästen skall göras smidig i bål och bogar och lära sig sätta bakbenen under sig. De vanligast använda »skolorna» äro den öppna, då hästen förer framdelen ett steg innanför bakdelen, och den slutna, då bakdelen föres innanför. I båda fallen flyttar hästen sig framåt medelst öfverträdande steg af de inre eller yttre benen och med böjning inåt. Då skolridningen drifves till konstmässighet, uppstår den s. k. höga skolan, hvilken i sin högsta fulländning urartar till rörelse på stället. Sedan ryttare och häst på ridbanan blifvit tillräckligt samarbetade, fulländas den praktiska ridutbildningen under fältridning, hvilken slutligen bör utföras äfven i af hinder uppfylld mark och når sin högsta fulländning i jagtridningen. Kapplöpningen förutsätter långvarig träning af både ryttare och häst. C. O. N.