Robin Hood

Robin Hood [hudd], hjelten i en mängd fornengelska ballader, namnes första gången i Langlands dikt »Piers the plowman» (omkr. 1362). Under 1400- och 1500-talen bars R:s namn på folkets läppar, och ännu i det elisabetska tidehvarfvets literatur omtalas han mycket. Enligt sägnen var R. H. en man, som, sedan han förklarats arflös och fredlös, under årtionden lefde såsom röfvare i skogarna, i synnerhet i skogen Sherwood (grefskapet Nottingham). Han var en »ädel» röfvare, som ej dödade någon, om han ej anfölls, aldrig tillät våld mot qvinnor och tog endast från rika feodalherrar samt gaf åt de fattige. För öfrigt var han tapper, skämtsam och frikostig, en stor idrottsman och älskare af det fria naturlifvet, vördade den Heliga jungfrun, men hatade munkar och prester samt befallde öfver 100 väl inöfvade bågskyttar, en fruktansvärd trupp. I det hela var R. det förkroppsligade uttrycket af folkets hat mot de normandiske eröfrarna. I slutet af medeltiden var han de lägre folkklassernas ideal, medan de högres var konung Artur. Många hafva i R. H. velat se den siste sachsaren, som bjöd motstånd mot inkräktarna (jfr Scotts »Ivanhoe» och A. Thierrys verk om normandiska eröfringen); andra göra honom till en efterföljare af Simon de Montfort. Antagligen eger sägnen någon verklig historisk grund, fastän den fått en mytisk omklädnad. R. H. var dt nämligen medelpunkten för åtskilliga gamla mytologiska traditioner; att man uppfattat honom såsom en solgud, framgår af de majfester, som årligen firades till hans ära. Balladerna om R. H. ega endast ett medelmåttigt poetiskt värde. De äro utgifna af bl. a. Grutch (2:dra uppl. 1847). R. H. är hjelten i en opera af Macfarren (komp. 1860).